6. STATSKYRKAN

 

Översikt över organ och arkivbildare (arkivbildare med fetstil)

Biskop, ärkebiskop, stift (Biskop som eforus för läroverk till 1958, se 6.5 samt 19.1)

Domkapitel i varje stift, medeltida och från 1600-talet, för läro- och disciplinfrågor, egendom till 1933, skolfrågor till 1904

Kontraktsprost Folkskoleinspektör 1860-1914, sedan under Skolöverstyrelsen Stiftsnämnd 1933-88 + stiftsjägmästare
    Boställsnämnd 1926, 1933-88
Egendomsnämnd 1989-    

Kyrkoherde i församling eller pastorat

-1862

Sockenstämma, fattigvårdsdirektion, skoldirektion/styrelse

Sockennämnd 1844-62 för hälsovård, fattigvård m fl borgerliga uppgifter

Kyrkoråd för allmän kyrkotukt och hälsovård

Gällstämma i pastoratet för prästlön och boställe

 

1863-

Kyrkostämma och därunder kyrko- och skolråd

Kyrkofullmäktige i större församlingar eller ekonomisk samfällighet

Pastoratsstämma, pastoratskyrkoråd, från 1926 ibland boställsstyrelse

Församlingsdelegerade i ekonomisk samfällighet 1962-

Kyrkogårdsnämnd (frivillig i större församlingar eller samfällighet)

Kyrkoråd, pastoratskyrkoråd

 

1. Socknens organ före 1863

De äldsta kyrksocknarna uppstod under 1000-talet, då kyrkor började byggas. Sedan medeltiden var sockenstämman under prästens ledning det lokala organ som skulle sköta både kyrkliga och världsliga frågor i församlingen / socknen. I 1723 års privilegier fick prästerskapet rätt att hålla sockenstämma, men det var bara en bekräftelse på praxis. Jordägarna upplevde sockenstämman snarare som en skyldighet än som en rättighet. 1697 bestämdes att den som utan laga förfall uteblev från sockenstämma ändå var bunden av dess beslut, men detta slog inte riktigt igenom, eftersom det fick upprepas under 1800-talet. Redan 1729 ansågs en församling vara en juridisk person enligt Nehrmans Inledning till den swenska jurisprudentiam civilem, som var en allmänt använd lärobok.

Alla jordägare, även änkor, hade rösträtt på sockenstämman, som dominerades av prästen och de större jordägarna. Vid sockenstämman valdes de elektorer som skulle utse häradets riksdagsmän. Sockenstämmoprotokollem, som ofta är utförliga, skrevs av prästen / ordförande utan justering, men beslut som väckte opposition kunde rivas upp på nästa sockenstämma. Eftersom sockenstämman sammanträdde ofta, kunde den sköta även löpande ärenden. Prästerna var en politisk faktor, eftersom prästeståndet var ett av riksdagens fyra till 1866. Dessutom var 1700-talets och det begynnande 1800-talets präster ofta föregångsmän inom t ex jordbruksreformer, medicin, socialvård och skola och hade goda insikter i och intresse för allmänna frågor. Kyrkoherden skrev sockenstämmoprotokollen själv medan kyrkobokföringen kunde överlåtas till en adjunkt. Många socknar inrättade sockenmagasin, dvs ett förråd av spannmål för att ta till vid missväxt. Sockenmagasinet kunde också fungera som lånekassa, liksom fattigkassan; det var den lokala kreditkassan, tills sparbankerna började komma även på landsbygden under senare delen av 1800-talet. Inom socknarna fanns sexmän som ansvarade för ordningen och hjälp åt folk i de olika rotarna.

I städerna inrättades kyrkoråd som ett verkställande organ under 1700-talet. 1817 kom en kunglig förordning om sockenstämma och kyrkoråd, som bekräftade att stämman var en juridisk person och majoritetsbeslut i stämman blev bindande för alla socknens invånare. Kyrkorådet skulle bl a övervaka hälsovård och ordning i socknen och ingrep både mot supiga husbönder och oeniga äkta par. Enligt förordning 1828 kunde kyrkorådet associera några väl betrodda hustrur i fråga om hälsovård, men några exempel på sådant är inte kända. Kyrkoråd tycks inte ha inrättats allmänt på landet eller sammanträdde bara sällan och informellt, så sockenstämman och sexmännen fortsatte att sköta de flesta löpande ärenden. 1843 fick sockenstämman viss beskattningsrätt, och sockennämnd inrättades. Genom förordning 29/8 1843 flyttades tillsynen över hälsovård från kyrkoråd till sockennämnd, som också kunde vara fattigvårdsstyrelse. I Stockholm inrättades stadsnämnd för liknande ändamål omfattande hela staden, medan det fanns församlingsnämnder i församlingarna (Stockholms kommunalkalender 1969 s 5). Vid den tiden hade man börjat diskutera att skilja kyrkliga frågor från kommunala, och så skedde successivt, till förordningarna om borgerliga kommuner kom 1862.

Särskild fattigvårdsdirektion fanns i många församlingar före 1847, då fattigvårdsstyrelse allmänt infördes. Från 1847 ingår ofta fattigvårdsarkiven i kommunens arkiv. Från 1840-talet och även tidigare fanns skolstyrelse som skötte folkskolan och dess föregångare. Skolfrågorna fick ligga kvar hos kyrkan även från 1863, och då kallades det beslutande och verkställande organet i stället skolråd, där prästen var ordförande. Skolan låg kvar inom kyrkan på landsbygden som längst t o m 1951. I städerna inrättades borgerlig folkskolestyrelse från 1910-talet, och även på landet började de komma på 1930- och 1940-talen, men i små församlingar fanns skolråden kvar till 1951.

 

2. Lokal kyrklig organisation från 1863

Från 1863 blev kyrkostämma beslutande organ och kyrkoråd verkställande, men dessa blev aldrig självständiga arkivbildare utan återfinns som seriebildare inom kyrkoarkiven, alltså en helt annan modell än inom kommunal förvaltning (se kap. 21). I stora församlingar valde kyrkostämman i stället en representativ församling, kyrkofullmäktige, som beslutande organ. Enligt SFS 1930:259 måste församling med över 5.000 invånare ha kyrkofullmäktige. Kyrkofullmäktige valdes vid allmänna val och har valts samma år som övriga allmänna val ägt rum 1971-1994 men vid en särskild valförrättning. 1997 var sista kyrkovalet inom statskyrkan.

Varje församling hade egen kyrkostämma /kyrkofullmäktige samt kyrko- och skolråd. Men sedan gammalt var församlingarna sammanlagda till pastorat. Det finns enförsamlingspastorat, men i slättbygder, där kyrkorna ligger tätt, blev det vanligt med flerförsamlingspastorat. Varje församling ansvarade för sin kyrka och kyrkogård men prästen var gemensam, så prästlön och prästboställen var pastoratets angelägenhet. Gäll var den gamla benämningen på pastorat och gällstämma ordnades emellanåt för de gemensamma besluten. Från 1863 kallades den i stället pastoratsstämma, och pastoratskyrkoråd blev det verkställande organet. Förr skilde man mellan regala, konsistoriella och patronella pastorat, beroende på om Kunglig Maj:t, domkapitlet eller en enskild godsägare tillsatte prästtjänsten. Patronatsrätten avskaffades genom SFS 1921:282. 1910:141 om tillsättande av prästtjänst upphävdes av 1934:141.

1869 infördes den första kyrkliga ekonomiska samfälligheten, nämligen i Malmö, och detta stadfästes av Kunglig Maj:t 18/4 1873. När Göteborgs icke-territoriella församlingar indelades geografiskt från 1/5 1883, infördes samtidigt en ekonomisk samfällighet för stadens församlingar. Enligt SFS 1882:20 kallades Göteborgs samfällda kyrkoråd kyrkonämnd (samma i 1931:201). Kyrklig samfällighet fick enligt lagen om församlingsstyrelse (1930:259) bildas av två eller flera församlingar men förordnades särskilt av Kunglig Maj:t, dvs regeringen. Stockholm bildade kyrklig samfällighet 1930 (SFS 1930:260), Norrköping var också tidigt. En kyrklig samfällighet definierades 1919 som en kyrklig kommun under ledning av kyrkligt ämbetsorgan enligt professor Reuterskiöld, som citerades i SOU 1967:45.

1962 genomfördes en pastoratsreglering, då antalet pastorat blev betydligt färre, så ett pastorat kunde omfatta 6-8 församlingar, men den gamla församlingsindelningen på landet rördes inte. Nya församlingar tillkom successivt i städerna, men man började inte avskaffa småförsamlingar förrän omkring 1990. Församlingen har sedan urminnes tid varit enheten för skattskrivning och är det fortfarande, även om kommunindelningen blivit alltmer betydelsefull genom den kommunala beskattningsrätten. Med pastoratsregleringen 1962 ökade antalet samfälligheter, och från 1980-talet har de ökat kraftigt, eftersom det gällt att få ekonomiskt bärkraftiga enheter inom kyrkan, när statskyrkan upphör vid århundradeskiftet. Enligt SFS 1982:1052, som ersatte 1961:436, ska pastorat normalt utgöra ekonomisk samfällighet. Beslutande organ i samfällighet är församlingsdelegerade sedan 1962, som alltså motsvarar pastoratsstämman. Kyrkonämnd med kansli sköter kyrkor, kyrkogårdar och kyrkans egendom.

Kyrkogårdsnämnd kan finnas både i samfällighet och i större församlingar. Enligt församlingslagen 1988:180 består församlingsdelegerade av 15-45 ledamöter valda av kyrkofullmäktige i varje församling eller av kyrkostämma. Enligt samma lag ska församling med över 500 invånare ha kyrkofullmäktige, så kyrkostämman är på avskrivning.

 

3. Prosterier och kontrakt

Prosterierna är också en gammal kyrklig indelning, senare kallad kontrakt. I ett kontrakt ingår ett antal pastorat. Enligt 1723 års riksdagsordning valde kontrakten prästeståndets riksdagsledamöter. Tidigare hade domkapitlen ibland utsett riksdagsmän, utom biskopen som var självskriven. När befolkningsstatistiken infördes 1749, fick prosten i uppdrag att sammanställa församlingsprästernas tabeller till prosteritabeller, som finns bevarade i kontraktens arkiv.

Prosten utför biskopens och domkapitlets uppdrag: visitationer, dvs inspektion av tillståndet i församlingen, kyrkoherdeinstallationer, kyrko- och kyrkogårdsinvigningar m m. Kontraktsprosten kunde ha olika inställning till sin befattning, och de små kontraktsarkiven är därför ganska olika till innehållet. Från 1947 skulle kontraktsprosten se till att kyrkoarkiven överlämnades i gott skick vid tjänstebyte. I början av 1970-talet fanns det 191 kontrakt i landet. Tidigare utsåg biskopen i regel till prost den kyrkoherde som varit längst i tjänst inom kontraktet, men senare har komministrar, som inom pastoratet är underordnad kyrkoherden, utsetts till kontraktsprostar, vilket komplicerade den statskyrkliga hierarkin.

 

4. Domkyrkor och boställen

Domkyrkorna var inte sockenkyrkor utan självägande kyrkliga stiftelser från medeltiden med anknutna kapell- och altarstiftelser med egen förmögenhet. Reformationen på 1500-talet ändrade inte detta utan domkyrkorna underhölls huvudsakligen genom egna tillgångar och hade särskild förvaltning. De senare tillkomna domkyrkorna (Stockholm, Göteborg, Härnösand, Karlstad, Luleå och Visby) har dock bibehållit sin ställning som församlingskyrkor. Mariestad byggdes för att vara både församlings- och domkyrka på 1500-talet, men när superintendentsämbetet flyttades till Karlstad, upphörde den att vara domkyrka, trots att den fortfarande 1949 uppbar "domkyrkotunnor".

Uppsala, Linköping, Skara, Västerås, Strängnäs och Växjö samt Lund hade alltså speciell förvaltning. Efter reformationen beviljades statliga medel till domkyrkorna och staten utövade tillsyn över deras förvaltning. Enligt 1686 års kyrkolag, som gällde fortfarande 1949 i detta avseende, skulle biskop och domkapitel vårda sig om domkyrkans medel. Vid varje domkyrka skulle finnas en syssloman (yconomus, dvs ekonom) som också borde vara präst. Han skulle årligen lämna in räkenskaper för granskning av landsbokhållaren, senare landskamrern, i länsstyrelsen. Kyrkoinspektor i Lund motsvarade syssloman. Mariestad och Visby hade syssloman som enbart redovisade statsanslag, i övrigt skötte församlingen kyrkan. I Karlstad sköttes förvaltningen av landshövdingen och biskopen som kyrkans föreståndare med biträde av sysslomannen; församlingen beslutade om underhåll. I Kalmar skötte först stadens myndigheter förvaltningen av domkyrkan, men från början av 1700-talet var det ett domkyrkoråd bestående av landshövding, biskop och domkapitel + en ledamot av magistraten (se 4.2). Detta fortsatte även sedan Kalmar upphört att vara biskopssäte 1915. Sysslomännen avlönades dels av statliga medel dels av domkyrkans medel.

Domkyrkorna bildade särskilda förvaltningsarkiv. Ansvariga för domkyrkoarkiven var 1974:

Uppsala - domkapitlet

Linköping - domkapitlet såsom domkyrkostyrelse

Skara - domkapitlet

Strängnäs - domkapitlet

Västerås - domkyrkommissionen

Växjö - domkapitlet

Lund - domkyrkorådet (stadga 17/11 1859)

Göteborg - domkyrkoförsamlingens kyrkoråd

Karlstad - domkyrkosysslomannen

Härnösand - domkyrkoförsamlingens kyrkoråd

Luleå - Luleå stadsförsamlings kyrkoråd

Visby - domkapitlet

Kalmar - domkyrkorådet

Mariestad - kyrkorådet

 

Domkyrkoarkiven rör endast den ekonomiska förvaltningen. Handlingar från domkyrkoförvaltningen ingår i regel i domkapitlens arkiv.

Församlingarna och pastoraten har normalt själva förvaltat sin egendom, men 1697-1811 fanns i de erövrade landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän kyrkoinspektör för att övervaka vården av kyrkorna och den kyrkliga egendomsförvaltningen. 1817-59 fanns även vid Lunds domkyrka en kyrkoinspektör, som efterträddes av en domkyrkokamrer.

Ursprungligen utgjordes prästens lön av bostället och tionden, men tiondet försvann med reformationen. Prästens ekonomiska situation var mycket olika beroende på hur stort bostället var och hur benägen sockenstämman var att bidraga till underhållet. De kyrkliga (ecklesiastika) boställsnämnderna tillkom 1926 (SFS 1925:447) och omorganiserades 1933 genom den ecklesiastika boställsordningen (1932:400) som upphävdes i och med utgången av 1971 (lag om förvaltning av kyrklig jord 1970:939).

Enligt 1932:400 ska boställsnämnd bestå av tre i orten boende "i lantbruks- och därmed sammanhängande affärer kunnige män". Ordförande tillsattes av länsstyrelsen, stiftsnämnd (se nedan) tillsatte en och den tredje kom från pastoratet. Kunglig Maj:t bestämde boställsnämndens verksamhetsområde. Boställsnämnden gjorde ekonomiska besiktningar av prästgårdar och löneboställen (särskilda gårdar anslagna till prästunderhåll, även om inte prästen bodde där), som vanligen sköttes av pastoratskyrkorådet men ibland av en särskild boställsstyrelse. Stiftsnämnden var överordnad myndighet från 1933. Om det fanns skog vid bostället skulle stiftsjägmästaren eller annan sakkunnig vara ledamot av boställsnämnden. Protokoll och handlingar kan finnas i kyrkoarkivet, men boställsnämnden var egentligen egen arkivbildare. Om arkiven se SFS 1935:19 kap.5 § 4, ändrad 1940:34.

Ny distriktsindelning för boställsnämnder gjordes i kungligt brev 15/2 1963 (ej i SFS) efter pastoratsregleringen 1962 (se 6.2). Nya boställsnämnder med tre ledamöter utsedda av länsstyrelsen tillkom från 1972 (instruktion 1971:863) och upphörde 1988, då egendomsnämnd inrättades från 1989 (se 6.5). I varje stift fanns det även flera boställsnämnder av denna typ. Skogsbiträde kunde anställas för skötsel av skog som tillhörde pastoratet enligt ecklesiastik boställsordning 1932:400 § 44 och 1935:19 kap. 3 § 1) men de hade ingen egen arkivbildning utan handlingarna samlades hos stiftsnämnd eller stiftsjägmästare..

 

5. Stift och domkapitel

Stiften är lika gamla som socknarna. Skara är äldst, från 1000-talet och Stockholm yngst, från 1942. Luleå stift och domkapitel tillkom 1903 genom delning av Härnösands stift. Kalmar stift upphörde 1915, då det lades samman med Växjö. Det fanns många frivilliga stiftsorgan enligt SOU 1967:45. Det äldsta var prästmötet, som hölls vart sjätte år (förordning 1855 7/3 men prästmöten hölls tidigare). Stiftsråd bestod av präster och lekmän valda av församlingarna och de fanns 1967 i alla stift som ett initierande och samordnande organ för frivillig kyrklig verksamhet. Stiftsmötets uppgift var religiös uppbyggelse. Dessutom fanns i somliga stift stiftsstämma och stiftsting.

Biskopen har auktoritativ ställning i religiösa frågor, prästviger, installerar kyrkoherdar osv. Han är ordförande i domkapitlet, brukade vara ledamot av stiftsnämnd och kunde ensam avgöra stiftsnämndsärenden, dvs egendomsförvaltning (se nedan). Som själasörjare och förman för prästerna i stiftet bildade biskopen ofta ett särskilt arkiv, som utgör ett mellanting mellan enskilt och offentligt. I regel har biskopsarkiven behandlats som privatarkiv. Biskopsarkiv finns bevarade från 1600-talet (Landsarkivet i Lund) och framöver.

Flera av de tretton domkapitlen har medeltida anor. Det var ursprungligen den krets av högre präster, kaniker, vid stiftsstadens domkyrka som fungerade som biskopens rådgivare och medhjälpare. De avlönades genom prebenden, dvs inkomster från vissa socknar eller stiftelser. Ordet domkapitel härleds ur bruket att kapitelvis läsa kanikreglerna.

Linköpings domkapitel är det äldsta, inrättat 1232 med Birger Jarls bror biskop Bengt som ledare. I Skara är domkapitlet belagt 1257, i Strängnäs 1277, i Växjö 1280 och i Västerås 1288. Ledamöterna har varierat mellan tre och fem, men i ärkestiftet Uppsala fanns vid medeltidens slut 22 medlemmar av domkapitlet. Vid reformationen försvann domkapitlen. Johan III:s Nova Ordinantia 1575 (den s k Röda Boken) försökte rekonstruera dem, men de återkom först genom inrättandet av gymnasier i stiftsstäderna i mitten av 1600-talet, först genom olika stiftsordningar och sedan genom kunglig förordning 1687. Då hade de förvandlats till lärarkapitel, där biskopen presiderade med domprosten som vice. Lektorerna hade ibland prebenden nära stiftsstaden precis som kanikerna haft. I Uppsala och Lund blev professorerna i teologi domkapitelledamöter i stället för gymnasielektorerna.

1600-talets domkapitel kallades också konsistorier. Hovkonsistorium organiserades under 1600-talet för den icke-territoriella hovförsamlingen i Stockholm. I Stockholms konsistorium från 1595 var Storkyrkoförsamlingens kyrkoherde, kallad pastor primarius, ordförande och stadens kyrkoherdar ledamöter. När Stockholms stift bildades 1942 blev pastor primarius domprost och vice ordförande i det nya domkapitlet. Ärkebiskopen fungerade ibland som ordförande före 1942.

I Karlskrona fanns 1644-1826 ett amiralitetskonsistorium under ledning av en superintendent. Det drogs in 1826 och ärendena överfördes till Lunds domkapitel, som inom sin arkivbildning även har amiralitetskonsistoriets arkiv. Consistorium Malmogiense 1682-90 inrättades troligen av prosten i Malmö S:t Petri församling Nicolaus Hanbreaus. I konsistoriet ingick förmodligen prästerna i stadens två församlingar. 1690 inkallades prosten H till domkapitlet i Lund och anmodades att avskaffa sitt konsistorium, som främst handlade äktenskapsmål.

Den sammansättning av domkapitlen som stadgades i 1687 års förordning varade till 1936, då de gamla lärarkapitlen ersattes av normalt sex ledamöter: biskopen, domprosten, en ordinarie prästledamot vald av stiftets präster, en lekman vald av pastoraten i stiftet samt två lekmän utsedda av Kunglig Maj:t (lag SFS 1936:567, instruktion 1937:7). En av de senare skulle till 1958 vara sakkunnig beträffande folkundervisning (se 19.7). När länsskolnämnd inrättades 1958 upphörde det sista av domkapitlens befattning med skolväsendet; biskopen upphörde samtidigt att vara eforus, dvs tillsyningsman, för läroverk. Under 1700- och 1800-talet hade många biskopar spelat en stor roll för läroverkens och övrig undervisnings utveckling. Från 1905 hade eforuś roll inskränkts till att bestämma dag för terminens början och slut, förordna examensvittnen och yttra sig över sökande till lärartjänst i kristendom vid läroverk.

Nya instruktioner för domkapitlen kom i SFS 1963:578, 1965:738. Enligt domkapitellagen 1988:181 består domkapitel av biskop, domprost, prästerskapets ledamot samt tre av stiftssamfällighet (se nedan) valda ledamöter. Domkapitlet var t o m 1999 statlig myndighet och arbetade enligt instruktionen 1989:6 med frågor rörande Svenska kyrkans lära, gudstjänst och det kyrkliga ämbetet, dvs ett mycket reducerat ansvarsområde i förhållande till vad som gällt tidigare.

Domkapitlen fungerade ursprungligen som domstol i fråga om religionsfrågor och prästers ämbetsbrott. Till 1736 dömde de även i mål rörande trolovning, äktenskapsskillnad m m. Protokollen från domkapitlen innehåller därför mycket om enskilda personers intima förhållanden men även skolärenden, val- och tillsättningsärenden, ekonomi m m. Förvaltningen av kyrkans jord, skog och övriga fasta egendom sköttes intill 1932 av domkapitlet i visst samarbete med länsstyrelsen och under tillsyn av Domänstyrelsen (jfr 12.1). Från 1933 tillkom stiftsnämnd som ett särskilt organ för egendomsförvaltningen (instruktioner 1932:425, 1965:739, 1971:862). Stiftsnämnden skulle enligt 1932 års bestämmelser ha fem ledamöter, som var kunniga i lant- och skogsbruk och därmed lämpade att hjälpa pastoraten med en mer planmässig förvaltning av kyrkans egendom. Domkapitlet tillsatte två ledamöter på 3 år och Kunglig Maj:t tre. Stiftsjägmästare skulle vara anställd av stiftsnämnd och blev ibland särskild arkivbildare. Ny lag om förvaltning av kyrklig jord kom i SFS 1970:939.

Från 1/7 1989 ersattes stiftsnämnden av egendomsnämnd (lagen om förvaltning av kyrklig jord 1988:183) med ett överordnat kyrkokommunalt organ, stiftssamfällighet. Stiftsamfällighet ska främja församlingsverksamhetens utveckling, handlägga vissa ärenden rörande prästtjänster, hålla domkapitlet med lokaler m m och ombesörja gemensamma ekonomiska församlingsangelägenheter.