9. FASTIGHETSREGISTRERING OCH FASTIGHETSBILDNING


I ett samhälle där innehav av fast egendom - jord på landet och hus i staden - räknades som den enda säkra försörjningen, blev det givetvis viktigt att definiera och avgränsa egendomarna. I ett glest bebyggt land som Sverige gällde det i första hand att sätta gränser mellan odlingsbara jordstycken. Detta gjordes på medeltiden på bynivå eller på tinget och avsatte inget arkivmaterial annat än de brev som bekräftade överlåtelse av jord genom köp eller arvskifte. Det fanns gott om fri mark kvar för den som ville nyodla. Skogarna betraktades som allmänningar, även om begreppet skogsregale, dvs att de stora skogarna var kronans, växte fram på 1600-talet (jfr 12.1).


1.Lantmäteriet

Lantmäteriet, dvs uppmätning av landet, brukar räkna sitt ursprung från den instruktion som 1628 utfärdades för Anders Bureus; han skulle börja arbetet med en kartografisk beskrivning av Sverige. Bureus startade med att utbilda lantmätare som sedan stationerades ute i provinserna. Efter några decennier fanns lantmätare i varje län. Enligt 1687 års landshövdingeinstruktion lydde lantmätarna under landshövdingen i länet, men de skulle godkännas av direktören vid generallantmäterikontoret och skicka in verksamhetsberättelser till denne. Kartframställningen hade från början mest militärt intresse. Kartorna var hemliga, och både koncept och renritningar skulle skickas in till generallantmäterikontoret i Stockholm.

Lantmäteriet hade i stort sett samma grundorganisation från 1600-talet till 1971. Till 1827 var det underställt Kammarkollegium. De enskilda lantmätarna arbetade från början enligt fullmakter i olika provinser. I slutet av 1600-talet organiserades ett centralt lantmäterikontor i Stockholm; det blev fullt självständig myndighet 1827 och kallades då Generallantmäterikontoret, från 1864 Kungliga Lantmäteristyrelsen. Fram till 1878 kontrollerade lantmäteriet justerare av mått och vikt (jfr 16.1).

Från 1680-talet medförde reduktionen av en mängd adelsgods till kronan samt indelningsverket att lantmäteriverksamheten ökade och fick större civilt intresse. Indelningsverket hade både en militär och en civil sida. Kronoegendom indelades för olika ändamål t ex löner för tjänstemän. Då blev det viktigt att veta exakt hur stor egendomen var och vad avkastningen var, så att lönen kunde anges korrekt. Men det gick trögt med insändandet av kartorna till Stockholm. 1696 uppmanades därför landshövdingarna att inrätta lantmäterikontor för att förvara konceptkartorna i sina residens. Detta var början till länslantmäterikontoren. 1725 års lantmäteriinstruktion gav mer detaljerade bestämmelser om dessa "provinskontor". Det dröjde dock länge innan de fanns i alla län. Ännu på 1780-talet saknade Jönköpings län lantmäterikontor. Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelse och lantmätare var också oklar, tills instruktionen 1766 utpekade "ordinarie lantmätaren", senare kallad förste lantmätaren, som ansvarig för arkivets skötsel. Han skulle föra registratur över akter och kartor och se till att lantmätarna lämnade sina koncepthandlingar till arkivet. Lantmätarna var ofta ganska löst engagerade på uppdragsbasis som kommissionslantmätare, extra lantmätare, avvittringslantmätare (i Norrland, jfr 1.5, 18.3) och det var länslantmäterikontoret som bildade arkiv. Renritade kartor, s k renovationer, skickades till det centrala lantmäterikontoret i Stockholm.

Under senare delen av 1700-talet hade lantmätarnas kartarkiv börjat tillföras handlingar från det år 1757 påbjudna storskiftet. En enda delägare i en by kunde kräva skifte, och 1762 stadgades att fastställda storskiften inte skulle få upphävas. Reformen gick dock långsamt, eftersom lantmätarens förrättning kunde överklagas både hos häradsrätt och hovrätt (jfr kap 1), men en del storskiftesmaterial samlades i länslantmäterikontoren. I början av 1800-talet utfärdades på initiativ från storgodsägare stadgor om enskifte, som ersattes 1827 av stadgan om laga skifte, förnyad 9/11 1866. Under 1800-talet kom den stora bysprängningen igång på allvar och kartmaterialet ökade. Fortfarande finns dock enstaka oskiftade byar kvar.

Den geografiska kartläggningen hade 1805 brutits ur lantmäteriverksamheten och överförts till Generalstaben. 1937 frikopplades det geografiska kartarbetet från den militära organisationen, och Rikets Allmänna Kartverk tillkom som centralt ämbetsverk. Lantmäteristyrelsen sammanslogs 1974 med Rikets Allmänna Kartverk till Statens Lantmäteriverk med centralkontor i Gävle. Från 1974 innehåller de regionala arkiven mycket material kring framställning av civila och militära kartor. Från 1996 sker kartproduktionen kommersiellt hos Metria i Luleå och Kiruna, ett bolag inom Lantmäteriverket.

Lantmäteriverket och dess arkiv flyttade i början av 1970-talet från Stockholm till Gävle. De äldsta kartorna med tillhörande handlingar är bäst bevarade där, men det finns material från 1600-talet även i länskontoren. Koncepten i länskontoren ter sig ofta mer primitiva än renovationerna i Gävle, men de kan innehålla mer information än de renritade exemplaren. Avgränsningen av de regionala lantmäteriarkiven har vållat problem. Handlingar av betydelse för lantmäteriet finns i länsstyrelsens arkiv och vice versa. Jordeböcker finns ofta i länslantmäterikontoren, fast de tillhör länsstyrelsens arkiv. Vissa markärenden t ex avsöndringar handlades av länsstyrelsen, men av praktiska skäl överfördes akterna till lantmäterikontoren i samband med jordregisterreformen 1908.

Enligt ändringar i instruktionerna för lantmätare 1835, 1855, 1864 och 1879 behövde inte material rörande hemmansklyvningar, ägostyckningar och smärre fastighetsförrättningar skickas till Lantmäteristyrelsen i Stockholm. Redan tidigare var även kartor rörande städer och andra samhällen undantagna från renovationsskyldigheten. Gamla stadskartor kanske då endast finns i kommunala byggnadsnämndens arkiv i kommunarkivet eller på stadsbyggnadskontoret i vederbörande kommun. Men man kan också hitta enda bevarade exemplaret av en stadskarta från 1600-talet hos lantmäteriverket i Gävle. Kartor över vägar, kommunikationsleder, vattenanläggningar m m var också undantagna från renovationsskyldigheten. Sådant material finns troligen enbart på länslantmäterikontoren.

1908 och 1909 års riksdagar beslutade en genomgripande omorganisation av lantmäteriet. Jordregisterförordningen 1908 ändrade beteckningssystem och registreringsmetoder. De gamla mantalsbeteckningarna ersattes 1912-20. Dåvarande förste lantmätaren blev chef för länets lantmäteripersonal och började från 1921 kallas överlantmätare. Länen indelades i distrikt och varje distrikt leddes av en distriktslantmätare som gjorde förrättningarna. Från 1926 fick överlantmätarna vidgade befogenheter att kontrollera distriktslantmätarna och fick fastställa avstyckningar. Särskild lantmätarutbildning inrättades från 1932 vid Tekniska Högskolan i Stockholm och infördes senare även i Luleå, men det fanns utbildning även tidigare (jfr 9.2 för 1917 års bestämmelser). Med den nya byggnadslagstiftningen 1948 skärptes de jord- och planpolitiska villkoren för fastighetsbildning. 1948 förstatligades distriktsorganisationen och Kunglig Maj:t (=regeringen) skulle bestämma distrikten.

När länsstyrelsen omorganiserades 1971-07-01 återfördes lantmäteriet delvis till dess planeringsavdelning genom en lantmäterienhet, som medförde det gamla kartarkivet (instruktion SFS 1971:1100). Beteckningen fastighetsregistermyndighet (FRM) infördes som synonym till lantmäterienheten. De kommunala fastighetsregistermyndigheterna, dvs stadsingenjörskontoren (jfr 9.2) skulle minska i antal, och de mindre städerna skulle överlämna fastighetsregister med kartor och förrättningsakter till länsstyrelsens lantmäterienhet. Överlantmätaren blev 1971 formellt självständig myndighet och ansvarade för tillsyn och samordning av statlig och kommunal kartframställning. Fastighetsbildningsmyndighet (FBM) tillkom också 1971. Varje lantmäteridistrikt utgjorde en fastighetsbildningsmyndighet, och dessutom fanns c:a 40 kommunala fastighetsbildningsmyndigheter. Fastighetsbildningsmyndigheten ansvarar för mätningar och andra förrättningar, men de färdiga produkterna överlämnas till fastighetsregistermyndigheten för förvaring.

1976-1992 sammanslogs uppgifterna från fastighetsregistreringen hos domstolar (se 9.3) och lantmäteriet i ett datoriserat centralt fastighetsregister. Lantmäterienheterna vid länsstyrelserna avvecklades 1991 och deras verksamhet inordnades i Överlantmätarmyndigheterna. Formellt fanns dock begreppet Fastighetsregistermyndighet kvar.


2. Stadens tomter

Kartläggningen av städerna kom också igång i början av 1600-talet, främst för att beskriva olika befästningsanläggningar och lägga grunden till bebyggelsen i de många nyskapade städerna. Eftersom städerna var bekväma skatteobjekt gynnades stadsbildningar. 1695 utfärdade Kunglig Maj:t ett cirkulär om att landets städer skulle uppmätas, men många städer hade uppmätts eller fått planritning tidigare. Alla landets städer blev dock inte kartlagda ens under 1700-talet. Stockholm hade tidigt en tomtmätare, som från 1637 kallades stadsingenjör. I Göteborg tillkom stadsingenjör 1717, i Malmö 1747 och Gävle 1779. Gamla stadskartor kan finnas i den kommunala byggnadsnämndens arkiv i nuvarande storkommunarkiv eller hos Lantmäteriverket i Gävle. För byggnadsnämnd se kap. 31.3.

Stadsarkitekten hade också kontroll över tomtindelningen. Stockholm hade stadsarkitekt redan på 1600-talet. I Göteborg kontrollerade stadsarkitekten byggnadsverksamheten sedan början av 1700-talet; 1804 delades byggnadsfrågorna mellan stadsarkitekt och stadsingenjör så att den senare fick hand om utstakningar, tomtmätningar och plankartor. Runt denna verksamhet utvecklades stadsingenjörskontoret, som även kan kallas stadsplanekontor.

Byggnadsstadgan 1874 drev fram anställning av yrkesutbildad mätpersonal i städerna. Riksdagen beslutade 1917 att stadsingenjör skulle föra fastighetsregister och att enhetlig registrering av tomter och stadsägor skulle göras i likhet med vad som föreskrivits för landsbygden i jordregisterlagen 1908. 1917 års fastighetslag förutsatte att städernas mätningsmän hade lantmätarutbildning från teknisk högskola eller motsvarande. Generaldirektören på Lantmäteristyrelsen lyckades dock aldrig få inflytande över de kommunala tillsättningarna. Men det centrala verket Byggnadsstyrelsen fick enligt instruktion 1917:386 yttra sig om stadsplaner och tomtindelning i stad, och ställdes därmed över den kommunale stadsarkitekten.

Enligt lag 12/5 1917 om fastighetsbildning i stad ska minst två gode män, s k skiftesgodemän, biträda vid laga skifte. De valdes av stadsfullmäktige för sex år (Göteborgs kommunalkalender 1957). På landet valdes skiftesgodemän av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige. Sedan skillnaden mellan stad och landsbygd avskaffats 1971, har länsstyrelsen enligt lagen om fastighetsbildning i kommun bestämt att kommunfullmäktige ska välja 9 gode män, varav 7 med sakkunskap i jord- och skogsbruksfrågor (Göteborgs kommunalkalender 1985 s 246).

Genom 1971 års omorganisation av lantmäteriet minskade antalet stadsingenjörskontor kraftigt, framför allt i de mindre kommunerna, och deras verksamhet och arkivmaterial flyttades till länsstyrelsens lantmäterienhet.


3. Registrering av fastighetsägare; uppbud och inskrivning

Uppbud, dvs kungörande om överlåtelse av egendom, gjordes redan på 1600-talet, och rätten utfärdade laga fasta efter tre oklandrade uppbud.

1734 års lag, Jordabalken kap. 4 § 1 stadgar:

Säljer man jord sin å landet, då skall köparen inför rätten i det härad jorden ligger visa köpebrev sitt och jorden offentligen uppbjuda låta på tre allmänna häradsting. Göres ej å den klander inom natt och år efter tredje uppbudet, eller vid det ting då tredje uppbudet sker i den landsort där allenast ett ting varje år hålles, give då häradshövding fastebrev därå, med dess namn, häradets och sitt insegel. Ligger det som sålt är i flera härader, då skall vardera uppbjudas å rätta häradsting och fasta därå tagas. Varde ock fastebrev i härads dombok inskrivet.

I fråga om försäljning av mark på landet finns inget närmare stadgat om hur den sålda marken ska beskrivas. När det gällde stadens mark och tomter mätte man mer noggrant:

§ 2. Jord, hus och tomt i staden som säljes skall ock offentligen vid öppna dörrar å rådstuvu tre måndagar uppbjudas, fyra veckor mellan vart uppbud. - - - Kommer ej klander å det köp inom tolv veckor från tredje uppbudet, vare det då lagståndit, och sedan friskilling given är, skall det med rättens fastebrev bekräftas. Ej må fastebrev utgivas i staden, förr än säljaren själv eller genom fullmäktig inför rätten handsträckning gjort haver och tillstått köpeskillingen betald vara. I fastebrevet skall nämnas hur många alnar den gård eller tomt är bred och lång, så ock i vilket kvarter och fjärding och emellan vilka gator och gränder den belägen är.

Möjligheten att råka i tvist om hur mycket mark som ingått i ett köp torde alltså ha varit större på landet än i staden. Det rådde strängt förbud mot att flytta rör och råstenar som utmärkte ägogränser, men böterna var bara 20 daler vid okynnesbrott. Om det gjordes av "arghet eller illvilja" för vinnings skull, blev böterna 40 daler och den brottslige miste äran, dvs hade förverkat sitt medborgerliga förtroende (Jordabalken kap.13). Tvister om ägor och ägogränser löstes antingen inför domaren eller genom syn. Häradshövdingen och nämnden skulle hålla syn och på platsen fälla dom mellan de tvistande (Jordabalken kap. 14 § 1). Den som inte var nöjd med synedomen kunde vädja till lagmansrätt (se 1.1). Lagmansrätten kunde också döma till syn, och mot den synedomen kunde man inte vädja "utan söke konungen om riddaresyn inom tre månaders tid, som i rättegångsbalken sägs, och sätte borgen för all kostnad och skada." Den sista bestämmelsen torde ha hindrat de flesta att ansöka hos kungen om riddaresyn - bestämmelsen måste tillhöra de klart föråldrade i lagen (liksom bålet för trolldom). Syner och utslag i jordatvister skulle införas i domboken.

För att kontrollera ägoförhållanden under 1700- och 1800-talet måste man alltså läsa i uppbuds- och lagfartsprotokollen, och då är det ändå bara köpen man kan se, inte arven. 1875 infördes emellertid lagfartsböckerna vid domstolarna, vilket avsevärt underlättade kontrollen och därmed även forskningen. Samtidigt infördes inteckningsböcker så att man kunde överblicka hur mycket inteckningar som fanns i en fastighet, men detta tycks inte ha hindrat att man även senare kunde inteckna egendom högre än både taxeringsvärde och saluvärde.

1933 infördes en särskild avdelning inom häradsrätt, rådhusrätt eller domsaga som kallades inskrivningsdomare. Denne blev ofta egen arkivbildare och övertog lagfarts- och inteckningsböckerna från 1875. Från 1972 finns vid nästan alla tingsrätter en inskrivningsmyndighet som ansvarar för fastighetsregistret. De manuella fastighetsböckerna har från 1977 successivt ersatts av ett datoriserat system för inskrivning av lagfarter m m, som är gemensamt för lantmäteriet och domstolarna. Inskrivningsmyndigheten övertog de gamla böckerna från 1875 från inskrivningsdomaren, liksom dennes tomträtts- och vattenfallsböcker.

1827-1971 fanns särskilda domstolar för ägotvister på landet, ägodelningsrätter, som hade samband med påbudet om laga skifte 1827. I Skåne och i Jämtlands län fanns tidigare ägoskillnadsrätt med samma funktion; i Jämtlands län fanns ägoskillnadsrätten kvar till 1840. I de norrländska länen fanns också avvittringsrätt, som dömde i mål rörande uppdelning av kronans och enskildas mark. Från 1972 fungerar 27 av tingsrätterna även som fastighetsdomstol, som dömer i fråga om avstyckning, klyvning, bildande av ny fastighet, värdering och ersättning (jfr 1.5).