11. FISKE OCH VATTENBRUK


1. Från gamla regleringar till nya

Det statliga intresset för fiske och vattendrag härstammar från medeltiden. I landskapslagarna finns förbud mot att stänga båt- eller farled och att hindra fiskens upp- och nedgång i rinnande vatten. Begreppet kungsådra är belagt 1442. Gustav Vasa försökte använda begreppet till att kräva skatt av fiske (1/3-del av fångsten) men jordägarnas gamla rätt var för stark. De fisken kungen lade under sig kallades senare kronans enskilda fisken. Kvarnkommissioner tillsattes från 1697 i länen för att undersöka och besluta, om nya kvarnar stängde kungsådran eller konkurrerade med äldre skattlagda kvarnar.

Enligt 1734 års lag är kungsådran 1/3 i det djupaste vattnet i vattendrag och ska hållas öppen. Enligt 1766 års fiskeristadga ska kungsådran lämna fisken öppen väg vid vandringar upp- och nedströms, tillgodose samfärdsel och flottning och utgöra skydd mot fördämningsskador. 1766 infördes även bestämmelser för mindre kungsådran (=1/6 av vattnet). 1852 års fiskeristadga hade samma bestämmelser, men stadgan 1896 behöll bara bestämmelsen att redskap inte fick utsättas i kungsådra. Enligt 1918 års vattenlag äger inte staten kungsådran utan den innebär en inskränkning i strandägarnas rätt att använda vattnet. I alla vattendrag där fisken går ska 1/6 av bredden lämnas fri från fiskredskap.

Fisket på Västkusten var av hävd fritt före 1658, då kustprovinserna införlivades med Sverige och befolkningen skulle behålla sina gamla privilegier, men detta lagfästes inte förrän 1928 och 1930. Under den lilla sillperioden i Bohuslän på 1660-talet fanns en generaldirektör för sillfiskeriet och regeringen i Stockholm utfärdade föreskrifter om vilkas nytta bohuslänningarna inte föreföll helt övertygade. På 1750- och 1770-talet fanns under den stora sillperioden i Bohuslän uppsyningsmän över fisket, förutom att landshövding, kronofogde och länsmän som vanligt höll uppsikt (jfr 5.3). 1791-1821 fanns en intendent över sillfisket i Bohuslän, men han kan inte ha haft mycket att göra sedan sillen försvann 1808. I slutet av 1800-talet återkom sillen, och det fanns en tillsyningsman 1856-89 och 1890-1904 en intendent vid havsfisket i Göteborgs och Bohus län.

1875 fanns även en fiskeriintendent som bevakade att fiske inte fördärvades av fabriksutsläpp. I Marks härads dombok 1875 25/10 började ett långvarigt mål om ett utsläpp i Viskan från Rydals textilfabriks gasverk som hade förstört laxodlingar. I detta mål användes fiskeriintendenten som expert av de klagande och han drog även fram åtgärder som vidtagits mot nedsmutsning i Göta älv. Hans distrikt var tydligen Halland och Göteborgs och Bohus län; i Älvsborgs län hade han inte åtalsrätt.

1890-1908 fanns också en fiskeriinspektör inom Lantbruksstyrelsen. Frågor rörande havsfisket i Bohuslän flyttades 1903 till Lantbruksstyrelsen, som 1890 övertog omvårdnaden om fisket från Kommerskollegium och Lantbruksakademien Vid Lantbruksakademien fanns 1856-1904 en lärare i fiskodling och 1864-89 en fiskeriintendent för östersjö- och sötvattensfiskerierna. Den sistnämnde biträddes av fiskeriassistenter, som avskaffades 1930.

Göteborgs och Bohusläns havsfiskeförening avlönade en av länsstyrelsen tillsatt kontrollör över beredning av spillånga och kabeljo (=torkad fisk). Hushållningssällskapen (se 18.1) anställde med bidrag från stat och landsting fiskerikonsulenter och fiskeriinstruktörer. Dessa var ofta samtidigt förordnade som fiskeritillsyningsmän av länsstyrelsen. Fiskeritillsyningsman hade åtalsrätt i fråga om överträdelser av fiskeristadgan och kunde beslagta olovliga redskap (Svensk Uppslagsbok 1935).

1734 års lag har åtskilliga regler om fiske i Byggningabalkens kap. 17 Om huru fiskevatten nyttjas må. De visar häradsrättens och landshövdingens befogenheter.

§ 1. Oskift fiskevatten må de som äga del däri bruka med not och nät, var till nödtorft sin. Vill någon fiskeverk bygga, göre det efter sin ägolott i by, allteftersom lägenhet därtill är. Vill en fiska och annan ej; have den vitsord, som fiska vill, där domaren prövar det utan andras förfång ske kan.

§ 2. Vill någon bygga fiskeverk i forsar, strömmar eller sund, som ej kunna delas; bjude då grannar att bygga med sig. Vilja de ej, och prövar rätten det ske kunna utan deras skada; förelägge då honom på vad sätt, villkor och tid han det verk bygga och nyttja må.

§ 3. Lägger man mjärde eller nät i annans fiskevatten eller far med ljuster eller annat fisketyg, böte tre daler. Sker det i fiskelek, böte dubbelt, have ock förverkat vad han fångat. Drager man not i annans fiskevatten, böte fem daler. Sker det i fiskelek, böte tio daler. Och må den som fiskevatten äger taga av honom båt, not och nät - - -

Kapitel 18 Om konungens enskilta och fridkallade, så ock andra allmänna fiskerier:

§ 1. I konungens enskilta fisken i saltsjön, stora älvar, strömmar och insjöar må ingen fiska utan Konungens Befallningshavandes (=landshövdingens) lov och minne. - - -

§ 2. Vid konungens allmänna fiskelägen och grund i skären må de som inom häradet eller socknen bygga och bo, i rättan tid fiske bruka och bodar uppsätta mot viss avgäld, allt efterthy som lov därtill gives. Fiskar någon utan lov, miste fiskredskapen och böte för var gång tre daler.

§ 3. Finnes å allmänning fiskevatten; ägen då alle, som i allmänning rätt hava, våld det att nyttja. Går allmänning till sjöss; där må de som bo sjön närmast ej stänga dem ifrån fisket, som fjärmare är.

§ 4. Vill någon, som utom häradet eller socknen bor, bruka dessa fisken; söke Konungens Befallningshavande. Kan det ske utan deras förfång och men som i häradet eller i socknen bo; give han lov därtill. Fiskar någon utan lov; böte fem daler och miste fiskeredskap sin, så ock den fisk han fångat.


Fiske kunde detaljregleras långt fram i tiden t ex i SFS 1913:97 lag om gemensamhetsfiske, där redskapen drag och svirvel nämns, liksom fiske med ståndkrok, långkrok, långrev eller utter och slantning.

SFS 1950:596 Lag om rätt till fiske reglerade den enskildes rätt till fiske i allmänt och enskilt vatten. Myndigheternas möjlighet att reglera fisket var större i allmänt vatten än i enskilt. Fiskerätt i enskilt vatten skiljer sig mellan olika vatten, och det finns många provinsiella särregler. Denna lag ersatte 1896 års fiskerättslag enligt vilken allt fiske var enskilt och mantalet, alltså jordinnehavet, grund för fiskerätten. 1950:595 reglerade gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten. 1981:533 gav fiskerättsinnehavare rätt att själv besluta om föreskrifter för fiske och fiskevård inom området. Fiskeriförordningen 1982:126 omfattar regler om beståndsvård, fiskemetoder, minimimått för vissa arter, införsel och försäljning samt utlänningars fiskerätt. Därutöver utfärdade Fiskeristyrelsen och länsstyrelsen stadgor om fiskets vård och bedrivande.

Internationella havsrättsförhandlingar har sedan 1970-talet påverkat svenskt havsfiske. Sverige förlorade sin fiskerätt i Västerhavet, men hälften av Kattegatt är svensk fiskezon (gemensam förvaltning med Danmark) och en tredjedel av Skagerak (gemensam förvaltning med Danmark och Norge). 1977 flyttade Norge och EG ut sina fiskegränser i Nordsjön. 1978 flyttade Sverige ut sina fiskegränser i Östersjön så att dess fiskeområde kom att omfatta drygt en tredjedel av Östersjön. Miljöproblemen uppmärksammades alltmer. Fångster av t ex sill och torsk har kvoterats. Sedan början av 1990-talet svarar Sverige för huvuddelen av faktainsamlingen kring östersjöfisket (beståndsuppskattningar och loggboksstatistik). Underlaget sänds till Internationella havsforskningsrådet (ICES) som svarar för den totala beståndsuppskattningen och rekommenderar lämpligt fångstuttag.


2. Fiskeriintendenter

Fiskeriintendenterna var egna myndigheter 1905-1985. De sorterade under Lantbruksstyrelsen. 1948 lades de under den nyinrättade Fiskeristyrelsen.

Genom SFS 1904:55 indelades landet i sex fiskeriintendentsdistrikt enligt följande:

Östra = Stockholm, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands och Västmanlands län

Södra = Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län (upphörde 1950)

Västra = Hallands samt Göteborgs och Bohus län (-1930)

Mellersta = Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län

Nedre Norra = Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

Övre Norra = Västerbottens och Norrbottens län


Dessa distrikt omfattade både salt- och sötvatten, men vid en omorganisation 1930 (SFS 1930:296) skilde man på salt- och sötvattensdistrikt. Två saltvattensdistrikt inrättades: Österhavets för kuststräckan från gränsen mot Finland till gränsen mellan Blekinge och Kristianstads län samt Västerhavets för resten av kusten fram till Norge. Dessa distrikt fanns till 1977. Västra distriktet upphörde 1930, och då överfördes sötvattnen i Halland till södra distriktet och de i Göteborgs och Bohuslän till mellersta distriktet. Även i övrigt gjordes vissa förändringar i distriktsgränserna (jfr 1923:396).

1950 gjordes en ny omorganisation (SFS 1949:504), varvid länsindelningen övergavs och distrikten i stället kom att avgränsas av olika flodsystems vattendelare. De båda sötvattendistrikten bibehölls. Stationeringsorterna för fiskeriintendenterna har skiftat under årens lopp. T ex har fiskeriintendenten i nedre norra distriktet varit stationerad bl a i Gävle, Falun och Härnösand.

Enligt SFS 1977:464 delades fiskeriintendentsorganisationen på sju distrikt:

Övre norra = Norrbottens och Västerbottens län

Nedre norra = Västernorrlands och Jämtlands län

Mellersta = Kopparbergs, Gävleborgs, Uppsala och Västmanlands län samt Mälaren

Östra = Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Gotlands län

Västra = Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län

Övre södra = Värmlands och Örebro län samt Vänern och Hjälmaren

Nedre södra = Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Skaraborgs län samt Vättern


Fiskeriintendent skulle enligt instruktionerna (SFS 1949:504, 1962:453, 1965:798, 1967:286) uppmärksamma fiskets tillstånd, verka för fiskets utveckling, lämna råd till fiskerikonsulenter och till allmänheten, göra undersökningar av fiskevatten, söka motverka vattenföroreningar och följa fiskets utveckling i sjöar och vattendrag som berördes av vattenbyggnadsföretag. Enligt 1977:464 skulle fiskeriintendent handlägga fiskeribiologiska uppgifter av kvalificerad art. En viktig uppgift var att utreda inverkan på fisket i samband med utbyggnad av vattendrag för kraftverk (se kap. 41). Fiskeriintendenterna var små myndigheter med 1,5-15 tjänster. Fiskeristyrelsen skötte ekonomi- och personaladministration för dem. Arkiven växte fram föga enhetligt och utgjordes mest av korrespondens och ämnesordnade handlingar. En stor del utgjordes av remisshandlingar från t ex vattendomstol, koncessionsnämnden för miljöskydd m fl. 1985 upphörde fiskeriintendenterna som egna myndigheter och deras arbetsuppgifter överfördes till Fiskeristyrelsen.

3. Fiskenämnder

Fiskenämnder var statliga länsmyndigheter 1977-07-01--1991-06-30. Instruktioner utfärdade i SFS 1977:464, 1985:437, 1988:863. Verksamheten avsåg dels fiskerinäringen (yrkesfiske och vattenbruk) dels fritidsfiske och vattenvård. Fiskerinämnd skulle följa fiskets, fiskodlingens och fiskevårdens tillstånd och utveckling, vidta eller hos Fiskeristyrelsen föreslå lämpliga åtgärder. Till huvuduppgifterna hörde licensiering av yrkesfisket, dvs enskilda licenser. Fiskeristyrelsen svarade för licenser för fiskelag och båtar över 12 meter. Fiskenämnderna beviljade fiskerilån och lånegarantier samt vissa bidrag, uttalade sig om fiskodlingar (tillstånd gavs tillsammans med länsstyrelsen), medverkade vid bildande av fiskevårdsområden, upprättade fiskevårdsplaner och tillstånd till utplantering av fisk och skaldjur.

Fiskenämnd övertog arbetsuppgifter som fiskerienhet vid lantbruksnämnd haft från 1967, då hushållningssällskapens fiskerikonsulenter överfördes till lantbruksnämnderna. Hushållningssällskapen hade skött en del av fiskeriverksamheten 1962-67 och de fortsatte att utföra uppdrag för länsstyrelse, kommun och fiskevattenägare m fl (jfr 18.1). Handläggningen av fiskerilån delegerades successivt från Fiskeristyrelsen till fiskenämnderna men vissa större ärenden beslutades av styrelsen efter beredning i fiskenämnd. Lantbruksnämnden skötte låneförvaltningen och bildade särskilda säkerhetsakter, förutom fiskenämndens låneakt.

Fiskenämnd prövade ansökan om fiskodling och hade livligt samarbete med fiskevårdsförbund, Fiskevattenägarförbundet och Sportfiskarförbundet. Verksamheten var inriktad på att öka möjligheten för allmänheten att fiska. Fiskenämnden medverkade vid upprättande av fiskevårdsplaner, tog initiativ till marinbiologiska och fiskeribiologiska undersökningar tillsammans med andra intressenter, både statliga, kommunala och enskilda, och kan ha bevarat handlingar från sådana projekt..

Fiskeristyrelsen i Göteborg var chefsmyndighet för fiskenämnderna. Den hade bildats 1948 och var då ett av de få centrala verk som förlades utanför Stockholm. Den övertog ärenden om fiskenäring, fritidsfiske och fiskevård, som tidigare skötts av Lantbruksstyrelsens fiskeribyrå. 1967-1977 hade Lantbruksstyrelsen åter överinseende över fiskeriärenden genom fiskerikonsulenterna vid lantbruksnämnderna (se ovan). 1991 hade Fiskeristyrelsen utredningskontor i Luleå, Härnösand, Jönköping, Göteborg och Örebro. Havsfiskelaboratoriet i Lysekil för forskning och undervisning tillhör också Fiskeristyrelsen liksom Sötvattenlaboratoriet i Drottningholm, försöksstationer i Älvkarleby och Kälarne samt undersökningsfartyget Argos. Statens jordbruksnämnd hade tillsyn över den halvstatliga organisationen Svensk Fisk, som är fiskets prisregleringsförening. Statens naturvårdsverk har ett övergripande ansvar för vattenfrågor i natur- och miljövårdsärenden.

Det fanns en fiskenämnd i varje län, men i Norrbottens län fullgjorde länsstyrelsen fiskenämnds uppgifter. De stora sjöarna var fördelade så att hela Vänern tillhörde fiskenämnden i Värmlands län, Vättern fiskenämnden i Jönköping län, Mälaren och Hjälmaren fiskenämnden i Västmanlands län. När fiskenämnderna avskaffades, överfördes arbetsuppgifterna på länsstyrelserna. Fiskenämnd bestod av högst fem personer som utsågs av länsstyrelsen på tre år. Av dessa skulle minst en vara väl förtrogen med yrkesfiskets frågor, minst en vara insatt i fritidsfisket och minst en företräda allmänintresset. Tjänstemännen vid fiskenämnden kallades fiskerikonsulenter. Administrativ service lämnades av lantbruksnämnderna enligt avtal mellan Fiskeri- och Lantbruksstyrelserna.

Flera föregångare har satt spår i nämndernas arkiv. Det finns t ex enstaka enskilda undersökningar från början av 1900-talet. Sjöarkiv av växlande kvalitet och ålder har övertagits från hushållningssällskapen. Handlingar från lantbruksnämndens fiskeenhet kan finnas hos fiskenämnden. Hos fiskenämnden skrevs protokoll och en särskild konceptserie ger en god uppfattning om myndighetsutövningen. En stor del av arkivbildningen skedde ämnesvis efter vattensystem eller kommun utanför fastställd diarie- och dossierplan. Här finns material som visar förändringar i naturen och därmed ger indikation på miljöproblem. Handlingar om yrkesfiskares lån visar ägandeförhållanden, enskilda företags lönsamhet och den tekniska utvecklingen. För en mer allsidig belysning måste man dock se på material från fiskarnas fackliga organisationer. Lokala föreningar bildades redan på 1800-talet, men det mesta materialet är från 1930-talet och framöver. Större organisationer är Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund (SVC), Skånes Fiskareförbund (SF) Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund (SIC) som sedan 1948 ingår i Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR). Sveriges Fiskares Erkända Arbetslöshetskassa bildades efter beslut inom SFR under 1960-talet och blev då den första arbetslöshetskassan i landet för egna företagare. Sveriges Fiskevattenägarförbund ger ut tidskriften Fiskevård och Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund ger ut Sportfiskaren. Alla dessa är enskilda arkivbildare, som lämnat spår i fiskenämndernas arkiv.


4. Övriga myndigheter inom fiske och vattenbruk

Den första fiskeriskolan i Sverige och kanske i Europa inrättades 1855 i Brännkyrka vid Stockholm, och 1865 tillkom en annan vid Noor i Stockholms län. Båda nedlades efter kort tid. 1878-86 hade Södermanlands läns hushållningssällskap en fiskeriskola i Skeppstorp, senare Brogetorp och Flen. 1879-83 fanns en skola för utbildning av fiskeriinstruktörer och fiskeritillsyningsmän på Norrnäs på Värmdön i Stockholms skärgård. 1903 startade Ängelsbergskolan i anknytning till forellodlingsanstalten där; den flyttades sedan till Kloten och upphörde 1917. Enligt Svensk Uppslagsbok (1935) fanns bara en fiskeriskola, i Aneboda från 1908. Den kallades Södra Sveriges Fiskeriskola, tillhörde Södra Sveriges fiskeriförening, drevs med statsbidrag och utbildade ett stort antal länsfiskeritjänstemän under kurser på 1-10 veckor. För högre tjänstemän t ex fiskeriintendent krävdes akademisk examen i fiskeribiologiska ämnen. Fiskeutbildning fanns i Lysekil 1948-51 och på Hovenäset i Bohuslän 1965-72. Numera finns utbildning för fiskare på flera orter i form av ettåriga specialkurser, kommunal vuxenutbildning och 2-årig gymnasieskola (Nationalencyklopedien).

1951-77 fanns tio fiskevärderingsnämnder (SFS 1951:9, jfr lagen om ersättning för mistad fiskerätt 1950:599). Fiskevärderingsnämnderna var administrativa organ till 1958, då de ombildades till domstolar, vars avgörande kunde överklagas vid hovrätt (1957:687-688). I landsarkivet i Lund finns fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län. Fiskevärderingsnämnden för Stockholms och Gotlands län har efterlämnat 2,6 hm arkiv 1951-78 (Arkivregister för Stockholms län).

Fiskfördelningscentral inom Västkustens Marindistrikt har efterlämnat 1 volym 1943-46 (Krigsarkivets beståndsöversikt 6 s 46) och sysslade troligen med skydd för fiskebåtar under kriget. På Stockholms stadsarkiv finns ett oförtecknat arkiv efter Fiskfördelningsnämnden.

Havsresursdelegationen, egentligen Delegationen för samordning av havsresursverksamhet inom landet, verkade 1979-89 med säte i Göteborg. Den lade fram övergripande program för svensk havsresursverksamhet 1982 och 1989 samt ett antal rapporter inom området, t ex program för arktisk havsteknik, matfiskodling i Kalmar och Blekinge län, fysisk planering av kustvatten och hav, marin forsknings- och utvecklingsteknik, internationellt samarbete, dykeri m m. Arkivet förvaras på landsarkivet i Göteborg. Den största serien är 24 kartonger dossierlagd korrespondens.

Havsfiskelaboratoriet i Lysekil från 1929 var från början den biologiska avdelningen inom Svenska Hydrografisk-biologiska kommissionen. Huvudmannaskapet överfördes 1949 till den nyinrättade Fiskeristyrelsen. I Lysekil fanns också till 1954 den kemisk-tekniska avdelningen, vars verksamhet övertogs av Svenska Konserveringsinstitutet (SIK). Bornö forskningsstation i Gullmarsfjorden 1906-84 lades också under Fiskeristyrelsen.

1919-1971 fanns fyra vattendomstolar: Norrbygden i Umeå, Österbygden och Sörbygden i Stockholm samt Västerbygden i Vänersborg. 1919-32 fanns även Mellanbygdens vattendomstol för mellersta Norrland, men den sammanslogs från 1933 i stort sett med Norrbygdens. I vattendomstol satt en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. Svea hovrätt är vattenöverdomstol. T o m 1918 dömde häradsrätt i vattenmål. Från 1971 är tingsrätterna i Luleå, Umeå, Östersund, Stockholm, Vänersborg och Växjö första instans i vattenmål (Statliga myndigheter 1986 s 18, SFS 1918:633, 1924:162, 1932:451, 1949:326, 1945:305, 1959:363, 1960:306, 1971:550, 723).

Myndigheter för vattenförsörjning i städer behandlas i kap. 26.3, kanaler och annan vattenkommunikation i kap. 14.4 och vattenkraft i kap. 41.