14. SJÖFART OCH VATTENKOMMUNIKATIONER


1. Lots- och fyrstaten: från militära lotsdistrikt till civila sjötrafikområden

Redan på 1500-talet ålade Gustav Vasa kustbönderna att avlöna lotsar, kallade styrmän. Vissa hemman, kallade lotshemman, avdelades för dessa. Lön betalades också av det lotsade fartyget. Till 1827 hade kustbönderna skyldighet att bekosta prickning av farleder till sjöss. De få fyrar som fanns bekostades av enskilda, som fick ta ut avgift av förbipasserande fartyg. Stadga om lotshemman utfärdades 9/7 1862.

I 1667 års sjölag infördes lotstvång, dvs sjöfarande måste anlita lots. Samtidigt förbjöds tullpersonalen, kallad besökare, att lotsa. 1677 bestämdes att lotsar och fyrbåkar skulle lyda under Amiralitetet, dvs de betraktades som militära organ, främst för flottans säkerhet. Från 1803 var Förvaltningen för sjöärenden centralt ämbetsverk för flottan, och "styrmanschefen", senare kallad lotsdirektör, ingick i denna. Lotskontor fanns inom Förvaltningen för sjöärenden 1803-72. 1872 blev Lotsverket ett centralt ämbetsverk, först under Sjöförsvarsdepartementet, från 1920 under Handelsdepartementet (jfr kap. 59).

1724 hade landet tre lotsdistrikt. Västra lotsdistriktet sträckte sig från norska gränsen till Helsingborg, södra från Helsingborg till Västervik och norreavidare upp längs östra kusten till finska (senare ryska) gränsen. 1760-1809 fanns också ett särskilt finskt distrikt. Från 1827 gick västra distriktet till Halmstad och södra från Halmstad till Valdemarsvik; det indrogs 1877. Under dessa lotsdistrikt fanns 15 lotsfördelningar, som leddes av lotskapten och lotslöjtnant. Enligt instruktion för lotsverkets befäl, betjänte och manskap 1825 18/5 (SFS 1825 s 116), som påbjöd att lotspersonalen skulle samverka med tullförvaltningen för att hindra smuggling, fanns lotsdistriktschefer och under dem lotsofficerare, lotsålderman och sedan själva lotsarna.

Fyr- och båkavgift föreskrevs i kungligt brev 27/6 1826, men det hade funnits sådan avgift tidigare, kallad båk- och lotsinrättningsavgift eller allmän lots- och båkavgift. Lots- båk- och fyringsmedel 1723-50 omtalas i Krigsarkivets beståndsöversikt del 2 (s 681 f). Fyrdagböcker från alla svenska fyrar 1881-1954, som skickats till Lotsstyrelsen, gallrades enligt Riksarkivets beslut 204 (1968). Lotsplatser, fyrskepp, fyrar, gasstationer och tjänstefartyg var undantagna från vissa föreskrifter i allmänna arkivstadgan 1961:590. Dokumentationen av lokal verksamhet är därför ganska dålig.

Genom kungligt brev och lotsreglemente 15/2 1881 blev det åtta lotsfördelningar: Luleå, Sundsvall, Stockholm, Norrköping, Kalmar, Malmö, Göteborg och Gotland. De leddes av lotskapten, som sorterade direkt under Lotsstyrelsen. Lotsförordningen 1881 ändrades flera gånger; en ändring trädde i kraft 1/5 1911.

Fr o m 1905 var kusten indelad i sex lotsdistrikt; i distrikten fanns lots- och fyrplatser samt livräddningsstationer. Distrikten var:

Övre norra: kusten i Norrbottens och Västerbottens län

Nedre norra: Västernorrlands, Gävleborgs, Upplands och Stockholms län intill Väddö sockens norra gräns

Mellersta: Stockholm skärgård till gränsen mellan Bälinge och Tystberga socknar i Södermanland jämte Mälaren och Hjälmaren samt Gotlands farvatten

Östra: till Kristianopels och Torshamns socknar i Blekinge, Ölands farvatten samt Vättern och Göta kanal

Södra: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

Västra: Hallands, Göteborgs och Bohus län, Vänern

Lotskaptenexpeditionerna i de sex distrikten fanns i Luleå, Gävle, Stockholm, Kalmar, Malmö och Göteborg. Lotslöjtnanten var kaptenens närmaste man. Lotslöjtnanten i Visby hade särskilda befogenheter. Fyrmästare fanns på de största fyrplatserna, fyrvaktare vid de mindre, överlotsar vid större lotsplatser, lotsförman vid mindre och uppsyningsman vid livräddningsstationerna. Dessutom fanns inom lotsstaten lotsverkets fartyg med befälhavare och besättning och lotsbarnskolor. Lotsskola för utbildning av lotsar fanns i Arholma (Norrtälje) 1878-1884 (Arkivregister för Stockholms län).

Lotsbarnskolor inrättades från 1845 för lotsbarn som inte kunde gå i vanlig folkskola. Från 1872 sorterade de under lotsstyrelsen, som avlönade lärarna, men de övertogs 1918 av Skolöverstyrelsen. Statligt bidrag utgick till lärare som höll skola med lotsbarnen i deras hem. 1910 fanns 27 lotsbarnskolor. Fortfarande på 1930-talet fanns ett 20-tal, men då inackorderingsbidrag infördes under 1920-talet började de upphöra. Lotsbarnskolan på Vinga utanför Göteborg har efterlämnat betygsliggare i Styrsö kommuns arkiv till 1941.

Instruktioner för lotsverket utfärdades i SFS 1914:442, 1921:875, 1923:404; 1955:673 är instruktion för Sjöfartsstyrelsen, där § 15 handlar om lotsdistrikt. Det centrala verket Sjöfartsstyrelsen bildades 1956 genom sammanslagning av Lotsstyrelsen och Sjökarteverket. Chef för lotsdistrikt var då lotsdirektör. 1969 års instruktion för Sjöfartsverket ändrades genom 1970:151, och då blev lotsdistrikten fem, och enligt 1982:441 blev de fyra. 1988 ersattes lotsdistrikten av tolv sjötrafikområden.

2. Sjömän

Sjömanshusen startade med ett reglemente för kofferdiskeppare och skeppsfolk 30/3 1748 och en kunglig förklaring till detta 4/8 1752. Båda tillkom för att råda bot på bristen på sjömän. Sjömanshus skulle ge understöd åt sjömän som p g a ålder eller sjukdom inte längre kunde göra tjänst. Genom kungligt brev 22/12 1749 fick även behövande sjömansänkor och barn hjälp från sjömanshuskassan. Sjömanshusen skulle också hålla disciplin och fungera som arbetsförmedling. De förvaltades av en oavlönad direktion bestående av fem köpmän som redde skepp, dvs redare, och två kofferdiskeppare. Båda dessa kretsar skulle var för sig inför stadens magistrat utse sina direktionsmedlemmar, som förnyades genom att de äldsta medlemmarna avgick vartannat år. Direktionen skulle granska sjömanshusets räkenskaper och dela ut understöd. Den avlönade Waterschouten (senare skeppsombudsmannen) som utsågs av direktionen ledde sjömanshuset.

Först inrättades bara sjömanshus i Stockholm, men eftersom ingen från någon annan stad beviljades understöd, upprättades sjömanshus även i andra hamnstäder. Göteborgs startade 1753, Gävle 1754; i Torneå fanns sjömanshus 1778 och 1783 fanns det troligen i Härnösand. Sjömanshuset i Strömstad har handlingar från 1781, Karlstad från 1823, Uddevalla och Marstrand från 1865. Om det inte fanns sjömanshus skötte magistraten, dvs stadens styrelse, en del av motsvarande uppgifter t ex lämnade statistiska uppgifter till Kommerskollegium. I Landskrona rådhusrätt och magistrats arkiv ingår därför in- och avmönstringsböcker för sjöfolk 1784-1964. Kungligt brev 4/12 1826 ålade sjömanshusen att lämna statistik över fartyg, skeppare och sjöfolk.

Förordningar angående pass- och nationalitetshandlingar för svenska fartyg utfärdades 26/10 1833 och 1/3 1841. Sjömansrullan skulle upprättas av vederbörande sjömanshusdirektion. Mönstringsförordning kom 4/6 1868. Enligt nytt reglemente 4/3 1870 gällande från 1871 skulle sjömanshus samla och meddela upplysningar om fartyg och sjöfolk, hålla förteckning över fartyg och sjöfolk och ha tillsyn över sjömän. Understödsverksamheten fick mindre betydelse, men direktionen fick fler uppgifter för statens räkning. Skeppsombudsmannen kallades nu sjömanshusombudsman. Från 1886 fick sjömanshusen skriva in och redovisa värnpliktiga sjömän (jfr 7.5).

1911 13/7 kom en ny förordning angående sjömanshus samt sjöfolks på- och avmönstring. Nu skulle Kunglig Maj:t bestämma var sjömanshus skulle finnas; tidigare kunde en stad själv inrätta sjömanshus, som inte drevs med statliga medel. Direktionen demokratiserades: redarklassen skulle utse två representanter, befälhavarklassen en, underbefälsklassen en och manskapsklassen en.

Nytt reglemente kom 9/6 1939. Statens andel i sjömanshusens uppgifter blev ännu mer dominerande, trots att de militära uppgifterna avvecklades under andra världskriget, då rullföringsväsendet omorganiserades. Sedan handelsflottans pensionsanstalt inrättats, blev understöden åt sjömän överflödiga, men fortfarande 1954 kunde sjömansänkor ibland erhålla årligt understöd, s k gratial (SOU 1957:29 s 83). Sjömän kunde också få tillfälligt mindre understöd.

Sjömanshusen hade från början fungerat som arbetsförmedling för sjömän. Sveriges redarförening hade också inrättat förmedlingskontor i de större hamnstäderna. 1920 överenskoms att sjömansförmedling skulle skötas av offentlig arbetsförmedling. Men i städer där det inte fanns någon sakkunskap på den offentliga arbetsförmedlingen fortsatte sjömanshusen att förmedla arbeten. Vid förstatligandet 1961 sammanslogs förmedling och mönstring, Arbetsmarknadsverket blev huvudman för verksamheten och fortsatte den, när sjömanshusen lades ned.

De 30 sjömanshusen förstatligades 1/7 1961, varvid ett tiotal drogs in. Verksamheten övertogs av statliga sjömanshus, dvs inordnades i den statliga arbetsförmedlingen. Disciplinärendena övertogs av sjömansnämnd och övrig verksamhet för sjömän övertogs av nyskapade privata stiftelser. Ny mönstringsförordning kom i SFS 1961:87. Central myndighet var från 1956 Sjöfartsstyrelsen, men fr o m 1/7 1961 blev det Arbetsmarknadsstyrelsen. Sjömanshusen avvecklades från 1970 och verksamheten övertogs av sjömansförmedlingar inom arbetsmarknadsverket. Göteborgs länsarbetsnämnd (se 39.2) hade en central sjömansförmedling (Göteborgs kommunalkalender 1985 s 301). 1972 lades de 20 återstående sjömanshusen ned; donationsmedlen överfördes till Stiftelsen Sveriges Sjömanshus (Statliga myndigheter 1986).

Sjömansregistret i Göteborg 1970-84 var ett centralt register som hade lokaler i anslutning till sjömansförmedlingen. 1984 överfördes registret till Sjöfartsverket i Norrköping (jfr SFS 1985:438 Instruktion för sjöfartsverket).

1961 inrättades 11 lokala sjömansnämnder för disciplinärenden. Varje nämnd var knuten till ett eller flera statliga sjömanshus (SFS 1961:87). Dessa upphörde då den centrala sjömansnämnden i Göteborg tillkom 1/7 1969 (1969:311). Nämndens åtta ledamöter utsågs av Kungl. Maj:t, dvs regeringen. Ordförande samt dennes suppleant borde vara lagfarna, dvs domarkompetenta. Nämnden avgjorde frågor om mönstringsförbud eller varning. Sjömansnämnden upphörde 1982-06-30 (1982:343) och verksamheten övertogs av arbetsmarknadens parter.

I Göteborg inrättades också en sjömansskattenämnd. Kunglig Maj:t utsåg enligt sjömansskatteförordningen 1958 ordförande och fyra ledamöter för beslut om sjömansskatt, som alltså inte behandlades av häradsskrivare och lokal skattemyndighet (Kommunalkalendern 1969 s 212, jfr 3.5). Sjömansskattekontoret vid länsstyrelsen i Göteborg lades 1971 under det nybildade Riksskatteverket och uppgick 1991 i skattemyndigheten. Nämnden fanns kvar 1994 (kommunalkalendern).

3. Dispaschör

I Kungl. Maj:ts försäkrings- och haveristadga 2/10 1750 fastställdes för första gången i Sverige att en utredningsman eller s k dispascheur skulle fungera som domare i försäkrings- och haverimål. Dispasch (efter franska dispache) är en utredning för beräkning och fördelning av kostnader i gemensamt haveri (generaldispasch) eller för fastställande av storleken på den ersättning som vid enskilt haveri ska utbetalas av försäkringsgivaren (partikulärdispasch). Dispaschör förordnades av Kunglig Maj:t, numera regeringen, och ska enligt särskild instruktion upprätta dispascher och fungera som domare i första insatans vid tvist mellan försäkringsgivare och försäkringstagare om ersättningsskyldighet p g a avtal om sjöförsäkring. Den svenska dispaschören (och även den finska som följt det svenska mönstret) är unik. Det är bara i dessa länder dispaschören fungerar som domstol i första instans. Dispaschör fanns i Stockholm 1752-1975, Härnösand 1878-1912, Malmö 1894-1927 (underordnad rådhusrätten) och finns i Göteborg sedan 1813.

Om det inte fanns dispaschör på orten, eller om parterna inte var nöjda med hans utslag, skulle vardera kalla "tvenne gode män" för att avgöra målet. Om de gode männens utlåtande inte accepterades, eller om dessa inte var eniga, var sista utvägen att klaga hos försäkringsrätten i Stockholm, som inrättades genom försäkrings- och haveristadgan 1750. 1750 års stadga ersatte den första sjölagen från 1667 och upphävdes genom 1864 års sjölag, gällande från 1866. Dispaschörens roll som domare i första instans bibehölls men Försäkringsrätten, eller som den senare kommit att kallas, Sjöförsäkringsöverrätten, avskaffades. De gode männen blev kvar som andra och sista instans.

I den nya sjölagen 1891 hade de gode männen försvunnit. I stället kunde man klandra en dispasch vid rådhusrätten i den stad där dispaschen utgivits. Dessutom återinfördes en tredje instans i dispaschmål i och med att rådhusrättens dom kunde överklagas hos Högsta Domstolen. Enligt SFS 1975:932 vinner en dispasch laga kraft, om den ej inom 30 dagar överklagas vid tingsrätten på dispaschorten, alltså Göteborgs tingsrätt. Tingsrätten förstärks i sådana mål med tre personer "som är kunniga i handel och sjöfart och skickade att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål." Tingsrättens dom kan överklagas i hovrätt och även till Högsta Domstolen.

Dispaschör ska föra dagbok, dispaschbok och brevbok (SFS 1911:113, 1975:932). Dispaschörsarkiven innehåller enbart uppgifter som har relevans för målen. I regel kan man inte ur dem få ytterligare uppgifter t ex om fartygens historia. Helsingborgs rådhusrätts arkiv innehåller även protokoll från sjörätt 1761-66. Enligt Nordisk Familjebok fanns sjörätt i Danmark och Norge men inte i Sverige, där man i stället hade dispaschör och sjöförklaring, som avges av fartygsbefälhavare inför rådhusrätt.


4. Kanaler

Torshällakanalen mellan Hjälmaren och Mälaren, byggd 1596-1610, var det första större kanalbygget i Sverige. Slusskamrarna var av trä och förföll snabbt. Denna kanal ersattes av Hjälmare kanal byggd 1629-39 och utvidgad 1819-29 samt 1911. Den stora kanalbyggnadsepoken var c:a 1770-1870, då nästan alla stora svenska kanaler anlades eller byggdes om. Södertälje kanal byggdes 1806-19, 1917-24, 1972-76 för olika vattendjup. 26 hyllmeter handlingar 1806-1912 från Södertälje kanal finns på Stockholms stadsarkiv (Arkivregister för Stockholms län). Förvaltningen av Södertälje kanalverk låg hos Vattenfallsstyrelsen (instruktion 1920:594, jfr kap. 41); den övertogs 1944 av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (jfr kap 15.3), från 1956 av Sjöfartsstyrelsen, numera Sjöfartsverket (instruktion 1978:418).

Strömsholms kanal byggdes 1777-95 och byggdes om 1942-60. Trollhättans kanal var utbyggd 1840, men här byggdes slussar redan redan på 1600-talet. Slussanläggningar i Trollhättan öppnades 1800, 1844 och 1916. Den äldsta sluss- och kanalanläggningen byggdes av Trollhätte Slussverks bolag. Nya Trollhätte Kanalbolag, som varit huvudman för kanalverksamheten sedan 1837, inköptes 1904 av staten. Styrelsen för Trollhätte kanalverk 1905-09 (instruktion 1905:28) uppgick i Statens Vattenfallsverk.

Göta kanal hade planerats sedan 1600-talet. Till slut fattade riksdagen beslut om bygget. 1810 bildades ett bolag med statliga medel och en bank, Göta kanals diskont, som drogs in 1817 med stor förlust. Kanalen byggdes av staten, arbetskraften var till stor del soldater. Kanalen mellan Vänern och Vättern var klar 1822, delen genom Östergötland 1832. Göta kanalbolag har säte i Motala. Kungl. Maj:t dvs regeringen utsåg ordförande; fullmäktige i Riksbanken och riksgäldskontoret utsåg tillsammans en ledamot (Bonniers lexikon). Domänverket ägde senare kanalbolaget (Nationalencyklopedien).

5. Hamnar

Hamnar var en kommunal angelägenhet. I Malmö fanns en hamndirektion från 1775. Efter 1863 blev det ganska vanligt med särskild hamnstyrelse i kuststäderna, t ex i Piteå 1864-98. Även en småstad som Kungsbacka med 1000 invånare och en hamn i ån, som rinner genom staden, inrättade hamnstyrelse och drömde om sjöfartens utveckling. Det fanns en statlig hamnstyrelse i landet, nämligen Kongl. Directionen öfver segelfarten mellan Wenern och hafvet, som inrättades 20/1 1824 och 23/6 1838 blev Kongl. Directionen öfver Göteborgs Hamn och Elfarbeten. Från 17/3 1876 hette den Styrelsen över Göteborgs Hamn och Älvarbeten, och den kommunala hamnstyrelsen i Göteborg inrättades först genom kungligt brev 30/7 1897 (Göteborgs kommunalkalender 1957).

I Stockholm fanns före 1846 Kommitterade över börs- bro- och hamnbyggnader; därefter sköttes hamnen av drätselkommissionen (jfr 4.3) och från 1864 av drätselnämnden. 1899 beslöt stadsfullmäktige att Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm fick tillsätta hamndelegerade, och 1909 inrättades i stället en hamnstyrelse (Stockholms kommunalkalender 1969 s 171).

I mäklareordningen 25/10 1872 föreskrevs att en handels-och sjöfartsnämnd skulle tillsättas för att behandla frågor som enligt mäklareordningen borde prövas och avgöras av en särskild nämnd. Handels- och sjöfartsnämnd antog och återkallade uppdrag för mäklare och skeppsklarerare, gav förslag till besiktningsman enligt sjölagen, förslag till dispaschör, handelskunniga ledamöter i rådhusrätt vid handelsmål m m, antog och entledigade offentliga översättare m m. Sedan handelskammare inrättats och auktoriserats enligt SFS 1916:599, minskade den kommunala handels- och sjöfartsnämndens betydelse (jfr 17.3). Redan 1936 hade Kommerskollegium föreslagit att Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd skulle dras in, men nämnden fanns kvar fortfarande 1969: 1985 var den borta (kommunalkalendrarna). Stockholms handels- och sjöfartsnämnd har efterlämnat arkiv 1866-1977 (Arkivregister för Stockholms län), Malmö har handlingar 1867-1980; Sundsvall hade handels- och sjöfartsnämnd 1919-66 men arkivbeståndet börjar 1889 (Arkiv i Norrland 4).

Hamnavdelningar fanns inom den statliga vägförvaltningen 1943-55. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fick i uppdrag att sköta muddring m fl arbeten med farleder enligt 1943:681, men enligt instruktion för Sjöfartsstyrelsen 1955:673 § 7 övertog detta centrala verk ansvaret för hamnar från 1956.

Frihamnsnämnd fanns i Stockholm 1917-27. Frihamnen i Stockholm, där fartyg kunde ligga utan att betala tull, sköttes av ett kommunalt bolag från 1919 (Stockholms kommunalkalender 1985 s 408). Frihamnen i Göteborg sköttes av Göteborgs hamnstyrelse och Göteborgs Frihamn AB från 1922.

Handelsflottans välfärdsråd tillsattes 1948 av Kungl. Maj:t för att planera och samordna välfärdsarbete för svenska sjömän under deras vistelse i hamn. Lokala kommittéer inrättades i större hamnar t ex Göteborg (kommunalkalendern 1969 s 294). I kalendern 1985 har den bytt namn till Handelsflottans kultur- och fritidsråd; kommunen gav anslag till idrott (jfr 43.6).

6. Statens skeppsmätning och fartygskontroll

Mätbrev för fartyg avsedda för utrikes sjöfart utfärdades t o m 30/6 1866 av magistraten, dvs stadens styrelse, och skeppsmätareböcker kan ingå i arkiv från rådhusrätt och magistrat som t ex i Landskrona 1801-22. Bilbrev var också intyg om fartygs konstruktion och utfärdades av magistraten. För inrikes sjöfart utfärdades mätbrev av skeppsmätare. Dessa befattningar inrättades på 1700-talet inom tullförvaltningen. Genom SFS 1865:82 överfördes utfärdandet av mätbrev till tullkammare (jfr kap. 8.1-2). Skeppsmätarna införde mätningsbevisen i sina mätböcker. Vid årets slut skulle dessa sändas in till Generaltullstyrelsen (1865:83, 1880:66). De 48 skeppsmätarna i landet tillhörde tullstaten. Det fanns i regel en skeppsmätare i varje stapelstad, dvs stad med rätt till utrikes sjöfart.

Dessutom fanns fem skeppsmätningskontrollörer, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall och Kalmar, men Kalmar drogs in 1883. Senare fanns två i Stockholm och en i vardera Göteborg, Malmö och Sundsvall; Sundsvall drogs in 1932. Skeppsmätningskontrollören i Stockholm lydde under Tullstyrelsen t o m 1919, men enligt SFS 1919:749 lades han under Kommerskollegium. Skeppsmätningskontrollörerna inrättades genom 1874:40 och fick instruktion i 1880:65; de upphörde 1955 (1954:550) och då var bara tre kontrollörer kvar men skeppsmätningskontor fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Skellefteå och Sundsvall. Mätböcker finns i Skeppsmätningsöverkontrollörens arkiv eller hos Sjöfartsverket, f d Sjöfartsstyrelsen, som 1956 tog över skeppsmätarna inom fartygsinspektionen.

I SFS 1864:17 § 48 (förordning angående passagerarångfartygs byggnad, utrustning och begagnande) nämns att om det blir nödvändigt för att förordningen ska åtlydas, ska en eller flera inspektorer förordnas. Uppenbarligen åtlyddes inte förordningen. Enligt 1899:26 inrättades särskilda inspektorer för att se till att man följde 1864 års bestämmelser samt förordningen 1/7 1898 angående räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap, som skulle finnas på ångfartyg med passagerare. Tre distrikt inrättades: Norra i Härnösand, Sydöstra i Stockholm och Västra i Göteborg. Distriktschefen kallades inspektör för passagerarångfartyg och skulle årligen inge berättelse över sin verksamhet till Kommerskollegium.

Enligt 1914:491 skulle fartygsinspektör utöva tillsyn över fartyg och övervaka att bestämmelserna angående sjöfartssäkerhet efterlevdes. Han kunde meddela förbud mot att nyttja fartyg eller redskap ungefär som yrkesinspektionen till lands (se 39.1). Från 1915 fanns sex fartygsinspektionsdistrikt:

Sundsvall: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtlands län

Stockholm: Gävleborg, Kopparberg, Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län

Oskarshamn: Kalmar, Gotland, Jönköpings och Kronobergs län

Malmö: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

Göteborg: Halland, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län

Karlstad (tidigare Kristinehamn): Skaraborg, Värmland, Västmanland, Örebro län


SFS 1940:134 ändrade indelningen i fartygsinspektionsdistrikt från 1/10 1940. Oskarshamn flyttades till Kalmar, som också fick Blekinge län. Stationer inrättades i Luleå (flyttad till Skellefteå 1940), Umeå (flyttad till Skellefteå 1941), Gävle (flyttad till Stockholm 1940). 1/7 1941 inrättades ett inspektionsområde i Skellefteå för Norrbottens och Västerbottens län (1941:224).

Distriktschefen kallades nu förste fartygsinspektör. 1988 blev det i stället tre distrikt med säte i Stockholm, Göteborg och Malmö (1988:14). 1915- 30/6 1969 hette det fartygsinspektion. Från 1969 heter det sjöfartsinspektion. Överordnad myndighet var Kommerskollegium 1915-55, Sjöfartsstyrelsen 1956-69 och från 1969 Sjöfartsverket. Instruktioner för Sjöfartsstyrelsen 1955:673 och 1965:689 gäller också fartygsinspektörerna.

Från 1956 hörde till fartygsinspektionen också kontrollstationer för kontroll av fartygslanternor, kompasser och andra nautiska instrument. De lydde tidigare under Sjökarteverket, som upphörde 1955 och blev en byrå inom Sjöfartsstyrelsen. Instruktion för dessa kontrollstationer 1927:300 upphävde 1908:148 för nautisk-metereologiska byråns kontrollstationer och upplyser om både handlingar och instrument i verksamheten vid de fem stationerna: Stockholm, Göteborg, Malmö, Kalmar (endast för lanternor enl. 1955:673 §17) och Sundsvall. Central myndighet från 1908 var Nautisk-metereologiska byrån, som var militär myndighet och upphörde 1921. Nautiska kontrollstationen i Karlskrona låg under försvarsmakten. I Sundsvall fanns nautisk-metereologiska byråns kontrollstation 1909-68. Från 1922 var Sjökarteverket central myndighet för kontrollstationerna.

1936-39 års riksdagar anvisade medel för uppförande av en skeppsprovningsanstalt i Göteborg. Hösten 1940 var denna färdig att tas i bruk. Skeppsprovningsrännan skulle drivas av en särskild skeppsprovningsanstalt, skild från Chalmers tekniska högskola, enligt instruktion 1940:739; utbildning i skeppsbyggeri fanns annars vid Chalmers sedan 1887 (se nedan). Skeppsprovningsanstalten SSPA upphörde som statlig myndighet 1984. Verksamheten fortsatte i bolagsform som SSPA Maritime Consulting AB.


7. Utbildning av sjöbefäl m fl

Den äldsta utbildningen var för flottan. Betygsrulla för navigationsskolan i Karlskrona 1829-62 finns i arkivet från Karlskrona flottstation. Manskap för flottan utbildades först vid skeppsgosseskolor, som fanns i Stockholm 1821-1927, Karlskrona 1828-1939, Marstrand 1907-37. Stadgor för skeppsgosseskola finns i SFS 1896:26, 1018:745. För skeppsgossekåren se även kap. 48.5.

Enligt bilaga till det första reglementet för navigationsskolor (SFS 1841:14) fanns det tidigare lägre undervisningsanstalter i navigationslära i Visby och Karlshamn. Navigationsskolorna inrättades för att vetenskapligt utbilda under- och överbefäl för handelsflottan. Namnet ändrades i 1950:569 till sjöbefälsskola. Övriga reglementen och stadgor finns i SFS 1866:13, 1877:21, 1890:44, 1912:55, 1931:272, 1953:574, 1959:425.

Navigationsskolor inrättades i Göteborg och Karlshamn från 1/10 1841, Stockholm, Malmö, Härnösand, Kalmar, Visby, Gävle från 1842. Västervik hade navigationsskola 1859-1912 och Strömstad 1881-1912; Gävle upphörde också 1912. Skolornas undervisning delades på två avdelningar. Kalmar hade bara nautisk linje, de övriga även maskinteknisk linje. 1877 fanns sjökaptensklass, styrmansklass, maskinistklass, övermaskinistklass, ångfartygsbefälhavareklass. 1912 infördes skeppareklass, 1953 delades denna i östersjöskeppare och nordsjöskeppareklass; då infördes även sjöingenjörsklass och maskinteknisk linje. Från 1959 fanns 16 veckors skepparekurs och 10 veckors fartygsmekanikerkurs.

Genom SFS 1869:30 s 3 indrogs skeppsbyggeriinstitutet i Karlskrona och flyttades till navigationsskolan i Göteborg, där undervisning för att utbilda skeppsbyggmästare och verkmästare vid skeppsvarv började 1870. Från 1/10 1887 överfördes utbildningen i skeppsbyggeri till Chalmers tekniska läroanstalt (1886:91).

Enligt SFS 1871:52 kunde lokomotivförarutbildning ske vid navigationsskola. I Göteborg fanns sådan undervisning 1872-1886. Inget nämns i 1886:91 om denna utbildning, som väl övertogs av Statens Järnvägar. I Göteborg fanns på 1970-talet telegrafistutbildning och från 1973 den populära utbildningen till skeppare på fritidsbåt.

Fram till 1980 fanns sjöbefälsskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand och Kalmar. Från 1981 uppgick sjöbefälsskolan i Göteborg i Chalmers tekniska högskola. Utbildningen i Kalmar uppgick i ortens högskola, de övriga lades ned.

Överordnade myndigheter för navigationsskolorna var Kommerskollegium 1841-77 (SFS 1877:21), Förvaltningen för sjöärenden 1877-1919 (1919:824), Kommerskollegium igen 1920-55 (1955:673), Sjöfartsstyrelsen 1956-64 (1964:533) och Skolöverstyrelsen 1964-80 (1980:435). Dessutom fanns inspektörer. 1841 stadgades att stationschefen vid närmaste flottbas skulle beordra någon av stationens officerare att förrätta examination vid navigationsskolorna. 1858 inrättades en särskild tjänst som inspektör över navigationsskolor (1858:5). Denne skulle övervaka undervisningen, förrätta sjökaptens- och styrmansexamina och utse examinatorer vid de skolor han själv inte kunde besöka under året. 1912 försvann bestämmelsen att flottan skulle tillhandahålla examinatorer.

Enligt statskalendern 1947-48 fanns vid sidan av inspektören en examensledare å maskinteknisk linje, från 1949 maskinteknisk inspektör. Från 1949 används benämningen nautisk inspektör, och från 1955 blir båda överinspektör. Inspektörstjänsterna avskaffades 1964, då Skolöverstyrelsen blev central myndighet.

1841 stadgades att tillsynen över navigationsskolorna skulle utövas av en direktion på minst fyra och högst åtta ledamöter, som skulle väljas av stadens borgerskap inför magistraten. Direktionsverksamheten kunde också skötas av stadens sjömanshusdirektion, men denna möjlighet togs bort 1866. 1863 stadgades att direktionen för navigationsskola skulle väljas av stadsfullmäktige (1863:53). 1931 stadgades att direktionen skulle bestå, förutom av skolans rektor, av fyra eller sex ledamöter; hälften, däribland ordförande, skulle utses av Kunglig Maj:t och de övriga av stadsfullmäktige. Från 1964 blev stadens skolstyrelse även styrelse för sjöbefälsskola.