16. TILLVERKNING, KONTROLL, INDUSTRISTÖD

Här kommer inte hela den statliga företagsfloran att behandlas (t ex LKAB, Norrbottens järnverk, Tobaksmonopolet), utan i första hand tillsyn och kontroll samt en del äldre tillverkning. Försvarets industrier behandlas i kap. 59. De kommunala bolagen behandlas under respektive sakområde t ex bostadsbolag i 31.4. Genom kommunalkalendrarna för Stockholm och Göteborg kan man få en viss uppfattning om vad kommunala bolag sysslar med. Handel behandlas i kapitel 17.


1. Kontroll av tillverkning

Lokal kontroll av tillverkning försiggick under senmedeltid och fram över 1700-talet genom skrån. Skråna var sammanslutningar mellan hantverkare inom samma bransch i en stad; de hade många funktioner, både att garantera varornas kvalitet, begränsa antalet mästare så att priserna inte sjönk, och utgöra ett ekonomiskt och socialt stöd för de anslutna. Somliga skrån bestod bara av en handfull mästare, eftersom städerna var små och specialiteterna många. Perukmakarskrået i Göteborg i början av 1700-talet kan inte ha räknat många personer. Dessa exklusiva hantverkare höll ihop mot råvaruleverantörerna, dvs de pigor som förde hår köpt på landsbygden till staden. Skråarkiv kan finnas på museer eller som enskilda arkiv på landsarkiv.

Tillverkning av varor för försäljning skedde i princip enbart i städer. På landsbygden producerade man livsmedel och hade bara tillverkning för husbehov. Principen höll inte riktigt. Vissa hantverkare var dock nödvändiga på landet. I mitten av 1600-talet antog städernas rådhusrätt skräddare, skomakare m fl för verksamhet på den kringliggande landsbygden; en del av dem kunde utöva sitt hantverk både i staden och på landet (Vimmerby rådhusrätts protokoll). Av protokoll omkring 1670 framgår att sockenstämman, dvs pastor och jordägare, först valde hantverkare, när en plats blev ledig, och staden tog sedan vederbörande under sitt försvar. Sockenhantverkarna betalade skatt i staden. En del av dem avancerade till borgare, men det fanns sådana som förblev sockenhantverkare i flera decennier.

På 1800-talet anmäldes sockenhantverkarna, s k gärningsmän, till länsstyrelsen för registrering. Skråväsendet upphörde formellt inte förrän 1846, men systemet var ganska ihåligt under 1800-talet, eftersom åtskillig tillverkning låg utanför skråna, framför allt de manufakturer och industrier som man lyckades få igång under 1700-talet. Det fanns manufakturer redan under senare delen av 1600-talet t ex klädesfabriker, som försåg armén med tyg, men under 1700-talet inriktade man sig på att bygga upp ett fabriksväsen för civil konsumtion. Manufakturerna samlade många arbetare inom en lokal; verkstadssystemet med lärling, gesäll och mästare, som innebar en möjlighet att till slut bli sin egen, ersattes av fabrikssystemet, där ägarna stod för kapitalet och arbetarna slet hela livet.

Den första särskilda myndigheten för kontroll av manufakturtillverkade varor var hallrätten, även kallad hall- och manufakturrätt. Den tillkom genom hallordningen 3 april 1722. Föregångare var en särskild kommissarie som tillsattes vid Kommerskollegium i mitten av 1650-talet. Flera hallrätter tillkom genom lagstiftning 1739 (hallordning 21/5, manufakturprivilegier 29/5). Hallrätten hade tillsyn och viss domsrätt över fabriker och manufakturer (jfr kap.1.6).

Hallrätt gav i början tillstånd till anläggande av manufaktur eller fabrik, men enligt kunglig resolution 7/7 1752 övergick detta till Kammarkollegiet. Hallrätt kontrollerade varornas kvalitet. Varorna skulle föras till ett rum, den s k hallen, för att besiktigas, innan de fick säljas. Besiktningen utfördes av hallmästare (1770 kallade besiktnings- och stämpelmästare). Varje prov skulle vara försett med tillverkarens märke, och om det var felfritt, sattes en hallstämpel på. Om fel upptäcktes, sattes en annan stämpel. Stämplingen medförde avgifter. Hallrätterna upphävdes genom SFS 1846:6 och göromålen flyttades till magistraterna, i Stockholm till Politi- ämbets- och byggningskollegium samt till Hallverket.

Hallverket i Stockholm 1847-78 stämplade manufakturvaror sedan hallrätten upphört; enligt SFS 1850:84 kallades det officiellt Manufakturstämpelverket. Det lydde under stadens handels- och ekonomikollegium; däröver fanns Kommerskollegium, som utfärdade instruktion för stämplingsförrättare med anledning av förordning 18/7 1850 angående svenska fabrikstillverkningars stämpling. Stämplingsförrättaren skulle hålla lokaler öppna varje söckendags förmiddag och där ta emot gods som stadens fabriker tillverkat och inlämnat tillsammans med listor eller stämplingsnotor, som i fråga om yllevävnader noga skulle ange styckets nummer, längd, bredd och färg, samt i fråga om andra varor ange dess rätta beskaffenhet. Socker och tidningspapper var belagt med stämpelavgifter till 1862. Stämplingsförrättaren inkasserade avgiften och hade också ansvar för att den stämpling, som gjordes direkt vid fabriker enligt särskilt tillstånd, skedde i god ordning. Stora fabriker behövde inte frakta all sin tillverkning till stämpelrummet. Stämpeltvång upphörde 1862 utom för spelkort. 1878 överfördes hallkassan i Stockholm, vars räkenskaper utgör hallverkets arkiv, till stadens fabriksfattigkassa, som sedan fick den årliga inkomsten av spelkortstämplingen; hjärteress stämplades sedan 1813 och ända till 1965.

Kontroll av viss materiel som garanti för kvalitet fanns det fortfarande behov av. Den första materialprovningsanstalten var privat: Jernkontorets vid Liljeholmen i Stockholm 1875-96. Materialprovning kunde enligt Svensk uppslagsbok (1935) utföras både vid enskilda fysikaliska laboratorier och vid offentliga, som var mer allsidigt utrustade. På uppdrag av myndigheter eller enskilda företag provade de mot ersättning material, konstruktionsdelar, instrument och apparater för typgodkännande. Tekniska högskolan i Stockholm hade materialprovningsanstalt 1896-1920, då Statens Provningsanstalt inrättades (Instruktioner 1961:324, 1965:650 § 7). Vid Chalmers tekniska institut i Göteborg inrättades materialprovningsanstalt 1888. Den sammanlades 1972 med Statens Provningsanstalt. 1972 övertog provningsanstalten justering av mått och vikt från Myntverket, som hade varit centralt verk för justerare av mått och vikt (se nedan). Materialprovningsanstalten vid Textilinstitutet i Borås blev 1965 textil filial under Statens Provningsanstalt, som flyttades till Borås 1975-78 i samband med den stora utlokaliseringen av statens centrala verk.

Omkring 1970 fanns 7 filialanstalter som bedrev betongteknisk provning. De inrättades 1954 i Härnösand, 1957 i Karlskrona, 1959 i Helsingborg, 1960 i Jönköping, 1961 i Borlänge och Luleå, 1962 i Norrköping. Intygshandlingar levererades till Statens Provningsanstalt i Stockholm. 1986 fanns regional verksamhet i Stockholm, Göteborg, Lund (provning av byggnadsteknik, mekanik). Ädelmetallkontroll och justering finns på många orter (Statliga myndigheter 1986).

Justerare av mått och vikt fick instruktion 1865 10/11. Lantmäteriet hade överinseende över mått och vikt till 1878, då Justeringsstyrelsen inrättades genom SFS 1878:49 och meter- och decimalsystemet infördes. Justerarna fick ny instruktion (1878:50), som ändrades genom 1884:60, då Kontroll- och justeringsbyrån vid finansdepartementet blev överordnat organ. Ny instruktion kom i 1907:125, då Kontroll- och justeringsstyrelsen bestämde justerarnas distrikt. Kontroll- och justeringsstyrelsen blev sedan Mynt- och justeringsverket, som 1/7 1972 blev Myntverket och överlät justering av mått och vikt till Statens Provningsanstalt. Instruktion finns i 1957:546. Malmö har arkivmaterial från justerare av mått och vikt från 1866. Stadsfullmäktige beviljade lön och betalade hyra från hamnkassan; handels- och sjöfartsnämnden gav förslag om justering, så verksamheten var närmast kommunal, även om den var påbjuden av staten.


2. Tillverkning i offentlig regi

Statlig tillverkning förekom först för militära ändamål. Kronobagerier skulle förse fartygen med bröd och skorpor vid flottans stationer i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. Kronobageriet i Karlskrona har efterlämnat arkivmaterial 1762-1872 och kronobageriet i Stockholm 1886-1927. Lyckeby kronokvarn har efterlämnat material 1783-1896 i arkivet från Karlskrona örlogsvarv.

Salpetertillverkning för att göra krut var också viktig fram till mitten av 1800-talet. I Östersunds landsarkiv finns bevarat en volym 1764 från Jämtlands salpetersjuderiindelningsverk. Enligt inledningen till förteckningen skrevs den bevarade redogörelsen på särskilt uppdrag från krigskollegiet 1763. Salpetersjudare förekom över hela landet. Salpeter kokades ur den urinbemängda jorden under ladugårdar. Gustav Vasa hade bestämt att denna råvara tillhörde kronan och bönderna måste biträda de kringresande salpetersjudarna med körslor och dagsverken. Från 1634 betalade gårdsägarna i stället en särskild salpeterskatt. 1801-95 fanns en salpetersjuderistat. Bönderna skulle leverera en viss vikt salpeter på olika uppsamlingsställen. Landet delades in i 13 salpetersjuderidistrikt, som leddes av direktörer. Från 1842 blev det bara tre direktörer jämte en del andra tjänstemän under Kommittén för salpeterärenden, som fanns till 1867 (jfr Krigsarkivets beståndsöversikt 2 s 520, 525). Åkers krutbruk tillkom 1889 (KRA 7 s 285).

Vid Karlskrona flottstation fanns ett örlogsvarv, som enligt instruktion 22/9 1773 låg under varvsamiralen; tidigare låg det under Amiralitetskollegium. I Karlskrona fanns också ett skeppsbyggeriinstitut för att undervisa i fartygsbyggnad. Det övergick till den civila sfären, då det enligt SFS 1869:30 s 3 flyttades till Navigationsskolan i Göteborg. 1887 överfördes skeppsbyggmästarutbildningen till Chalmers tekniska institut i Göteborg.

Karlskronavarvet ombildades 1/7 1961 till aktiebolag. Stockholms örlogsvarv på Muskö ligger fortfarande (1997) inom marinen. Göteborgs örlogsvarv indrogs 30/9 1966. Vid Stockholms och Karlskrona örlogsbaser fanns även marinverkstad 1945-62 resp 1945-67. På 1960-talet började staten engagera sig i den krisdrabbade civila varvsindustrin, vilket slutade med att det statliga bolaget Svenska Varv fick ta hand om åtskilliga varv och lade ner de flesta.

Försvarets skifferoljeverk på Kinnekulle har efterlämnat räkenskapsmaterial 1930-44 (Krigsarkivets beståndsöversikt 2 s 690). Urantillverkning av alunskiffer bedrevs 1965-69 vid Ranstadsverket utanför Skövde som ett led i kärnkraftspolitiken att göra Sverige oberoende av import. Försöksverksamheten fortsatte till 1981, då verket började avvecklas.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd 1940-43 var föregångare till Försvarets Fabriksstyrelse och Fabriksverk (=FFV). Under denna nämnd lydde ett stort antal fabriker och verkstäder. Förenade fabriksverken inrättades 1943 för att utveckla, tillverka och sälja försvarsmateriel (stadgor i SFS 1960:415 och 1965:840). Verksamheten omfattade tvätterier, fabriker, verkstäder och försäljning av överskotts- materiel (t ex på Kviberg utanför Göteborg). Tvätterierna (jfr 58.2) övertogs 1979 av landstingen, där ju sjukhusen också hade stort tvättbehov. Förenade Fabriksverken överfördes 1969 från försvarsdepartementet till industridepartementet (Krigsarkivets beståndsöversikt 7 s 189 ff).

1775-87 inrättades kronobrännerier i ett försök att skaffa kronan bättre inkomster än vad den gamla husbehovsbränningen gav. Redan 1776 fanns 42 kronobrännerier, varav 7 i Stockholm. Många av de gamla slotten (Kalmar, Vadstena, Linköping, Örebro, Västerås och Åbo) användes som brännerier eller som spannmålsmagasin för sådana. En volym handlingar från kronobränneriet i Furusund ingår i arkivet från häradsskrivaren i mellersta Roslagen (Arkivregister för Stockholms län). Genom förordningar 18/11 1855 angående villkoren för brännvinstillverkning och försäljning infördes statliga kontrollanter, som uppmätte och provade brännvinet i närvaro av kommunalt förordnade brännerivittnen. 1856 fanns över 4.000 brännerier men 1904 hade antalet minskat till 137 (Nordisk Familjebok). Tillverkningstiden var först bara 2 månader (okt-dec) men 1867 blev den 7 månader (1/10 - 1/5).

Från 1884 infördes kontrollapparater, men i varje bränneri skulle en av landshövdingen tillsatt kontrollör övervaka tillverkningen och avläsa apparaten för skatten. Arbetet kunde vara ett extraknäck för fattiga indelta officerare, som på den tiden bara tjänstgjorde under sommarmånaderna. Det fanns också överkontrollörer förordnade av Kunglig Maj:t. Hela kontrollpersonalen lydde under finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå. 1910 inrättades det centrala ämbetsverket Kontrollstyrelsen, och från 1919 då Brattsystemet allmänt infördes, blev kontroll av tillverkning och skatt för alkoholhaltiga drycker en huvuduppgift för Kontrollstyrelsen. Före 1951 fanns tjänstemän vid Kontrollstyrelsen som ägnade sig åt lokal kontroll av tillverkning av sprit- och maltdrycker, sedan inrättades regionala organ (jfr 3.5 och 38).

En gammal form av statlig tillverkning var tvångsarbete, först vid spinnhus. Kvinnor och män som dömts till straffarbete lånades ut till klädesfabriker på 1600-talet. På 1700-talet inrättades spinnhus i flera städer (jfr 2.4) och de gick med vinst. Enskilda personer kunde lämna in ull på spinnhus och få det spunnet till garn. Tukt- och rasphus innebar också tvångsarbete för de intagna som bl a raspade trä för att få fram färgämne. Omkring sekelskiftet 1900 infördes industriellt arbete för fångar, som t ex länge sydde postsäckar.


3. Stöd till företagande

Ett gammalt stöd till enskilda företagare i de större städerna var diskont, dvs ett slags lokal bank. Men diskonterna gick i konkurs, t ex Malmö diskont efter Napoleonkrigens slut 1814 och det statliga bolaget för byggandet av Göta kanal vid ungefär samma tid, vilket medförde ruin för många borgare som engagerat sig i låneinstituten. Diskontverket hade senare lokala lånekontor, som 1872 förvandlades till Riksbankens avdelningskontor. På 1840-talet kunde t ex en handskmakaränka i Uddevalla låna i Riksbankens kontor i Göteborg för sin näringsverksamhet, men villkoren var hårda. Lånen gavs på några månader, och förlängdes inte. Riksbankens avdelningskontor fanns till 1980-talet i varje eller nästan varje län. De hade bl a till uppgift att förse affärsbankerna med betalningsmedel. Regionkontor fanns 1901-85 i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Linköping, Örebro, Gävle, Härnösand och Luleå.

Företagarföreningar var ekonomiska föreningar med vissa offentliga uppgifter, ungefär som hushållningssällskapen (se 18.1). I krisuppgörelsen mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933 ingick stöd i form av lån och subventioner till företag. Det gällde att hjälpa nedläggningshotade företag att överleva den akuta krisen. Redan efter ett år vidgades direktiven så att man även kunde stödja utvidgning av företag och nyetablering. Stödet kom att inriktas på landsdelar med kvardröjande arbetslöshet, sedan den akuta krisen vänt 1934: främst delar av Norrland, norra Bohuslän och Blekinge. Dokumentationen finns i den s k lånebyrån inom socialdepartementets arkiv. Efter några år väcktes förslag om decentralisering till länen, vilket till en början mötte formella hinder. Då valde man att efter engelsk förebild bilda ekonomiska föreningar genom vilka staten kunde slussa stöd till näringslivet utan att ha ett formellt avgörande inflytande. Företagarföreningen i varje län skulle främja utvecklingen av hantverk och småindustri; kapitalstöd till hantverk fanns parallellt redan på 1930-talet och administrerades genom Kommerskollegium, som var kritiskt till industristöd.

De första föreningarna bildades 1938, den sista i Stockholms stad 1961. Göteborgs företagarförening tillkom i slutet på 1930-talet (kommunalkalendern 1969 s 242). Medlemmarna var enskilda företag, föreningar, kommun, landsting och hushållningssällskap. I styrelsen ingick representanter för näringslivet men även från landsting och länsarbetsnämnd (jfr 39.2). Företagarföreningarna gav råd och upplysningar, beviljade lån av statliga medel för investeringar, yttrade sig i ärenden angående statlig kreditgaranti, som beslutades av kommerskollegium. 1967 var de föremål för utredning sedan 1962. 1978 omvandlades företagarföreningarna till stiftelser med namnet Regionala Utvecklingsfonder, där landstingen delade ansvaret med staten. Från 1994 blev stiftelserna ALMI Företagspartner.

Olika kommunala frivilliga nämnder inrättades som stöd till företagande. Företagarnämnd fanns i Selånger 1961-63 (Arkiv i Norrland 4). Hantverks- och industrinämnd fanns i Nacka 1974-76 och efterträddes av en näringspolitisk nämnd (Arkivregister för Stockholms län). Löntagarfonderna 1984-92 var kollektivt (=LO-fackligt) ägda och förvaltade investeringsfonder, som finansierades av företagsvinster och betraktades som statliga arkivbildare, t ex Fond Väst. Inskrivningsmyndighet för företagshypotek för hela landet finns i Malmö (SFS 1984:649, 1985:174, 804).