18. LANTBRUK OCH TRÄDGÅRDSSKÖTSEL


Inledning

Jordbruket hör inte till de områden som tidigast åstadkommit arkivbildande myndigheter och organisationer, men floran på 1900-talet är rik. Intresset för modernäringen kommer med fysiokratismen på 1700-talet. Tidigare var det framför allt stadsnäringar som gynnades; för 1600-talsstaten var bönderna självklara skatteobjekt och manskap för att skriva ut till soldater. Nyodling var bra därför att det blev med tiden fler skatteobjekt, men vad som odlades och hur det odlades lade sig inte kronan i. Det var snarare godsägare under 1600- och 1700-talet som insåg vikten av att bönderna stannade på sina gårdar och brukade marken på bästa sätt, så att avkastningen blev god. Intresset för jordbruket som basnäring kommer ungefär samtidigt med att industrialiseringen stod för dörren, och det har hållit i sig sedan dess. Småbruk skulle bli Sveriges räddning både omkring 1900 och efter andra världskriget.


Stödjande och styrande lokala och regionala organ

Hushållningssällskap i länen 1791-

Egnahemsnämnder vid hushållningssällskapen 1904-39

Kommunala egnahemskommittéer eller egnahemsombud 1905-

Jordbrukskommissioner 1911-48, uppgifterna övertogs av arrendenämnd och lantbruksnämnd

Jordbruksråd vid livsmedelsstyrelse i länet 1917-20

Odlingsråd 1918-22 utsågs av förvaltningsutskott vid hushållningssällskap

Lappfogde 1885-1962, konsulent vid lappväsendet - 1971

Kolonisationsnämnder i de sex Norrlandslänen 1926-44; uppgiften övertogs av Domänverket

Lånenämnder i länen 1932-40, fortsattes i de statliga egnahemsnämnderna

Kommunal arbetarsmåbruksnämnd 1933-40

Statliga egnahemsnämnder 1940-48, uppgifterna övertogs av lantbruksnämnder

Arrendeavtalsnämnd 1942-48, fortsatte i arrendenämnder

Lantbruksnämnder i länen 1948--1991-06-30


1. Hushållningssällskap

Under 1700-talet gjordes flera försök att skapa organisationer för jordbrukets främjande. 1742 förordade ett kungligt brev att man skulle skapa länsorganisationer och några tillkom men upphörde snart. Patriotiska sällskapet, stiftat 1769, blev ett slags hushållningssällskap för hela landet, bl a genom medaljutdelning för speciella insatser.

Det första egentliga hushållningssällskapet stiftades på Gotland 1791, sedan kom Finland 1797, Värmland och Örebro 1803, Västernorrland 1805, Skaraborg 1807. En allmän plan för hushållningssällskapens organisation utarbetades av den 1811 stiftade Svenska Lantbruksakademien och godkändes av Kunglig Maj:t. 1814 bildades hushållningssällskap i flertalet län. De var enskilda organisationer men fick och har fortfarande en del officiella funktioner. Till en början hade de dålig ekonomi, men från 1855 fick de del i medlen från brännvinsförsäljning, alltså en form av statsbidrag, och då kunde man starta utbildningar inom lantbruk t ex i ladugårdsskötsel och mejeri. På 1860-talet började hushållningssällskapen anställa länsagronomer för att undervisa i lantbruk. Dessa var utbildade vid lantbruksskola (se 18.2) och ersattes senare av olika slags konsulenter. Länsträdgårdsmästare var en tidigare benämning på en trädgårdskonsulent anställd av hushållningssällskap. Den förste anställdes i Kalmar södra distrikt 1868. Från 1869 höll hushållningssällskapen lantbruksriksdagar, som blev årliga från 1908. SFS 1931:211 reglerade lantbruksmötena (tidigare stadga 1924:446). Särskilda fullmäktige utsågs av hushållningssällskapen för att ordna lantbruksmöten. Landet indelades i sex distrikt, som vart och ett bestod av några län. Under 15 år framåt fick man hålla ett distriktsmöte i varje distrikt och sedan ett rikslantbruksmöte. Lantbruksriksdagarna upphörde 1948. Hushållningssällskapen blev stiftelser 1967, då lantbruksnämnderna (se 18.7) övertog deras statliga verksamhet.

1889 inrättades det centrala verket Lantbruksstyrelsen, och under detta sorterade hushållningssällskapen. Lantbruksstyrelsen ombildades 1991 till statens Jordbruksverk, placerat i Jönköping; samtidigt upphörde Statens jordbruksnämnd.

Från 1913 hade hushållningssällskapen statliga anslag, och de fick även bidrag från landstingen. I början av 1900-talet bedrevs verksamhet genom anställda konsulenter, vandringsrättare och dikningsförmän. Sällskapen förmedlade större delen av statens egnahemslån (jfr nedan avsnitt 4) och de har fortfarande livlig konsulentverksamhet inom jordbruk och fiske. 1985 övertog hushållningssällskapen verksamheten från de statliga premieringsnämnderna för hästavel (se 27.4).


2. Utbildning: från lantbruksskola till naturbruksgymnasium

De första utbildningarna inom lantbruksområdet var enskilda. En skola för utbildning av länsagronomer startades 1748 av potatisentusiasten Jonas Alströmer, först på Höjentorp och sedan på Nolhaga utanför Alingsås i Västergötland, men den upphörde vid hans död 1761. Örebro läns hushållningssällskap drev lantbruksskola på Dyringe 1813-15 och Skaraborgssällskapet hade en vid Storeborg 1814-18. 1833-62 hade Edvard Nonnen lantbruksskola på sin egendom Degeberg i Västergötland. 1840 års rikdag gav anslag till fem nya lantbruksskolor bl a Skånska Jordbruksskolan i Orup (1840-90).

Lantbruksskolans uppgift var att utbilda “lantbruksbefäl” dvs rättare. Första statliga reglementet för skolorna kom 1851. Eleverna utnyttjades ofta hårt i arbetet. En mer teoretisk skola startade 1867 i Trelleborg och var en föregångare till den utbildning som utvecklades vid folkhögskolor (jfr 19.5) i protest mot lantbruksskolans metoder. Början gjordes vid Hvilans folkhögskola 1876 med en andra årskurs. Från 1887 kallades denna skolform lantmannaskola. 1940 frigjordes den från folkhögskolorna och lades under landstingen, och 1948 blev skoljordbruk obligatoriskt vid dem, dvs de närmade sig lantbruksskolan. SFS 1951:663 är instruktion för lantbruks- lantmanna- och lanthushållsskolor (tidigare stadga 1949:461). Från 1963 kallades alla yrkesskolor inom jordbruk för lantbruksskolor. Den grundläggande utbildningen blev från 1971 den 2-åriga jordbrukslinjen inom gymnasieskolan, som landstingen ansvarade för. Från 1992 ansvarar i regel landstingen för de gymnasieskolor som har det 3-åriga naturbruksprogrammet (jord- och skogsbruk, trädgård, fiske och vattenbruk, djurvård, hästhållning, miljövård, ekologi). Många naturbruksgymnasier har omfattande kursutbud utöver gymnasielinjerna.

1912 inrättades inspektörer över den lägre lantbruksundervisningen i tre distrikt: norra, mellersta och södra (ändring i indelningen i SFS 1915:598). Från 1919 fanns två inspektörer, en för lantbruksskolor och en för lantmanna- och lanthushållsskolor (1918:916). De upphörde 1933, då byråchefen på undervisningsbyrån i lantbruksstyrelsen fick dessa arbetsuppgifter (1933:510, jfr 509 § 6).

Koskötsel och mjölkhantering var av tradition kvinnogöra. Hushållningssällskapen ordnade från mitten av 1800-talet kurser för ladugårdspersonal, även för kvinnor, s k koskötarskola. Statsbidrag utgick enligt SFS 1917:590 till kurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna (jfr 1921:374 och 1924:218).

1858 inrättades de första mejeriskolorna. Dessa lägre mejeriskolor var enbart för kvinnor. Skolan vid Bergkvara i Kronobergs län var enskild men fick statsbidrag. Den andra skolan var statlig och förlagd till Ultuna lantbruksinstitut (se nedan). Bergkvaraskolan upphörde 1880, men liknande skolor fanns 1880-96 vid Robertsfors i Västerbotten, Huså i Jämtland 1885-95, Grytnäs 1894-95 och Björkfors 1895-1903 i Norrbotten. 1896 startade i Åtvidaberg en skola för både manliga och kvinnliga elever. De tidiga mejeriskolorna var knutna till egendomar, liksom den första lantbruksutbildningen. Skolan i Huså stod till 1890 under uppsikt av Kungliga Lantbruksakademiens förvaltningskommitté och därefter under den nyinrättade Lantbruksstyrelsen. Efter 1895 flyttade skolan mellan olika mejerier i Jämtland och 1957 flyttades den till Östersund, där den snart lades ned. Utbildningen överfördes till Alnarp i Skåne. Enligt Nordisk Familjebok (1912) fanns då lägre mejeriutbildning för kvinnor vid c:a 30 mejeristationer i landet, och den flyttande skolan i Jämtland var väl en sådan.

SFS 1921:509 är reglemente för mejeriskolor och stadgar att mejeriskola får förläggas vid "välskött tidsenligt anordnat mejeri." Högst sju skolor fick inrättas, och Lantbruksstyrelsen bestämde placeringen i landet. Reglementet ändrades genom 1938:587 så att även män fick tillträde; skolornas antal begränsades då till fem.

Vid Alnarp hade Malmöhus läns hushållningssällskap sedan 1873 hållit kurser för kvinnliga elever. 1883 inrättades vid Alnarp och Ultuna högre mejeriskola för manliga elever. Ultuna upphörde 1891. Vid Alnarp fanns från 1893 ett Mejeriinstitut med en lägre praktisk utbildning för mejerimän och en högre för blivande lärare och konsulenter.

Lanthushållsskola var från 1912 en särskild utbildningslinje för flickor vid folkhögskolor. Enligt SFS 1917:590 utgick statsbidrag till kurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna, anordnade vid lantbruksskola, lantmannaskola och lanthushållsskola (även 1921:374 och 1924:218). 1939:910 gav statsbidrag till byggnader vid lantmanna- och lanthushållsskolor drivna av landsting, hushållningssällskap eller stiftelse. På 1950-talet fanns i varje län lanthushållsskola i internatform med kurser på 20-40 veckor. De utbildade husmödrar på gårdar men kunde också leda till vidareutbildning. 1971 inordnades lanthushållsskolorna i gymnasieskolan under beteckningen specialkurser i konsumtion. Lanthushållslärare utbildades tidigare vid seminarium (jfr 19.9.D) i Rimforsa, Östergötlands län (fanns kvar enligt SFS 1960:507) och Brogården, Uppsala län. Från 1977 sker utbildning vid universiteten i Göteborg, Umeå och Uppsala, vid institutioner för hushållsvetenskap).

Riksdagen beslöt 1840 att Ultuna kungsladugård med tillhörande ägor skulle överlämnas till ett lantbruksinstitut, som skulle börja sin verksamhet 1848. Lantbruksinstitutet vid Alnarp startade 1862. Dessa institut skulle ge högre utbildning inom lantbruk. Från 1932 upphörde lantbruksinstituten och ersattes av en lantbrukshögskola på Ultuna (riksdagsbeslut 1931), men det var mest en sammanslagning på papperet. Alnarps lantbruks- mejeri- och trädgårdsinstitut räknas i varje fall upp i SFS 1960:406 som gäller vilka utbildningar som berättigar de studerande till statsstipendier (jfr kap.45).

Sveriges Lantbruksuniversitet Ultuna bildades 1/7 1977 genom sammanslagning av Lantbrukshögskolan, Skogshögskolan, Statens Skogsmästarskola (jfr 12.4), Veterinärhögskolan och Veterinärinrättningen i Skara (jfr 27.2). Det sorterar direkt under jordbruksdepartementet och har drygt 50 ämnesinstitutioner, bedriver utbildning och forskning inom jord- och skogsbruk, veterinärmedicin, trädgårdsodling och landskapsplanering. Man har enheter i Alnarp/Lund, Skara (hovslagarskola m m) Garpenberg, Skinnskatteberg, Umeå m fl orter).

I folkskolestadgan (SFS 1842:19) talades om lämpligheten av att skolläraren fick ett jordland vid skolhuset, där han själv kunde odla och samtidigt undervisa eleverna i trädgårdsskötsel. Trädgårdsskötsel blev ett läroämne inom folkskolan, och när inte skolråden lämnade tillräckligt mark, kunde enskilda donatorer gå in. T ex donerade James Dickson i Göteborg, själv stor trädgårdsodlare, mark till skolträdgård i Askims kommun söder om staden. I Askims folkskola var det från början bara pojkar som fick ägna sig åt trädgårdsskötsel, men ämnet fanns kvar i folkskolan fortfarande på 1940-talet och då deltog även flickorna.

Enligt Svensk uppslagsbok (1935) hade staten fyra trädgårdsskolor: Alnarp, Åtvidaberg (Adelsnäs), Experimentalfältet vid Stockholm under Lantbruksakademien och Söråker = Norrlands trädgårdsskola. Lantbruksstyrelsen fastställde varje år undervisningsplan för den 2-åriga trädgårdsmästarutbildningen. Dessutom fanns vid Alnarps lantbruks- mejeri- och trädgårdsinstitut sedan 1933 en högre trädgårdskurs för trädgårdskonsulenter anställda av hushållningssällskap, stadsträdgårdsmästare m fl.

Statens trädgårdsskola i Norrköping startade 1963; föregångare var en statsunderstödd skola på Experimentalfältet i Stockholm. Skolöverstyrelsen var huvudman 1971-81 men 1/7 1981 överfördes verksamheten till landstinget i Östergötlands län. Förutom grundläggande utbildning i trädgårdsnäring hade skolan omfattande fortbildningskurser, förmanskurser, högre specialkurser m m. Trädgårdsutbildning finns numera vid Naturbruksgymnasium, som drivs av landstingen.


3. Markindelning, markanvändning

Avvittring började på 1600-talet för att främja nyodling i Dalarna och Norrland enligt avvittringsförordningen 1683. Denna lantmäteriförrättning skilde kronans jord från enskildas. Gårdar som hade för litet mark för att bli bärkraftiga utökades med kronojord, och lämplig areal avsattes till kronoparker. Först på 1930-talet var avvittringen klar. I Jämtlands och Västerbottens län fanns avvittringsrätt till 1820-talet (jfr 1.5), samt i Norrbottens och Västernorrlands län; i Norrbottens län hade landskontoret vid länsstyrelsen ansvar för avvittring.             

Lappfogde skulle ursprungligen ta upp kronoskatt av lapparna och var alltså en slags kronofogde, men 1885 tillsattes en lappfogde i Jämtlands län för att vaka över renskötseln och verka för ett gott förhållande mellan de bofasta, dvs odlarna, och lapparna. 1889 tillkom lappfogde i Norrbottens län och 1895 i Västerbottens. Enligt 1917:303 övervakade lappfogde att inte olaga bosättning skedde, dvs att inte nyodlare hindrade renbete. Ny instruktion kom i SFS 1938:592. Fr o m 1/7 1962 kallades lappfogde i stället konsulent vid lappväsendet, som upphörde 1971, då den nya rennäringslagen (1971:437) tillkom. Rennäringsfrågorna övertogs då av lantbruksnämnden (se 18.7). 1986 inrättades rennäringsenhet vid de norrländska länsstyrelserna.

Särskilda ägodomstolar inrättades i början av 1800-talet på landet. Ägoskillnadsrätt fanns i Bjäre och Södra Åsbo i Skåne 1805-1827 samt i Jämtland. Från 1827 inrättades ägodelningsrätt vid alla häradsrätter (jfr 1.5). I Jämtland inrättades dock inte ägodelningsrätt förrän 1840, eftersom ägoskillnadsrätten fungerade till dess. Ägodelningsrätt sammanträdde vid behov. Domaren var i regel densamme som vid häradsrätt, senare domsaga. Ägodelningsrätterna fanns till 1971, då tingsrätterna tillkom och man inte längre skilde på stad och land.

Då de borgerliga kommunerna tillkom 1863, infördes kommunal jordbruksstämma i kommuner som hade jordbrukstillgångar; den avskaffades med utgången av 1959. Jordbruksstämma kunde hållas för ärenden rörande sockenallmänningar och rotehållarkassor. I Össby (numera Vallentuna) fanns en volym handlingar från jordbruksstämma 1855-61 (Arkivregister för Stockholms län). Stad som ägde jordbruksmark kunde ha en åkerfogde för att sköta den (Uppsala).

Sänkning av sjöar för att utvinna mark för jordbruket blev populärt under senare delen av 1800-talet och fortsatte långt fram på 1900-talet. Hornborgasjön i Västergötland och Tåkern i Östergötland är kända exempel på fågelrika sjöar som fördärvats av sjösänkningsföretag, men sådana företag var vanliga. Eftersom de bedrevs i föreningsform, blev arkiven enskilda, även om de också satte spår i länsstyrelsearkiven, eftersom länsstyrelsen skulle ge tillstånd. Handlingar kan också finnas hos fiskenämnd (jfr 11.3) och hushållningssällskap. 1945-48 skulle inom varje hushållningssällskaps område finnas en torrläggningsnämnd (instruktion 1945:344) för att under Lantbruksstyrelsens överinseende leda och övervaka den statsunderstödda torrläggningen (mest utdikning) av mark för jordbruksändamål. Länsstyrelsen utsåg ordförande, lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent vid hushållningssällskapet var ledamöter. Arkiven och verksamheten övertogs av lantbruksnämnden (se 18.7) från 1/7 1948. Riksarkivet beslutade 31/1 1964 (dnr 303/1963) om överflyttning av torrläggningshandlingar från lantbruksstyrelsen.

I början av 1900-talet fanns det ett starkt ideologiskt och politiskt intresse för lantbruks- och jordfrågor. Nyodlingen under 1800-talet hade gynnats genom skattelättnader men nu var det dags för mer aktiva åtgärder. Dessutom ville man hindra att jordbruk missköttes och lades ner, då skogsbolagen köpte upp mark. Lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna (SFS 1909:57) trädde i kraft 1/9 1909. För att stävja missförhållanden och främja jordbruket inrättades jordbrukskommissioner i de berörda länen (reglemente i 1911:8). De utvidgades till Gävleborgs län (1912:60-61) och Värmland (1917:167). Problemet var sammankopplat med vanhävds- och arrendelagstiftningen, som det tog betydligt längre tid att få igenom. Jordbrukskommission (1911-48) skulle bestå av ordförande och två ledamöter, utsedda för tre år. Sammanträde skulle hållas i maj och oktober. Om kommissionen efter syn och konstaterad vanvård inte kunde komma till överenskommelse med markägaren, kunde kommissionen väcka åtal vid lokal domstol.

Ny lag angående uppsikt å vissa jordbruk (1927:287) gällde för hela landet från 1928. Vid varje hushållningssällskap skulle finnas en jordbrukskommission - det blev 26 stycken (reglemente 1929:390). Genom lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk (1942:515) utvidgades jordbrukskommissionernas ansvarsområde (nytt reglemente 1942:536). Jordbrukskommissionerna lades ned 30/6 1948, då delar av deras verksamhet övertogs av lantbruksnämnderna (se 18.7). Deras uppgifter i samband med den sociala arrendelagstiftningen övertogs av arrendenämnder. Beståndet från jordbrukskommissionen i Västernorrlands län, inrättad 1911, omfattar endast 12 volymer, men protokollen anses ge intressanta upplysningar. Jordbrukskommissionen i Södra Älvsborgs län på landsarkivet i Göteborg omfattar 3 volymer.

Jordbruksråd kallades en nämnd som inrättades 1917-20 i samband med beslag av fodersäd 1917. Den skulle finnas vid varje läns livsmedelsstyrelse (jfr 32.3) för att bevaka jordbrukets intressen utan att inkräkta på det allmännas. I Stockholm ingår protokoll och handlingar från jordbruksrådet 1917-19 i den kommunala livsmedelsnämndens arkiv.

1918 inrättades en särskild odlingsorganisation för att främja produktion av livsmedel. Centralt organ var Statens odlingskommitté, men odlingsråden (1918-22, instruktion 1918:196) inom varje län - i vissa län två - utsågs av förvaltningsutskottet vid hushållningssällskapet. Genom 1922:588 upplöstes organisationen och odlingsrådens uppgifter överfördes till hushållningssällskapen, där arkiven också hamnade. Odlingsrådet i norra Älvsborgs län på Landsarkivet i Göteborg omfattar c:a 10 volymer, bl a protokoll och ansökningar om statsbidrag. Under samma period som odlingsråden fanns också kommunal odlingsnämnd.

Statens Kolonisationsnämnd tillsattes 1918 för att inventera odlingsbar jord i kronoparker, dvs på statens mark i de sex nordligaste länen (Norrland och Dalarna) och sedan främja nybyggen. Utredningarna SOU 1922 och 32 producerades. 1926 inrättades i stället kolonisationsnämnder i de sex länen (instruktion SFS 1925:291 och 486). Då överlämnades en del arkivmaterial till de regionala nämnderna, nämligen odlingsjordsinventeringens fält- och arkivkartor, kortsystem över inventering av odlingsbar jord, kolonatansökningar, kontrakt, korrespondens, lånehandlingar, värderingar, handlingar angående vägar, dikning m m. Kolonisationsnämnderna upphörde från 1/7 1944 (1943:532) och uppgifterna övertogs av Domänverket (jfr 12.1). Statens Kolonisationsnämnds arkiv finns på riksarkivet. Kolonisationsnämndernas arkiv övertogs av Domänstyrelsen och domänverkets lokalförvaltningar. Enligt riksarkivets gallringsbeslut 1962 för verifikationer ska var tredje årgång av verifikationer från kolonisationsnämnderna i Väster- och Norrbotten sparas.

Kommunfullmäktige föreslår två gode män för värdering av viltskador på gröda eller trädgårdsodling (Göteborgs kommunalkalender 1985 s 246). Länsviltnämnd är en till varje länsstyrelse knuten rådgivande nämnd, utsedd av länsstyrelsen; den består av representanter för jägarnas och markägarnas organisationer, skogsvårdsstyrelse, fritids- naturvårds- och trafiksäkerhetsintressen. I de tre nordligaste länen ingår renägare (Nationalencyklopedien). Den har inte påträffats som arkivbildare.


4. Kontrollfunktioner

Lantbrukskemiska kontrollstationer inrättades 1876. De stod under tillsyn av Lantbruksstyrelsen och Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt men drevs av hushållningssällskapen eller landstingen och fick statsbidrag (SFS 1927:223, 1939:420, reglementen 1926:516 och 1939:419). Det fanns fem stationer med statsunderstöd och en utan (i Örebro). De kemiska stationerna omorganiserades 1939 till lokala kemiska stationer. 1960 drogs de direkta statsanslagen in och stationerna överfördes till hushållningssällskapen (1960:319). Visby har fortfarande en lantbrukskemisk station . I deras arkiv kan ingå handlingar från statlig kontrollant för undersökning av eldfarliga oljor (jfr kap. 41). Författningar om lantbrukskemiska stationer är 1967:214 och 1984:885. Forskning bedrivs vid Sveriges lantbruksuniversitet Ultuna (SLU).

Frökontrollanstalter inrättades också från 1876. Central myndighet var Lantbruksstyrelsen och Statens centrala frökontrollanstalt, men de fem lokala anstalterna var inte statliga. SFS 1914:146 innehåller ett mycket detaljerat reglemente för frökontrollanstalter med statsunderstöd. Där nämns olika växtarter och bilagan innehåller blanketter till analysbok. Nytt reglemente kom i 1926:259. Frökontrollanstalterna överfördes till hushållningssällskapen 1960 men fortsatte att vara behöriga att utföra statsplombering (1965:802, 1967:968, 971).

Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) i Malmö var ett statligt organ, som drevs i stiftelseform under Statens Jordbruksnämnd utan statsbidrag. Från 1930-talet var verksamheten självfinansierad och bestod i att bevaka kvalitetskravet bakom runmärket samt göra livsmedelsanalyser för Statens Livsmedelsverk och företag inom branschen. Kontroll av smör för export började 1891. Kontrollanstalten upphörde 1/7 1991.

Jämtlands och Västernorrlands läns smör- och ostprovningar (1 volym 1944-59) tillkom enligt Lantbruksstyrelsens förordning 8/9 1944 med föreskrifter för begagnande av svenska smörprovningarnas varumärke för ost- och mesvaror. Svenska mejeriernas Riksförbund fastställde riktlinjer för lokala smör- och ostprovningar. Landet indelades i provningsområden, bland vilka Jämtlands och Västernorrlands län utgjorde ett. Inom varje område skulle finnas en nämnd bestående av 6-9 ledamöter (förteckningsinledning Östersunds Landsarkiv).

5. Finansiering av egnahem 1904-48

Egnahemsväsendet startade genom SFS 1904:36. Genom statliga lån skulle mindre bemedlade landsbygdsbor få möjlighet att förvärva jordbruks- eller bostadslägenhet. Lånen sköttes 1904-40 av hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Kommunala egnahemskommittéer med statsunderstöd fanns också på landsbygden sedan 1905. Enligt SFS 1928:17 (om statens egnahemsstyrelse och hushållningssällskapens egnahemsnämnder) skulle från 1929 i kommunerna egnahemskommittén eller egnahemsombud biträda länets egnahemsnämnd och ha hand om den statsunderstödda egnahemsverksamheten. Enligt 1934:124 kunde inom kommun, där egnahemskommitté ej tillsatts, dess uppgifter skötas av arbetarsmåbruksnämnd (-1940) eller kommunalnämnden i de delar som angick utvecklingen av ofullständiga jordbruk. Från 1940 skulle kommuns beslut att bevilja lån till arbetarsmåbruk godkännas av den statliga egnahemsnämnden. Från 1948 övertogs den statliga låneverksamheten av kommunala förmedlingsorgan, som inte bara sysslade med jordbruk utan med bostadsfinansiering (jfr 31.5).

Egnahemsnämnderna tillhörde alltså från början hushållningssällskapen, men i Malmö tillsattes 1916 en kommunal egnahemsnämnd på förslag av tomträttskommittén. I en stad gällde det snarare bostadsförsörjning, inklusive trädgårdsbruk, än jordbruk. Men även städer kunde ha stora lantegendomar t ex Stockholm, som 1908-1919 hade en lantegendomsnämnd för förvaltning av egendomar utanför staden; den efterträddes 1920 av fastighetsnämnd. Från 1940-07-01 var egnahemsnämnderna statliga (instruktion 1940:593) och lydde under det centrala verket Egnahemsstyrelsen. Egnahemsnämnd skulle finnas i länets residensstad, men Kalmar och Älvsborgs län delades på två områden, så att norra Kalmar län hade egnahemsnämnd i Västervik och södra Älvsborg i Borås. Egnahemsnämnden i Skaraborgs län placerades i Skara, trots att Mariestad var residensstad. Det fanns också militär egnahemsstyrelse 1940-43.

Egnahemsnämnderna ersattes 1/7 1948 av lantbruksnämnderna. Arkiven förvarades hos hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna. Länsbostadsnämnden övertog handlingar rörande bostadsegnahemslån och Riksbanken övertog säkerheter och kontrakt rörande löpande lån (förteckningsinledning Östersunds landsarkiv).

Arbetarsmåbruksnämnd var en kommunal frivillig nämnd 1933-40. Den skulle ha hand om den statliga låneverksamheten till arbetarsmåbruk och stod under överinseende av hushållningssällskapet och statens egnahemsstyrelse. Avsikten var att skogsarbetare m fl skulle få lån för att driva småbruk jämsides med sin andra yrkesverksamhet. På detta sätt skulle fler småbruk skapas (jfr SFS 1940:590 om arbetarsmåbrukslån). Låneverksamheten kunde också skötas av kommunal egnahemskommitté eller kommunalnämnden. Från 1/7 1940 skulle den statliga egnahemsnämnden i länet godkänna kommunens beslut att bevilja arbetarsmåbrukslån (1940:593). Arbetarsmåbruksnämnden i Alnö kommun (senare Sundsvall) har material 1933-46 och Holm 1934-51 (Arkiv i Norrland 4). Arbetarsmåbrukskommitté i Roslags-Bro (senare Norrtälje) kommun efterlämnade 5 volymer 1935-60 (Arkivregister för Stockholms län).

Lånenämnd för ackords- och stödlåneärenden 1932-40 inrättades p g a rådande jordbrukskris med centralnämnd, lånenämnder i länen och ortsombud enligt instruktion i SFS 1932:367, 1933:136, 1935:411. 1933:135 är en kungörelse om ackords- och stödlån till jordbrukare och ersätter 1932:366. 26 regionala lånenämnder för ackordslåneärenden inrättades från 1/7 1935 (1935:277). De upphörde 1/7 1940 och ersattes med de statliga egnahemsnämnderna.

För förvaltningen av kyrkans mark, som dittills skötts av domkapitlen (skogen av Domänstyrelsen från 1883 (jfr 12.1), inrättades stiftsnämnder från 1933 (se 6.4).

6. Arrenden

Enligt Lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall (SFS 1942:72), som gällde när en del av arrendet utgick in natura enligt avtal slutet före 1/9 1940, skulle en särskild nämnd avgöra jämkningen av arrendet, om inte arrendatorn och jordägaren kunde komma överens om vilken summa som skulle ersätta naturapersedlarna. De stigande priserna under andra världskriget föranledde inrättandet av dessa nämnder. Kunglig Maj:t = regeringen tillsatte ordförande och länsstyrelsen utsåg två ledamöter för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde; en av dessa skulle vara ägare av jordbruksfastighet, den andre arrendera sådan fastighet.

Arrendeavtalsnämnd inrättades i fem områden enligt SFS 1942:73 och 1943:79:

1. Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län

2. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län

3. Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs och Skaraborgs län

4. Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

5. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län


Förordningen om arrendeavtalsnämnder förlängdes ett par gånger. Enligt 1943:78 skulle talan ha väckts före utgången av 1943 och enligt 1945:37 före utgången av 1945. Från 1/7 1948 inrättades i stället arrendenämnder med samma distrikt som hushållningssällskapen. Ett arkiv från arrendeavtalsnämnd levererades till riksarkivet 1948 (Nils Nilssons administrativa register).

De 26 arrendenämnderna (1947:291, reglemente 1948:266) övertog uppgifter rörande den sociala arrendelagstiftningen som tidigare legat hos jordbrukskommissionerna, vilkas övriga uppgifter samtidigt övertogs av lantbruksnämnderna i länen. Kunglig Maj:t utsåg ordförande - i regel en häradshövding dvs domare vid häradsrätt (se kap. 1.1) och länsstyrelsen utsåg två ledamöter. Arkiven bestod av protokoll, diarier och korrespondens och förvarades ofta hos ordförande eller sekreteraren.

Ny lag om arrendenämnder och hyresnämnder 1970:998 ersattes av 1973:188); 1971:700 upphävde 1948 års reglemente. Från 1972 fick arrendenämnderna gemensamt kansli med hyresnämnderna (jfr 31.4) enligt instruktion 1971:698 (ny i 1975:518; 1975:520 innehåller bestämmelser om protokollföring och aktbildning). Kansliorterna blev följande:

Stockholm för Stockholms, Uppsala och Gotlands län

Västerås för Södermanlands och Västmanlands län

Linköping för Östergötlands län

Jönköping för Jönköpings och Skaraborgs län

Växjö för Kronobergs, Kalmar och Blekinge län

Malmö för Kristianstads och Malmöhus län

Göteborg för Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län

Örebro för Värmlands och Örebro län

Gävle för Kopparbergs och Gävleborgs län

Sundsvall för Västernorrlands och Jämtlands län

Umeå för Västerbottens län

Luleå för Norrbottens län

7. Lantbruksnämnd

Lantbruksnämnderna 1948--1991-06-30 var länsmyndigheter och tillkom för att rationalisera och planera jordbruket enligt det jordbruksprogram som fastställdes av riksdagen 1947. Lantbruksstyrelsen var central myndighet. De övertog arbetsuppgifter från statliga organ som egnahemsnämnder och jordbrukskommissioner men också från hushållningssällskapen, med vilka lantbruksnämnderna skulle samverka. Då lantbruksnämnderna bildades, inordnades i dessa de tidigare självständigt verksamma lantbruksingenjörerna, vilkas arkiv kan gå tillbaka till första hälften av 1800-talet. 1960 och 1967 omorganiserades Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (instruktion SFS 1965:425). I lantbruksnämnd satt lantbruksdirektören och åtta andra ledamöter; fyra utsågs av Kunglig Maj:t = regeringen och fyra av landstinget i länet. Landstinget skulle i fråga om ledamotsval samråda med hushållningssällskapet, om landstinget hade fastställt sällskapets stadgar.

Lantbruksnämndens huvuduppgift var att följa tillståndet inom jordbruket. Den svarade även för statliga åtgärder inom växtodling och husdjursskötsel, skördeskadeskydd, försöksverksamhet och kursverksamhet. Lantbruksnämnd kunde kräva expropriering (jfr 1.5) för att skapa bärkraftiga familjejordbruk. Nämnden skulle också verka rådgivande i syfte att främja rationalisering. Den skötte förvärv och försäljning av jordbruksegendom och bistod jordbrukare med teknisk planering, företagsekonomiska kalkyler m m och övervakade att de som fått statligt stöd, lån eller bidrag fullgjorde sina skyldigheter mot staten. Nämnden skulle vid behov biträda lantmäteriet, skogsvårdsstyrelsen och länsarbetsnämnden och samverka med länsstyrelsen (jfr 9.1, 12.3 och 39.2).

Från 1967 överfördes fiskerikonsulenterna från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna, som skulle granska ansökningar om fiskerilån. Inom lantbruksnämnd fanns en särskild fiskerinämnd, och fiskeriintendent skulle lämna råd till fiskerikonsulent (jfr 11.2). Enligt riksdagsbeslut skulle från 1977-07-01 fritidsfiskekonsulenterna lyda direkt under Fiskeristyrelsen, dvs det centrala verket för fiske, men konsulenterna för fiske ovan odlingsgränsen skulle tillhöra lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen.

Genom uppdragsverksamhet, delvis i och delvis utom tjänsten, tillkom hos lantbruksnämnderna många handlingar med upplysningar om enskildas ekonomiska förhållanden, som aldrig hamnade i de officiella dossiererna. 1991 avskaffades lantbruksnämnderna och verksamheten uppgick i länsstyrelsens lantbruksenhet.