21. KOMMUN

1. Framväxten av borgerlig kommun

Från medeltiden behandlades församlingens = socknens angelägenheter av socknens jordägare. Man skilde inte på världsliga och kyrkliga frågor, eftersom kyrkan var en övergripande och viktig institution i samhället. Religionen och det som hörde till vanliga vardagliga bekymmer var nära sammankopplat. Det var naturligt att utnyttja prästerskapets administrativa kompetens, t ex att utbildade präster kunde läsa och skriva och behärskade det internationella språket, latinet. Denna inställning fortsatte efter reformationen. Från 1590-talet var kyrkan och regenten nära förbundna. Prästerskapet hade regeringens uppdrag att förmedla nya påbud till sockenborna, att hjälpa till vid skattskrivning, hålla invånarna i Herrans tukt och förmaning men också att ordna skolväsen, fattigvård osv. Sockenstämman i landsbygdens församlingar (se 6.1) leddes av kyrkoherden och tog sig an alla problem i socknen. Bygemenskapen, i synnerhet i slättbygder, var också viktig. 1742 utfärdade Kungl. Maj:t ett förslag till byordning. Existerande byarkiv visar att jordägarna samfällt beslutade om avgifter för likbår, körslor och postgång, arrendeavgift för bykrogen, väg- och brounderhåll, snöplogspengar. Byarkiven kan innehålla byordning, protokoll, räkenskaper och kartor.

Städerna fungerade redan på 1600-talet som kommuner under ledning av borgmästare och råd. Viktiga beslut fattades på allmän rådstuga, där alla burskapsägande hade tillträde och rösträtt. Kommun betyder helt enkelt gemensam. Den statliga kontrollen genom landshövdingen och olika tjänstemän ökade under andra hälften av 1600-talet. Från 1635 började landshövdingen kontrollera eller bekräfta utnämningarna till borgmästare och rådmän. I städerna fanns det “förkommunala” organ redan på 1600-talet, t ex stadsbyggmästare, som kontrollerade att bebyggelsen skedde enligt rådstugans beslut, att skorstenarna inte blev eldfarliga etc. Landshövdingen kunde också kräva någon form av brandskydd. Göteborg hade kommunal fattigvård sedan 1799 och fick en kommunal folkskolestyrelse 1858, alltså innan begreppet borgerlig kommun formellt infördes från 1863.

Tanken att dela den lokala självstyrelsen på landet i ett kyrkligt organ, där kyrkoherden var självskriven ordförande, och ett borgerligt med vald ordförande framfördes i en reservation till det förslag kyrkolagskommittén 1839 avgav om sockenstämma och kyrkoråd. 1843 års förordning skilde också ärendena så långt som att kyrkorådet skulle ta hand om det kyrkliga och sockennämnden skulle sköta t ex hälsovård, men i många landsförsamlingar fortsatte sockenstämman som förut. Stockholm fick församlingsnämnd i de åtta församlingarna, som utsåg ledamöter i den centrala stadsnämnden för hälso- och fattigvårdsärenden 1843-64. Från 1847 tillkom i många socknar fattigvårdsstyrelse, som var ett steg på vägen till den borgerliga kommunen, men sockennämnd kunde också ta hand om fattigvårdsärenden.

Vid riksdagen 1856-58 framlades flera motioner inom alla fyra stånden om revision av kommunallagstiftningen. 19 juni 1858 tillsatte Kunglig Maj:t en kommitté som skulle utarbeta förslag till förordning om landsting (se 22.1) och se över lagstiftningen om menighetsstyrelse på landet och i staden. Kommittén föreslog i sitt betänkande 31/10 1859 en uppdelning i borgerlig kommunstyrelse och kyrkostämma, kyrko- och skolråd samt inrättande av landsting. Förordningarna om borgerliga kommuner utfärdades 21/3 1862 och började gälla 1863. De upphöjdes till lag efter 1866, eftersom kommunallagstiftningen kopplades samman med val till den nya tvåkammarriksdagen. Reformen 1863 var snarast en bekräftelse på vad som redan hade börjat utvecklas. Fattigvården blev den nya kommunala styrelsens viktigaste uppgift på landet. Folkskolan låg kvar under kyrkan. I städerna fick de nya kommunala organen större möjlighet att verka för näringarnas utveckling, men de stod fortfarande under statlig kontroll via magistraten (jfr kap. 4 ) och landshövdingen (jfr kap. 5).

Från 1863 skulle varje socken, dvs församling, på landet utgöra en kommun; dock kunde flera socknar inom samma län förena sig om gemensam kommunalförvaltning. Detta började dock inte praktiseras förrän med kommunalförbunden från 1919 (se 21.4). I städerna ingick alla stadens församlingar i stadskommunen.


2. Köping och municipalsamhälle

Köping är en gammal nordisk beteckning för handelsplats, vilket syns av namnen på många städer. Under 1600-talet användes beteckningen för en stadsfilial. Enligt privilegiebrev 1620 fick Kalmar stad upprätta köpingar vid Borgholm, Brömsebro, Linneryd och Mönsterås, där besuttna Kalmarborgare fick hålla bodar. Vissa av dessa köpingar var bara öppna en del av året; ibland kallades de lydköpingar.

Under Gustav III:s tid, då man hade fysiokratiska idéer om att utveckla landsbygden, anlades s k friköpingar, t ex Malmköping i Södermanland 1784. Deras invånare var obundna av städernas handelsregler och skråordningar, vilket gjorde att näringslivet kunde utvecklas friare. I juridiskt avseende lydde de under häradsrätt (se 1.1). Sådana köpingar inrättades också i Arvika och Töcksmark 1811. Arvika köping hade municipalstyrelse vald av borgarna från 1843, dvs en kommunal styrelse. 1825 kom ett kungligt reglemente för köpingen Mörbylånga på Öland (SFS 1825 s 110). Enligt 1862 års kommunallagar fick köping bilda egen kommun efter prövning av Kungl. Maj:t. En köping kunde alltså utgöra egen kommun eller ingå i en sockenkommun. Genom 1864 års näringsfrihetslag fick köpingens ekonomiska särställning mindre betydelse, men det fanns kvar ett 30-tal köpingar på 1930-talet, och därefter tycks antalet ha ökat kraftigt. Enligt 1930:251 (lag om kommunal styrelse på landet) likställdes en köping som inte bildar egen kommun med municipalsamhälle. Kommunallagen 1953:753 gällde landskommuner, stadskommuner och köpingar. När begreppet köping avskaffades 1971, fanns det 92 köpingar som inordnades i storkommuner.

Genom lag 27/5 1898 fick förordningen om kommunalstyrelse på landet ett tillägg om municipalsamhälle, gällande från 1900. Municipalsamhälle var en del av en kommun eller intill varandra liggande kommuner där på grund av tätbebyggelse Kunglig Maj:t föreskrivit att man skulle tillämpa ordnings-, brand-, byggnads- och hälsovårdsstadgorna för städerna. Municipalsamhälle utgjorde inte egen kommun men styrde sig ändå självt i många avseenden genom municipalstämma (samhällen med över 1.500 invånare hade municipalfullmäktige) som beslutande och municipalnämnd som verkställande organ. I fråga om rösträtt ingick samhället i sockenkommunen. Municipalsamhälle fanns till 1971.


3. Kommunala arkivbildare

De obligatoriska kommunala organen i landskommunerna från 1863 var kommunalstämman som beslutade och kommunalnämnden som verkställde. Kommunalstämman kunde vara uppdelad i distriktsstämmor. Kommunalstämman bestod av alla röstberättigade, och rösträtten var graderad efter förmögenhet. Stora jordägare eller bolag kunde därför få ett dominerande inflytande i en kommun. I början av 1900-talet infördes den 40-gradiga skalan för att minska denna dominans. Först 1918 infördes allmän kommunal rösträtt. Kvinnor med egen förmögenhet eller viss inkomst kunde redan från 1863 rösta kommunalt, liksom jordägande änkor på landet hade haft rösträtt på sockenstämman och burskapsägande änkor i staden. I större landskommuner kunde man inrätta kommunalfullmäktige, dvs ett valt beslutande organ i stället för kommunalstämman.

Från 1863 fanns det inte flera obligatoriska kommunala organ än de ovan nämnda. Många landskommuner tillsatte inte ens fattigvårdsstyrelse från 1863, trots att fattigvården var en viktig kommunal angelägenhet. Hälsovård, som kallades "sundhet", och epidemisjukvård var också kommunala angelägenheter från 1863. Det var kommunerna som skulle bekämpa den fruktade koleran under 1860-talet. Sockenstämman hade redan 1843 fått viss beskattningsrätt och det fick även den borgerliga kommunen, men den kommunala skatten var bunden till olika, från början beslutade ändamål (utom hundskatten som fick användas fritt). Kommunen skötte själv uppbörden av kommunal- och kyrkoskatt. Den kommunala rösträtten och skatten beräknades efter fyrkar, från 1910 efter inkomsthundrade. Den som betalade mest skatt hade mest röster. Kommunal vägskatt utgick enligt 1891 års väglag (jfr 15.3) och från 1909 kunde en kommunal skogsaccis uttas. Först 1947 samordnades kommunal och statlig skattskrivning och uppbörd.

I städerna blev stadsfullmäktige normalt det beslutande organet, men om staden hade mindre än 3.000 invånare, kunde allmän rådstuga vara beslutande (jfr 4.3). Allmän rådstuga valde stadsfullmäktige, liksom kommunalstämman valde kommunalnämnden på landet. Drätselkammare (före 1863 drätselkommission) blev verkställande. För Stockholm fanns specialbestämmelser ända fram till den gemensamma kommunallagen 1977. I städerna utvecklades redan under 1800-talet en stor kommunal verksamhet, delvis sammanhängande med speciella stadgor. Byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd blev obligatoriska i stad 1875, brandförsvar och polis måste ordnas (se 26.2, 31.2, 40.2, 24.1).

De stora stadskommunerna hade från början avlönade tjänstemän. Den kommunala förvaltningen på landet var obetydlig under 1800-talet och började inte öka förrän på 1940-talet under och efter andra världskriget. Den sköttes mest av kommunala förtroendevalda på fritiden, och så länge inflytandet på kommunalstämman reglerades av inkomsten (t o m 1918) var det ortens förmögna män som styrde kommunen. Rikspolitiken slog inte igenom i småkommunerna förrän långt fram på 1900-talet. Landshövdingen fick 1863 tillsyn över den kommunala förvaltningen och fortfarande är det till länsstyrelsen man överklagar t ex kommunal byggnadsnämnds beslut. Beslut av fattigvårdsstyrelse, senare socialnämnd, överklagades också till länsstyrelsen.

Före 1918 hade bara 33 landskommuner inrättat kommunalfullmäktige som beslutande organ. Från 1918 skulle kommun med över 1.500 invånare ha kommunalfullmäktige. Från 1920 valdes kommunalfullmäktige vid allmänna val för 4 år, två år efter riksdagsvalet. Kommunalfullmäktige beslutade om nämndorganisation, budget, skatt m fl viktiga frågor. Enligt 1938:108 skulle kommunalfullmäktige inrättas i kommun med över 700 invånare. Om invånarantalet sjönk under 700, kunde kommunen fortfarande ha kommunalfullmäktige, om inte kommunalstämman beslutade annorlunda. Även i kommun mindre än 700 invånare kunde kommunalstämman besluta att inrätta fullmäktige och överlämna beslutanderätten till dessa efter 4 år, alltså efter ett mellankommande val. Avsikten var att kommunalstämman skulle avskaffas, och enligt kommunallagen 1953:753, som gällde från 1955 (1953:754 upphävde 1930:251 om kommunal styrelse på landet med alla tillägg) är kommunalfullmäktige (från 1971 kommunfullmäktige) det beslutande organet; kommunalstämma nämns inte längre. Från 1974 väljs kommunfullmäktige samtidigt med riksdagsmän, men tidigare var det kommunalval vartannat år och riksdagsval vartannat, dvs det var fyra år mellan varje typ av val.

Kommunstyrelse ersatte kommunalnämnden 1971, då skillnaderna mellan land och stad i fråga om statlig och kommunal förvaltning upphörde. Kommunalnämnd i en landskommun var beredande, verkställande och förvaltande. Den hade 5-11 ledamöter valda av kommunalstämman, och den kunde även utöva många specialfunktioner t ex att vara fattigvårdsstyrelse t o m 1918, hälsovårdsnämnd till 1936, nykterhetsnämnd från 1916, arbetslöshetsnämnd, hyresnämnd m m. Barnavårdsnämnd, som var ett frivilligt kyrkligt organ 1902-24, började inrättas i kommunerna från 1917 års lag om barnavårdsman för barn födda utom äktenskap och blev en obligatorisk kommunal nämnd från 1926 enligt barnavårdslagen 1924 (se 33.6). Uppdraget som ordförande i barnavårdsnämnd kunde i en liten stad redan på 1930-talet vara så tidskrävande att det arvoderades ganska rejält.

De kommunala nämnderna behandlas i olika kapitel rörande verksamhetsområden. De obligatoriska var i alfabetisk ordning:

Arbetslöshetsnämnd, barnavårdsnämnd (ersatt av socialnämnd 1971), brandstyrelse (senare räddningsnämnd), byggnadsnämnd, civilförsvarsnämnd (senare räddnings-nämnd), familjebidragsnämnd (ofta = socialnämnd), fattigvårdsstyrelse (ersatt av socialnämnd 1957), folkskolestyrelse (ersatt av skolstyrelse 1958), förmedlingsorgan, hemhjälpsnämnd (ofta = socialnämnd), hemvärnsnämnd, hälsovårdsnämnd från 1936 (senare miljö- och hälsoskyddsnämnd eller bara miljönämnd), hyresnämnd (ersatt av statlig hyresnämnd 1969), hästuttagningsnämnd (ersatt av olika uttagningsnämnder vid krig), kristidsnämnd (från 1939), livsmedelsnämnd (under första världskriget), nykterhetsnämnd (ersatt av socialnämnd), pensionsnämnd 1914-62 (ersatt av allmän försäkringskassa), polisnämnd (till 1964 dvs så länge den lokala polisen var kommunal), valnämnd, överförmyndarnämnd. Därtill kommer de kommunala revisorerna.

Överförmyndarnämnd fanns inte i alla kommuner, men överförmyndare skulle finnas enligt 1924 års lag om förmynderskap (se 33.2). Valnämnd har också en ganska speciell utveckling. T o m 1909 valde kommunalstämman på landsbygden ledamöter i kommunalnämnd, och i kommunalstämman ingick alla röstberättigade. I städerna motsvarade allmän rådstuga kommunalstämman och valde stadsfullmäktige. Kommunalstämman valde elektorer som utsåg ledamöter i landstingen, som i sin tur valde ledamöter till första kammaren från 1866. Valkretsar på landet var härad eller domsaga (jfr 1.1). Städerna valde för sig, och flera små städer lades samman till en valkrets. Valen var personval, inte partival, även om riksdagsmannakandidater från 1887 års kamp om frihandel kontra spannmålstullar avkrävdes besked om sina åsikter i för väljarna viktiga frågor.

1910 infördes genom vallagen 1909 det proportionella valsystemet, som vi med vissa justeringar fortfarande har. Landet indelades i valkretsar för val till andra kammaren, och i varje valkrets skulle det finnas en valnämnd, som skulle granska och justera de röstlängder som upprättades av häradsskrivare och förrätta valet. De kommunala valen och landstingsvalen skedde fortfarande på kommunalstämman eller allmän rådstuga efter kommunalt upprättade röstlängder. Enligt SFS 1920:796 (lag om val till riksdagen, ändrad 6/6 1930 genom lag om kommunalval 1930:253) skulle även kommunala val förrättas av valnämnd, där länsstyrelsen utsåg ordförande + suppleant och kommunen utsåg övriga ledamöter.

Röstlängder för val till andra kammaren tillhandahölls av valnämnden från 1910, medan röstlängder till övriga val upprättades i två exemplar, varav ett fanns hos kommunalstämman och ett hos kommunalnämnden. Från 1921 blev det gemensam röstlängd för riksdags- och kommunalval. Den skulle upprättas i två exemplar, varav det ena skulle användas vid riksdags- och landstingsval och tillhandahållas av valnämnd; det andra skulle användas huvudsakligen vid kommunalval och tillhandahållas av kommunalstämmans (senare kommunalfullmäktiges) ordförande. Valnämndens handlingar, framför allt röstlängderna, stannade i kommunarkiven.

Valnämnd har även förekommit inom landsting, men den sysslade enbart med val av ledamöter till olika landstingsorgan.

I städerna var det magistraten skötte valen till riksdag, stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige (där sådana fanns jfr 6.2), men 15/3 1953 beslöt stadsfullmäktige i Stockholm att begära ändring hos Kungl. Maj:t (=regeringen), och 22/5 ändrades lagen om allmänna val samt lagen om val i Stockholm, och Stockholm fick valnämnd från 1954 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 35). 1964 avskaffades magistraten, och 1963 ändrades lagen om riksdagsval så att valnämnd skulle ombesörja val i alla städer. Valnämnden förberedde valen genom att granska och fastställa röstlängd och utfärda röstkort (Göteborgs kommunalkalender 1969 s 28). Numera produceras vallängd och utsändes röstkort genom skattemyndigheten. Valnämnd är från 1992 den enda obligatoriska saknämnden i en kommun.

Frivilliga eller fakultativa (=möjliga) nämnder och styrelser i kommunen var t ex:

arbetarsmåbruksnämnd, arbetsdirektion, arbetslöshetskommitté, biblioteksstyrelse/nämnd, bostadsnämnd, bostadsförmedlingsnämnd, central byggnadskommitté, elverks- eller energiverksstyrelse (ibland kallad verkstyrelse), fastighetsnämnd, folkköksstyrelse (under världskrigen), fritidsnämnd, företagarnämnd, gatunämnd, idrottsnämnd/idrottsplatsstyrelse, inköpsnämnd, intagningsnämnd (under skolstyrelse), kulturnämnd, löne- och personalnämnd, museinämnd, parkstyrelse, teknisk nämnd, vattenverksstyrelse.

Utvecklingen av denna flora av nämnder och styrelser har följt vissa mönster. Biblioteksstyrelse övergår ofta i kulturnämnd, som också kan bli kultur- och museinämnd. Central byggnadskommitté blir fastighetsnämnd eller teknisk nämnd, som också kan överta gatunämndens och energi- och vattenverksstyrelsens uppgifter.

Delegerade för ett visst arbetsområde inom kommunalnämnd kan utvecklas till en egen nämnd. T ex blev bostadsdelegerade i Upplands Väsby 1965-67 en bostadsnämnd 1968-76. I Upplands Bro hette det i stället bostadsförmedlingsdelegerade 1968-72 och bostadsförmedlingsnämnd 1972-76. En självständig nämnd kan också ombildas till en kommitté, delegation eller ett utskott under kommunalnämnden/kommunstyrelsen.

I en stor kommun fanns på 1960-talet ett trettiotal olika politiska nämnder och styrelser. I en liten kommun var de betydligt färre. Eftersom varje nämnd och styrelse, även kommittéer med egna protokoll och ärenden, betraktats som egna arkivbildare inom kommunen, är antalet kommunala arkivbildare stort, men i en landskommun med några tusen invånare blir beståndet hos varje arkivbildare ganska litet. Skolor och andra institutioner har i regel bildat egna arkiv, eftersom verksamheten bedrivits under många år och ibland under olika politiska organ. Dessutom kan kommunala tjänstemän ha bildat egna arkiv. De tidigast anställda - barnmorskor, fjärdingsmän, vaccinatörer och lärare - har sällan efterlämnat arkiv, men när kommunalkamrer började anställas i mitten av 1900-talet, hände det att vederbörande samlade ihop ett eget arkivbestånd.

Enligt 1953 års kommunallag borde kommun utse en särskild nämnd för att pröva besvär (=klagomål) över kommunala beslut om tjänstetillsättning m m. Stockholm hade en sådan besvärsnämnd från 1937 (SFS 1937:3). I Malmö föreslogs besvärsnämnd redan 1947; den inrättades 1956 men avskaffades från 1991. Göteborg inrättade besvärsnämnd 1960. Även mindre kommuner t ex Täby utanför Stockholm inrättade besvärsnämnd (Arkivregister för Stockholms län). SOU 1990:24 föreslog att besvärsnämnd skulle avskaffas generellt (jfr 44.3).

Från 1992 är den kommunala nämndbildningen fri - tidigare var den statligt reglerad. Detta har medfört en sammanslagning av verksamheter under en nämnd, t ex har kultur- och fritidsnämnd blivit vanlig. Barn- och ungdomsnämnd kan ha all verksamhet rörande barn och ungdomar. Tidigare låg t ex daghem under socialnämnd medan grundskolan låg under skolstyrelsen.

Kommunerna har under 1990-talet också fått åtskilliga nya arkivbildande institutioner genom att verksamheter har flyttats från landstingen till kommunerna. Det gäller t ex vård och boende för äldre samt kroniskt och psykiskt sjuka, särskolan för psykiskt handikappade (se 23.5) och familjerådgivning. Ren sjukvård finns kvar hos landstingen, fast försök med kommunal primärvård har gjorts, t ex i Ale kommun i Älvsborgs län. Kommunal hälsovårdsnämnd kunde sköta sjukhus som tillhörde epidemisjukvården och även andra sjukhus på 1920- och 1930-talet, men på 1940-talet överfördes all kroppssjukvård till landstingen. En del tidigare sjukvårdsarkiv kan dock ha hamnat i kommunarkiv.


4. Nya kommunala indelningar

1863 års kommuner blev mycket olika till storleken, och under 1900-talet blev det svårare för små kommuner att lösa de uppgifter staten lade på dem. En väg var att bilda kommunalförbund enligt SFS 1919:294. Så gjordes i många fall för att ordna vatten och avlopp, brandförsvar, skola, polis och ålderdomshem, som enligt 1918 års fattigvårdslag ersatte fattigstugan. Kommunalförbund för kristidsfrågor förekom också under andra världskriget. Länsstyrelsen fastställde kommunalförbundsordning.Kommunalförbundet skulle ha en direktion, som var beslutande och förvaltande organ, men det kunde också ha en nämnd, en syssloman eller annan tjänsteman vald av direktionen. Kommunalförbund är en självständig myndighet och bildar eget arkiv. 1957:281 § 32, lag om kommunalförbund, stadgade att länsstyrelsen, som medverkade vid upplösning av kommunalförbund, också skulle bestämma i vilken kommun det upplösta kommunalförbundets handlingar skulle förvaras, men före detta fanns inga bestämmelser om kommunalförbunds arkiv. I den nu gällande lagen, 1985:894, finns inte längre länsstyrelsens medverkan kvar, och därmed inte heller något om arkiven, utan detta bestäms i varje förbundsordning.

Kommunalförbund ansågs inte lösa problemen, när man i slutet av 1940-talet började planera för 9-årig grundskola. Tidigare hade kyrkliga skolråd skött folkskolan på landet. Från 1910 hade städerna inrättat borgerliga folkskolestyrelser, och från 1931 började dessa införas även i landskommunerna. De sista skolråden upphörde dock inte förrän 1951 i samband med den stora kommunsammanslagningen från 1952, då antalet kommuner halverades. Det totala antalet primärkommuner blev då 1037, inklusive 133 städer och 88 köpingar. Från 1952 ökade antalet kommunala tjänstemän och de kommunala arkiven ökade också i omfång. Med 1970-talets kommunsammanslagning blev tjänstemännen ännu fler.

Man hade planerat för att kommunerna skulle ha 2.500-3.000 invånare, men även dessa kommuner blev för små för att klara den nya skolan, eftersom man även ville föra över det statliga gymnasiet till kommunalt ansvar. Socialtjänsten krävde också större ekonomiska enheter, och 8.000 invånare ansågs vara ett minimum.

1962 beslöt riksdagen att landet skulle indelas i 282 kommunblock med var sin centralort. Därigenom skulle skillnaden mellan landskommuner och stadskommuner kunna upphöra. Blocken som till en början utgjorde grund för större samarbete mellan kommunerna, sammanlades 1971-73 till storkommuner. Beslutande samarbetsnämnder mellan kommunerna, omkring 1970 kallade sammanläggningsdelegerade, skulle inrättas, men de blev inte så många som riksdagen hade tänkt. Man hade hoppats att sammanläggningen skulle ske frivilligt, men många kommuner höll hårt på sin självständighet. Till slut blev det tvångssammanläggning från 1974 enligt riksdagsbeslut 1969. Antalet kommuner blev då 284. Några få har därefter delats. Essunga bröts ur Vara i Västergötland och Bollebygd bröts ur Borås, vilket medförde nya kommuner på sex till sjutusen invånare, men eftersom många glesbygdskommuner trots sammanläggningarna inte fick fler invånare, ligger tydligen ingen fast gräns för fungerande kommun vid 8.000 invånare. Fortfarande är känslan stark för den egna gamla sockenkommunen (före 1952) i de nuvarande storkommunerna. Flera inkorporerade kommuner t ex omkring Göteborg, har ansökt om att få bli självständiga igen.

I Göteborg fick två tvångsinkorporerade kommuner jämte fyra andra förortsområden redan 1977 på försök s k kommundelsråd (Göteborgs kommunalkalender 1978 s 249 ff), och 1984 inrättades kommundelsnämnder. SFS 1979:408 gav kommunfullmäktige möjlighet att inrätta distriktsnämnder, och sådana har inrättats under olika namn. Uppsala fick distriktsnämnder redan 1982. Borås inrättade också kommundelsnämnder och Göteborg fick stadsdelsnämnder från 1990. Dessa nämnder väljs inte vid allmänna val utan tillsätts av kommunfullmäktige utifrån valresultatet. I Göteborg delades de enorma skol- och socialförvaltningarna på stadsdelarna, vilket medförde att politikernas grepp över ekonomin ökade. Huruvida det blev bättre lokal demokrati diskuteras. Stockholm inrättade kommundelsråd 1979 och bedrev försök med tre stadsdelsnämnder från 1990 (Stockholms kommunalkalender 1985 s 51 f). 1996 infördes stadsdelsnämnder generellt i Stockholm.

Efter försöksverksamhet i ett par frikommuner (Örebro, Ale m fl) som kunde indela verksamheten fritt i nämnder och styrelser, blev det i nya kommunallagen 1991:900 bara kvar kommunalfullmäktige, kommunstyrelse, valnämnd och eventuellt överförmyndarnämnd som obligatoriska organ. Skollagen, socialtjänstlagen, plan- och bygglagen, hälsoskyddsstadgan, miljöskyddsstadgan, räddningstjänstlagen, turistväsendelagen m m ålägger kommunerna uppgifter, men de får själva organisera verksamheten. Många verksamheter har förts över till kommunala bolag och en del har privatiserats. Utförsäljning av kommunala bolag har varit ett sätt att sanera kommunala finanser. Kommunala bostadsbolag har varit vanliga sedan 1940-talet, men numera finns även gatubolag, hamnbolag, trafikbolag, energibolag, renhållningsbolag, hälsobolag m m. De kommunala bolagen faller inom den offentliga sektorn och ska tillämpa både offentlighetsprincip och arkivlag, i motsats till de statliga. Därför finns det utsikter att kommunal verksamhet blir dokumenterad även om den bedrivs som bolag. Men vid utförsäljning övergår bolagen till den enskilda sektorn, som inte behöver spara handlingar äldre än 10 år.