<

22. LANDSTING

1. Historik

Landstingen tillkom genom 1861-62 års kommunalförfattningar som upphöjdes till lag 1866 i samband med representationsreformen, dvs då tvåkammarriksdagen ersatte den gamla ståndsriksdagen. Införande av landsting, ibland även kallade länsnämnder, hade diskuterats sedan riksdagarna 1834-35 och 1840-41 i samband med förslag till riksdagsreform. De skulle återuppliva de gamla landskapstingen, som helt försvann då lagmansrätten upphörde 1849. Man talade också om att inrätta häradsting, eftersom häradsrätten under 1600- och 1700-talen hade haft en allmän tillsynsfunktion i sitt distrikt, men på 1800-talet hade den blivit en ren domstol. Man ville ha ett forum för att uttrycka folkviljan, inget ämbetsverk - landshövding och länsstyrelse fanns ju - men ändå något organ som kunde sköta uppgifter som annars lades på staten. I hushållningssällskapen, som var enskilda sammanslutningar med vissa officiella funktioner inom lantbruksnäringen (jfr 18.1), hade man en god förebild för hur landsting kunde fungera. Sockenkommunerna på landsbygden, som började fungera på 1840-talet inom hälso- och fattigvård (se 21.1), blev ju lika små som församlingarna, och vissa kommunala uppgifter behövde lösas på länsnivå. På 1850-talet var man egentligen enig om inrättande av landsting, och det var en anledning till att nya landshövdingeinstruktionen 1855 inte utvidgade länsstyrelsens uppgifter.

Enligt förordningen om landsting 21/3 1861 skulle stad med över 25.000 invånare utgöra eget landstingsområde, dvs de större städerna kom att stå utanför landstinget i länet. Ett län kunde delas i två landstingsområden, och Kalmar län var 1864-1971 delat i södra och norra landstingen. Älvsborgs län hölls formellt samman, fast det i praktiken ofta delades i norra och södra delen. Stockholm, Göteborg, Malmö (från 1871), Norrköping och Gävle stod utanför landsting. Göteborg och Malmö gör det fortfarande (1996) och Gotland också, som numera utgör en enda kommun.

Landstingen tog över en del uppgifter från hushållningssällskapen och fick från 1864 1/5 av länets brännvinsförsäljningsmedel för sin verksamhet, medan hushållningssällskapens andel i samma medel minskades i motsvarande grad. Till en början stod landstingen under landshövdingens tillsyn. Denne skulle godkänna de flesta beslut, men han fick inte ändra dem, bara säga ja eller nej. Landstingens framställningar till Kunglig Maj:t, dvs regeringen, gick också via landshövdingen. Länsstyrelsens landskontor, som drev in den statliga skatten, drev även in landstingsskatt, medan kommunerna hade egen skatteuppbörd.

SFS 1924:349 var den första landstingslagen efter 1860-talets. Då blev förvaltningsutskottet (FU) obligatoriskt som styrelse för landstinget, som hade börjat få en löpande verksamhet. Förvaltningsutskottet skulle ha 5-15 ledamöter + suppleanter, och även andra än landstingsmän kunde väljas. En del landsting hade inrättat förvaltningsutskott redan före 1924 och även anställt landstingsdirektör.

Från 1924 skulle landshövdingen bara godkänna landstingsbeslut i ett fåtal angivna fall. Landshövdingen fick fortfarande vara med vid landstingsmöte, men han deltog inte i besluten. Samma gällde enligt landstingslagen 1954:319 § 29. Enligt § 19 i samma lag fick landshövdingen liksom FU, annan nämnd eller enskild landstingsledamot väcka förslag vid lagtima landstingsmöte.

Begreppet landstingskommun infördes i 1954 års landstingslag; det användes även i 1974 års regeringsform och 1977 års kommunallag men inte i kommunallagen 1991.

Enligt 1991 års kommunallag kallas den beslutande församlingen landstingsfullmäktige, analogt med kommunfullmäktige. Verkställande organ är landstingsstyrelsen, som ersatte förvaltningsutskottet. Landstingsdirektör finns kvar som chefstjänsteman, men han/hon måste dela makten med politiskt tillsatta landstingsråd, som började införas på 1960-talet, analogt med kommunalråden i de största städerna.


2. Landstingens utveckling och arkiv

Lagtima landsting sammanträdde enligt de första bestämmelserna en gång om året i residensstaden andra eller tredje måndagen i september. Mötet varade 6 helgfria dagar, dvs en vecka, men kunde förlängas två dagar i särskilda fall. Urtima dvs extra landstingsmöte kunde bara hållas, om Kunglig Maj:t direkt eller på begäran av landshövdingen förordnade om sådant. För protokollskrivning m m hade man anställt en sekreterare, men mellan mötena fanns det ingen löpande verksamhet förrän i början av 1900-talet, då landstingen började arvodesanställa kamrer eller någon motsvarande tjänsteman. Landstingen valdes indirekt av elektorer utsedda vid länets kommunal- stämmor, tills direkta val infördes 1910 (1909 års vallag). Från 1866 års riksdagsreform valde landstingen ledamöter till första kammaren. I början valdes förstakammarledamöterna på 9 år, och om någon ledamot föll ifrån, valdes en ny för nio år. 1910-21 valdes de för sex år och från 1920 för åtta år, men då gällde eventuellt fyllnadsval bara valperioden ut. 1971 avskaffades Första kammaren och man valde både till riksdagen, kommunfullmäktige och landstinget på samma dag för tre år; från 1994 är valperioden åter fyra år. Valsättet till Första Kammaren innebar ett speciellt kommunalt inflytande, och Första Kammaren kunde därigenom ha en annan politisk profil än Andra Kammaren, som valdes genom direkta val.

Landstingen fick rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter inom allmänna hushållningen, jordbrukets m fl näringars utveckling, kommunikationer - landstingen engagerade sig kraftigt i järnvägsbyggen - hälsovård och undervisning m m som ingen annan myndighet sysslade med. De ekonomiska resurserna bestod av brännvinsmedel och från 1911 av skatt från bevillningen på fastighet och inkomst av kapital och arbete. Landstingen hade också egen beskattningsrätt, men visst skatteuttag kunde gälla enbart landsbygd eller enbart städer, beroende på vem som skulle ha nytta av medlen. I Skaraborgs län fanns sedan gammalt länets jaktkassa, som landshövdingen överförde till landstinget vid dess tillkomst.

En fråga som vållade långa diskussioner och många protokoll i landstingen var skottpengar på räv, grävling och kråkor. I Skaraborgs landsting inlämnades redan 1865 en motion om att inrätta en förlikningsnämnd (jfr kap. 36) för att undvika dyrbara processer i domstol, men idén slog inte an. Landshövdingen i Älvsborgs län försökte 1866 förmå sitt landsting att ge bidrag till en länsarkitekt, men det blev nej. Från 1877 gav Skaraborgstinget bidrag till fiskeriinstruktörer - fisket i Vänern var viktigt. Man gav också anslag till vägbyggen, i regel med en sjättedel av kostnaden. Från sekelskiftet fick skytterörelsen och nykterhetsrörelsen bidrag; den senare enbart under förutsättning att man skilde på nykterhet och politik - liberala partiet hade nykterhet som plattform, och i varje fall Skaraborgstinget höll sig på betryggande avstånd från riksdagens partibildningar. För landstinget gällde Skaraborgs väl, och däri torde man inte ha skilt sig från andra landsting.

Landstingens indelning i nämnder och styrelser har varit betydligt friare än i kommunerna. SFS 1974:319 gjorde hälso- och sjukvårdsnämnd obligatorisk, men sjukhusdirektioner eller sjukvårdsstyrelser inrättades redan enligt lag och stadga 22/6 1928. Vanliga specialnämnder är sjukvårdsnämnd (eller motsvarande, eventuellt kombinerad med tandvårdsnämnd), socialvårdsnämnd eller socialnämnd (även kallad social- och habiliteringsnämnd, utbildningsnämnd och kulturnämnd. Stockholms habiliteringsnämnd 1971-85 var samtidigt omsorgsnämnd för handikappade. Landstingen inrättade också valnämnd för att på ett smidigare sätt än genom diskussion vid själva mötet få fram kandidater till olika uppdrag.

1965 inrättades vid länsstyrelserna s k planeringsråd med ledamöter bl a från landstingen för att befordra samverkan mellan länens statliga och kommunala myndigheter. Planeringsrådet ersattes från 1/7 1971 av Styrelsen för länsstyrelsen med liknande funktion. Ledamöterna i Styrelsen för länsstyrelsen utses av landstinget eller kommun utanför landsting.

Under många år har landstingens och länsstyrelsernas roll i den regionala förvaltningen diskuterats, eftersom 1600-talets länsindelning inte längre visat sig helt lämplig. Ibland har det varit landstingen och ibland länsstyrelsen som skulle avskaffas. Samtidigt har flera av landstingens funktioner förts över till kommunerna, som efter 1974 års sammanslagning blivit tillräckligt stora för att ekonomiskt klara hela den sociala omsorgen om invånarna. Landstingens roll som huvudmän för sjukvården har renodlats från 1920-talet, även om deras ansvar för länets kultur och kommunikationer också markerats. P g a höga kostnader bl a för specialistvård har kommunalförbund tillkommit mellan landsting för att utnyttja sjukvårdsresurserna bättre. Två landsting i Skåne och tre i västra Götaland har nu lagts samman till regioner (1998-99).

Landstingens arkiv domineras av sjukvårdsarkiven, där samtliga journaler sparats för forskning men ofta på mikrofilm. Men landstingen har också många institutionsarkiv t ex efter skolor, barnhem och olika typer av vårdhem. Deras verksamhet har gällt människan från födelsen till höga ålderdomen. Det är ett brett spektrum av social omsorg som speglas i landstingsarkiven, medan det ekonomiska biståndet (fattigvård, socialtjänst) legat på kommunerna.

I motsats till de primärkommunala arkiven har inte automatiskt varje nämnd och styrelse betraktats som egen arkivbildare, åtminstone inte vid de landsting som haft ett centralt kansli med diarieföring för samtliga eller större delen av nämnderna. Ibland har nämnder och styrelser kommit och gått, medan det centrala diariet och arkivläggning av samtliga ärenden i en enda serie styrt arkivbildningen. Trots att landstingsarkiven i regel är mycket större än primärkommunernas arkiv, kan antalet arkivbildare vara mindre. Det är fler institutionsarkiv och färre självständiga nämndarkiv.


3. Landstingens verksamhetsområden

Landstingen fick genast ansvar för de existerande länslasaretten, som tidigare styrts av deputerade utsedda av landshövdingen, men nu fick direktioner utsedda av landstingen, fast landshövdingen var självskriven ordförande fortfarande enligt lasarettsstadgan 18/10 1901. Lasaretten finansierades av en särskild kurhusavgift, från 1873 sjukvårdsavgift, som betalades av länets vuxna innevånare. Landstinget fördelade dessa medel mellan lasaretten, som annars förvaltades av självständiga direktioner. Epidemisjukvård och epidemisjukhus i städer och tätorter låg under kommunal hälsovårdsnämnd, men landstingen anställde redan omkring 1900 epidemisjuksköterskor. I Skaraborg leddes deras arbete av en sjuksköterskenämnd, från 1938, när de blivit distriktssjuksköterskor, av en socialhygienisk nämnd.

Enligt lag 19/6 1919 kunde landsting inrätta epideminämnd för att bekämpa smittosamma sjukdomar som tuberkulos, difteri m m. En del landsting hade redan tidigare infört en s k farsotsnämnd med dessa uppgifter. Samtidigt började dispensärstyrelse för tuberkulosvården inrättas. Men epidemisjukvården kunde ligga kvar hos städernas hälsovårdsnämnder fram till 1931 och i vissa städer lades inte epidemisjukvården under sjukvårdsstyrelse förrän i början av 1940-talet (jfr 13.9).

Landstingen kunde också bidra till avlöning av extra provinsialläkare, som inrättades på kommunernas begäran; de ordinarie provinsialläkarna var statligt anställda. Landstingens breda ansvar för hälso- och sjukvård markerades först i 1922 års sjukvårdslag. 1928 fattades principbeslut om att landsting och stadskommuner utanför landsting skulle driva alla kroppssjukhus. 1963 överfördes öppenvården till landstingen, dvs de statliga provinsialläkarna blev distriktsläkare. Förste provinsialläkaren döptes om till länsläkare fr o m 1962-08-01 (instruktion 1962:421, ändrad 1965:792) och fortsatte som statlig tjänsteman. Länsläkaren var länsstyrelsens expert på hälso- och sjukvårdsfrågor, men 1981-06-30 (SFS 1981:684) nedlades länsläkarorganisationen och ansvaret för verksamheten enligt hälsovårdsstadga, livsmedelslag, epidemilag (samhälls- och miljömedicin, epidemiologi, smittskydd) flyttades till landstingen. 1967 överfördes de statliga mentalsjukhusen också till landstingen, som sedan haft hela sjukvårdsansvaret (undantag är Göteborg, Malmö och Gotland enligt ovan, där sjukvården sköts av kommunen). Vid en del landsting finns en förtroendenämnd eller patientnämnd, som ska främja kontakt mellan patienter och personal, förmedla hjälp till patienter och verka för dessas rättigheter.

Landstingen engagerade sig i undervisning och vård av handikappade (dövstumma och förståndshandikappade) och fick ansvaret för dövstumundervisningen från 1890 - den förstatligades 1938. Enligt lag 31/5 1889 delades landet i 7 dövstumskoldistrikt, och varje distrikt skulle ordna och bekosta dövstumma barns undervisning, i regel med 8-årig skolplikt - den vanliga folkskolan var då bara sexårig. Dövstumskolstyrelse utsågs av landstingen och stadsfullmäktige i stad utanför landstinget inom skoldistriktet (jfr 23.2). Inom Älvsborgs landsting fanns en blindvårdsnämnd.

1901 års lasarettsstadga innebar indirekt förbud mot att ta emot barnaföderskor på lasaretten för normal förlossning, eftersom dessa kvinnor inte var sjuka. För de kvinnor som inte hade tillgång till särskilt barnbördshus (BB), som bara fanns i storstäderna, fanns i stället förlossningshem, som drevs av enskilda barnmorskor eller av landstingen. Enligt SFS 1919:138 (Lag om anställande av distriktsbarnmorskor) inrättades barnmorskestyrelse vid varje landsting eller stad utanför landsting. Förste provinsialläkare, som var statlig tjänsteman, skulle vara ordförande i denna styrelse och landstinget utsåg två ledamöter (reglemente 1919:799). Barnmorskestyrelsen skulle anställa distriktsbarnmorskorna, och landstinget bestämde hur distrikten skulle se ut. Från 1940-talet blev dock BB-avdelningar vid lasaretten den vanliga platsen för förlossningar. Enligt barnavårdslagen 1945 skulle landstingen driva hem för ogifta mödrar. Från 1960-talet lades dessa i regel ned p g a minskat behov, dvs ogifta mödrar blev så vanliga att de inte behövde placeras på särskilda hem. I Stockholm tillkom dock mödrahem på 1960-talet (kommunalkalendern 1969 s 305).

Vid landstingen finns barnavårdsombud, barnavårds- och mödravårdscentraler. Barnhem och spädbarnshem för tillfälligt omhändertagande av barn i avvaktan på placering i fosterhem skulle enligt barnavårdslagen 1945:679 och 1960:720 inrättas och drivas av landstingen (jfr 33.6). Från 1938 utgick statsbidrag till barnavårdscentraler och de kommunala barnavårdsnämnderna i de större städerna blev då mer intresserade av att inrätta sådana. 1945 övertogs verksamheten av landstingen. Landstingen hade också ledamöter i mödrahjälpsnämnderna 1938-1962, som beslutade om ekonomiskt stöd till nyblivna mödrar; kommunernas barnavårdsnämnder skötte dock det praktiska (jfr 34.2).

Från 1919 var landstingen skyldiga att inrätta skyddshem för uppfostran av vanartig ungdom. I många fall fanns sådana hem redan genom donationer, som landstingen kunde överta. Detta gällde sedan även olika typer av barnhem och skolor. Flera landsting hyrde skyddshemsplatser av ett annat landsting, vid behov, eftersom det blev billigare än att driva ett hem i egen regi.

Genom 1918 års fattigvårdslag ålades landstingen att ha platser på arbetshem för försumliga familjeförsörjare eller bråkiga understödstagare, men skyldigheten att inrätta arbetshem trädde inte i kraft förrän 1929. Flera landsting kunde gå samman om ett hem. Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län hade gemensamt arbetshem för män på Västergården i Dalsland under en direktion med representanter för de tre landstingen. 1962 hade Socialstyrelsen föreslagit att Västergården skulle bli riksanstalt men i stället lades det ned. Älvsborgs landsting drev 1925-48 ett arbetshem för kvinnor i Herrljunga, där de två andra landstingen kunde hyra platser. Herrljungahemmet lades dock ned p g a dålig beläggning, och då hyrde Älvsborgs landsting vid behov platser på ett hem som drevs av Malmöhus landsting.

Markegångsdeputerade bestämde vilket pris som skulle gälla när naturaprestationer skulle omräknas i pengar. Markegångssättning var viktig så länge skatterna räknades i naturapersedlar (hölass, smör osv), och därför överläts markegångssättningen 1731 åt markegångsdeputerade, som bestod av två representanter från varje stånd i riksdagen, alltså åtta personer. Enligt SFS 1911:62 ska landstingen utse fyra deputerade, två betalare och två betalningsmottagare, men då omfattade systemet inte längre skatter utan bara gamla arrendeavtal. Systemet fanns kvar 1935 (Svensk uppslagsbok) och markegångssättning av spannmål fanns kvar till 1983.

Från början av 1900-talet delfinansierade landstingen extra polisstyrkor på landsbygden - länsdetektiv för spaningsverksamhet och ridande polis för att upprätthålla ordningen (se 24.3). Landstingen betalade 1/8 av kostnaden för behovsprövade pensionstillägg inom den allmänna pensionsförsäkringen till 1945 (jfr 35.1). Från 1919 inrättade vissa landsting rättshjälpsanstalter för att hjälpa mindre bemedlade med rättegångskostnader. I Skaraborg föreslogs en sådan 1919 och åter 1947, men landstinget föredrog att göra ett avtal med Västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund i stället, dvs man tillämpade det s k Jämtlandssystemet.

Landstingen valde också ledamöter i inskrivningsnämnd och inskrivningsrevision enligt värnpliktslagen SFS 1901:58 kap IV (jfr 7.5 och kap. 53), och ordförande i rekvisitionskommission för militära ändamål (jfr 32.6). Landstingen valde en ledamot i den terminsavgiftsnämnd som bestämde om elever vid läroverk skulle befrias från avgift. Terminsavgiftsnämndens protokoll ingår i läroverkens arkiv (jfr 19.1).

Folkskolan var ju kyrkans uppgift, när landstingen inrättades, men Skaraborgstinget anslog 1864 medel till att avlöna en tredje folkskoleinspektör - domkapitlet i Skara hade redan två. Skaraborgarna var tydligen angelägna om att satsa mer på folkskolan. Vid samma tillfälle anslog de 4.000 kronor till inköp av historieböcker till länets folkskolor, vilket då var en enorm summa. Även andra landsting anställde folkskoleinspektörer och inrättade folkskolestyrelse eller skolkommitté. Från 1870-talet gav landstingen bidrag till slöjdskolor i kommunerna (träslöjd för pojkar). Folkskollärarutbildningen skedde vid statliga seminarier i stiftstäderna, men landstingen startade småskoleseminarier, som föreslogs bli förstatligade redan 1923 och blev det 1932.

Landstingens startade också lantbruks- och lantmannaskolor, lanthushållsskolor, folkhögskolor, skogsskolor och andra skolor för yrkesundervisning (jfr 12.4, 18.2). Från 1940-talet hade landstingen en ökande praktisk skolverksamhet, både i form av central verkstadsskola och som yrkesskola inbyggd i företag. Vid flera landsting fanns särskild yrkesskolestyrelse. Vid lasaretten startades sjuksköterskeskolor. Landstingen fick ansvar för all vårdutbildning utom läkarutbildning från 1971. Sjuksköterskeutbildningen överfördes från lasaretten till landstingens vårdhögskola, som nu (1998-99) i flera fall gått över till ortens statliga högskola. 1971 fick landstingen också ansvar för den nya gymnasieskolans trädgårds- jordbruks- och skogsvårdslinjer och från 1992 svarar i regel landstingen för de gymnasieskolor som sammanfattas under beteckningen naturbruksgymnasium (jordbruk, skogsbruk, trädgård, fiske, vattenbruk, djurvård, hästhållning och "grön" utbildning med miljövård och ekologi; många naturbruksgymnasier har ett omfattande kursutbud utöver grundutbildningen).

Landstingen utvecklade veterinärväsendet på landsbygden; distriktsveterinärerna förstatligades 1933 (jfr 27.2). I de skogsvårdsstyrelser som inrättades i länen från 1905 var ledamöterna utsedda av hushållningssällskap och landsting, även om staten utsåg ordförande; landstingen bidrog med anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Landstingen hade också ledamöter i lantbruksnämnd 1948-91 (jfr 18.7).

I början av 1900-talet startade flera landsting liksom större städer utanför landsting offentlig arbetsförmedling (jfr 39.2). Under första världskriget inrättade landsting länshjälpskommittér för att i samråd med landshövdingen bekämpa arbetslösheten. I Älvsborgs län fanns denna kommitté kvar till 1933. 1918-21 drev den ett affärskontor, där man sålde alster från praktiska utbildningskurser. 1934 ålades landstingen att inrätta arbetsförmedling, som sedan förstatligades på 1940-talet. Landstingen hade ledamöter i länsnykterhetsnämnderna 1939-1981 (jfr kap. 38). Enligt fattigvårdslagen 1918 fick landstingen ansvar för sjukhem för kroniskt sjuka, som inte skulle vårdas på lasarett. 1951 ålades landstingen att sörja för kronikervården. Genom den s k ÄDEL-reformen 1992 flyttades ansvaret för vård och boende för äldre till kommunerna, som redan tidigare hade ansvaret för de ålderdomshem, som enligt 1918 års fattigvårdslag skulle inrättas i stället för fattighus och fattiggårdar.

Från 1968 blev landstingen huvudmän för omsorgsverksamheten för psykiskt handikappade, och de hade redan 1944 fått ansvaret för särskolan för förståndshandikappade (grundsärskola, gymnasiesärskola och träningsskola), som enligt 1992:598 flyttas till kommunerna, som har hand om övrig ungdomsskola.

1938 års riksdag beviljade anslag till allmän folktandvård, som byggdes ut successivt. Folktandvården hamnade hos landstingen, vilket bekräftades i 1974 års tandvårdslag. Skaraborgstinget hade startat folktandvård i blygsam skala 1936.

Enligt SFS 1960:710 utgick ett litet statsbidrag till landsting och städer som försöksvis ordnade familjerådgivning och behandling vid familjekonflikter samt upplysningsverksamhet om samlevnadsproblem. Detta medförde ökat intresse för att ordna familjerådgivning inom landstingen. 1994 beslutades att den skulle överföras till kommunerna 1995. Landstingen har haft hemhjälpsstyrelse för att kunna ge hjälp i de fall husmödrar blev sjuka och även husmodersemesternämnd enligt SFS 1946:232 (i Stockholm kallad Familjesocial nämnd - Stockholm hade familjerådgivning under Barnavårdsnämnden från 1951 enligt Sthlms kommunalkalender 1969 s 249 ). Landstingen drev särskilda hem med statsbidrag (1946:233) för att bereda t ex lanthusmödrar någon semester. Socialnämnden utgjorde ofta även husmodersemesternämnd, som beslutade om vilka som skulle få komma till de subventionerade semesterhemmen.

Från 1950-talet drev landstingen med hjälp av statsbidrag skyddade verkstäder för partiellt arbetsföra eller gav bidrag till kommuner som ordnade sådana. Från 1/7 1979 ombildades detta till regionala stiftelser för skyddat arbete i varje län, och dessa övertog 1980 driften inom stiftelsen Samhällsföretag, numera kallat Samhall. Den prövnings- och träningsverksamhet vid arbetsvårdsinstitut som landstingen tidigare bedrivit för att placera ut folk på arbetsmarknaden övertogs samtidigt av statliga arbetsmarknadsinstitut, nära knutna till länsarbetsnämnderna. Landstingen blev dock representerade i ledningen för arbetsmarknadsinstituten.

Landstingens kulturverksamhet inleddes genom stöd till fornminnesföreningar redan på 1880-talet. På 1930-talet tillkom stöd för länsbiblioteken, dvs en länsorganisation för de kommunala folkbiblioteken. Länsmuseer och länsteater, som i regel drivs i form av stiftelser, understöds också av landstingen. Landstingen stöder länens kulturverksamhet ekonomiskt; jämte sjukvård och kommunikationer (länstrafik) utgör kulturstödet en stor del av verksamheten.

1982-1993 hade landstingen ansvar för f d ungdomsvårdsskolor, dvs hem för vård och boende under Socialstyrelsens tillsyn (jfr 33.5). 1/4 1993 överfördes dessa hem till staten igen under Statens Institutionsstyrelse. Samma gäller statliga alkoholistanstalter och behandlingshem, som 1982-93 låg under landstingen.