23. OMSORG FÖR HANDIKAPPADE


1. Från hospital till habilitering

Den äldsta organiserade hjälpformen var hospitalen i städerna och fattigstugorna på landet. Tiggeri ansågs tillåtet för handikappade men var förbjudet för arbetsföra personer. Omsorgen var alltså länge identisk med fattigvård (jfr 20.1), men under 1800-talet tillkom en livlig föreningsverksamhet inom området och även enskilda gjorde stora insatser. Redan i början av 1800-talet insåg man att utbildning för barn gav dem bättre möjligheter att försörja sig, och man började även intressera sig för att utbilda fysiskt handikappade barn för att de inte skulle behöva fattigvård som vuxna. Från mitten av 1800-talet växte också intresset för de psykiskt handikappade. Det ansågs viktigt att dessa fick så mycket undervisning att de förstod sin kristendom och kunde konfirmeras i tron, även om de inte kunde försörja sig sedan. Möjligen hänger detta intresse samman med väckelserörelserna, som krävde ett mer personligt engagemang i den kristna läran; för att nå saligheten räckte det inte att mekaniskt fullgöra och upprepa vad omgivningen krävde och lärde utan den kristne måste förstå vad det handlade om.

Under 1800-talet startades skolor för dövstumma - döva barn blev dövstumma genom att de inte utan specialträning kunde lära sig tala - för blinda, för förståndshandikappade, som på 1800-talet kallades idioter, i början på 1900-talet ändrat till sinnesslöa eller efterblivna, och epileptiker. Dessutom skapades särskilda utbildningsanstalter för fysiskt handikappade s k vanföreanstalter. Ofärdig var begreppet för fysiskt handikappad, liksom idiot för förståndshandikappad och dessa tekniska termer var inte från början skällsord, vilket ju idiot sedan blivit. Skolor var oftast skolhem, dvs internat, eftersom det inte fanns specialskola på hemorten. Anstaltsundervisningen har senare kritiserats och ersatts av annan form av stöd under slutet av 1900-talet, men då anstalterna tillkom uppfattades de som ett stort framsteg, eftersom föräldrar till handikappade barn sällan hade tid och möjlighet att specialträna dem. På anstalterna med specialutbildade och engagerade lärarinnor gjorde många barn stora framsteg, och man var därför mycket tveksam till hemvård för handikappade liksom för sinnessjuka.

Den så kallade abnormundervisningen lades under Skolöverstyrelsen då denna bildades (SFS 1918:1115). Till flera av dessa skolor fogades arbetshem för dem som gått igenom skolan men ändå inte p g a handikapp kunde försörja sig. Arbetshemmen var alltså föregångare till de skyddade verkstäder, som landstingen sedan inrättade. I SFS 1960:508-509 angående skolor för döva och blinda omtalas även arbetshem för döva och blinda med ytterligare handikapp. Statliga arbetshem för sinnesslöa omtalas i SFS 1919:659 och 1922:525.

Undervisningen för fysiskt och psykiskt handikappade sammanfattades 1965 under begreppet specialskola. Särskola inrättades från 1945 för s k efterblivna. Landstingen ansvarade för särskolan, tills den genom SFS 1992:598 flyttades till kommunerna. Särskolan omfattade grundsärskola, gymnasiesärskola och träningsskola.

Omsorgslagen trädde i kraft 1968 och det blev landstingen som skulle ansvara för all omsorg, till skillnad från ekonomiskt bistånd som kommunerna skötte (socialtjänst = f d fattigvård). Kommunerna var fortfarande i regel för små för att kunna sköta omsorgen, det behövdes större distrikt. En del landsting samverkade också i omsorgsverksamheten. Samma år hade mentalsjukvården flyttats från staten till landstingen. Socialvårdsnämnd eller socialnämnd vid landstinget blev obligatorisk för att leda verksamheten med habilitering och omsorg om alla slags handikappade.

Omsorgsstyrelse fanns vid Stockholms landsting 1955-70, habiliteringsnämnd, som samtidigt var omsorgsnämnd, 1971-85. Social- och habiliteringsnämnd var benämningen vid vissa landsting. Genom att ansvaret för äldres vård och boende, familjerådgivningen, särskolan m m flyttats till kommunerna, har landstingens sociala verksamhet krympt, men habiliteringen av handikappade ligger kvar. Begreppet omsorg ersattes med stöd och service till vissa funktionshindrade i ny lag (LSS) som trädde i kraft 1994. Kommunaliseringen av omsorgerna ska vara klar 1996.

Rikscentraler för pedagogiska hjälpmedel för handikappade låg under Statens Institut för läromedelsinformation. Centralen för rörelsehindrade låg på Bräcke Östergård i Göteborg; instruktion 1977-08-16). Central för hörselskadade låg i Örebro, som sedan länge varit centrum för dövstumundervisning, central för synskadade i Solna och för särskolan i Umeå.


2. Dövundervisning

Den första specialskolan var Allmänna institutet för dövstumma och blinda som stiftades 1809 av P A Borg, 1812 förlades till Manilla på Djurgården vid Stockholm och 1816 upphörde att ta emot blinda elever. Borg konstruerade det handalfabet som fortfarande används i Sverige. Skolan utbildade framför allt i hantverksyrken. På 1850-talet började mindre institut för dövstumma upprättas av enskilda. Institutet för dövstumma i Hjorted i östra Småland startades av kyrkoherde Östberg; det öppnades 1863 och fick ekonomiskt stöd genom riksinsamlingar. Institutet i Hjorted lades ned 1910 och blev i stället sjukhem för kroniker.

Från 1863 började landstingen ordna dövstumundervisning, som reglerades genom lag 31/5 1889, då landet delades i 7 skoldistrikt. Varje distrikt var skyldigt att ordna och bekosta dövstumma barns undervisning, i regel med 8-årig skoltid. I varje distrikt fanns en dövstumskolstyrelse som utsågs av landstingen och stadsfullmäktige i stad utanför landsting. Nämnd för dövstumsundervisningen kunde pröva skolstyrelsens beslut om lokaler och utgiftsstat (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 284). Dövstumlärarseminarium fanns på Manilla med vidareutbildning för lärare som gått igenom folkskollärarseminarium. Enskilda dövstumskolor inrättades, t ex Tysta skolan i Stockholm och ett skolhem i Skara för blinda dövstumma (se 23.5). I Göteborg fanns en förskola för dövstumma. Läroanstalten för överåriga (=vuxna) dövstumma i Skara fanns 1879-99, då den lades ned efter vårterminen på grund av omorganisation av dövstumdistrikten. Läroanstalten för vuxna dövstumma i Vadstena upphörde 1902 (Nordisk Familjebok). I Bollnäs fanns en sådan anstalt 1880-1906. Distriktet omfattade Stockholms stad och län, Västmanland, Uppsala, Sörmland och alla norrlandslänen.

Dövstumundervisningen ordnades genom en kombination av enskild verksamhet och ekonomiskt stöd från den offentliga sektorn. 1/7 1938 förstatligades dövskolorna (SFS 1938:341,342) och samtidigt inrättades dövstumkonsulenter för social omvårdnad med fem distrikt (1938:346). Genom 1938:342 upphävdes 1889:27 om statsanslag till dövstumskolor, 1921:633 om statsbidrag till lantbruksskolor för dövstumma och 1925:313 om statsbidrag till hantverksskolor för dövstumma. 1938:343 stadgar om statsbidrag till förskolor och kommunala skolhem för dövstumma barn. Skolplikt för döva infördes genom 1940:347, en stadga angående dövstumundervisningens ändamål och innehåll. Enligt den fanns fyra upptagningsskolor inom vart och ett av de fyra dövstumskoldistrikten, nämligen:

Östra, omfattande Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands och Kopparbergs län

Södra omfattande Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

Västra omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län

Norra omfattande Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

Upptagningsskolan för Norrland förlades till Härnösand. I Gävle fanns en specialskola för undervisning enligt skrivteckenmetoden.

Dessutom skulle det finnas fortsättningsskolor. Förskoleplikt för dövstumma barn fr o m 5 års ålder infördes enligt förslag av 1945 års dövstumsutredning. Vid den tiden var fortfarande förskola (kindergarten, barnträdgård) eller lekskola mer sällan kommunal utan bedrevs enskilt eller av föreningar (jfr 33.4). I Boden inrättades en statlig förskola 1954, som 1967 övertogs av landstinget i Norrbottens län, enligt förslaget i 1964 års blind- och dövskoleutredning (SOU 1964:61). Arkivet från den statliga tiden förvaras i landsarkivet i Härnösand.

Enligt 1960:509 fanns tio dövskolor. I Riksarkivets gallringsbeslut för verifikationer 1962 omtalas dövskolor i Broby, Gävle, Härnösand, Lund, Manilla i Stockholm, Mogård och Växjö (=sju stycken). Från 1/8 1965 räknades de till specialskolorna. Idag finns enligt Nationalencyklopedien fem regionala 10-åriga specialskolor för döva: Härnösand, Örebro, Stockholm, Vänersborg (Vänerskolan) och Lund. I Gnesta och Sigtuna finns skolor för döva barn med ytterligare handikapp. Dövblinda undervisas i Örebro (tidigare Ekeskolan). Gymnasieundervisningen för döva är koncentrerad till Örebro, där grupper av döva integreras i kommunens gymnasieskolor. Västanviks folkhögskola i Leksand har kurser i teckenspråksmiljö. Speciallärare för döva utbildas vid lärarhögskolan vid Stockholms universitet. Förskoleverksamhet ordnas på större orter i särskilda dövgrupper, annars integrerat.

3. Dövstumkonsulenter och dövstumpräster

I samband med att staten 1/7 1938 övertog dövstumundervisningen från landstingen inrättades fem dövkonsulentdistrikt. Dessa konsulenter skulle främja dövstummas möjligheter att få arbete och dessutom deras social omvårdnad. Skolöverstyrelsen var central myndighet för verksamheten t o m 30/6 1957. Enligt SFS 1938:346 var distrikten följande:

1. Stockholms distrikt omfattade Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands och Västmanlands län

2. Lunds distrikt omfattade Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

3. Vänersborgs distrikt omfattade Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län

4. Örebro distrikt omfattade Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län

5. Härnösands distrikt omfattade Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Från 1/7 1957 fortsatte dövstumkonsulenterna som tjänstemän vid länsarbetsnämnder, men de omtalas inte särskilt i instruktionen för länsarbetsnämnder 1957:531. I början av 1990-talet fanns elva dövstumkonsulenter i landet; de fungerar som kontaktpersoner mellan arbetsförmedling och arbetsgivare (Nationalencyklopedien).

Ett starkt kyrkligt engagemang för döva fanns sedan mitten av 1800-talet. Särskilda präster för dövstummas själavård började anställas enligt SFS 1905:57. Deras verksamhetsområden blev desamma som dövskoledistrikten från 1889, men de fanns inte i alla distrikt. När dövstumundervisningen förstatligades 1/7 1938, delades landet i fem dövstumprästdistrikt (1938:345), som var desamma som dövstumkonsulentdistrikten. Dövstumpräst lydde under vissa domkapitel: Uppsala för Stockholmsdistriktet, Lund för Lundadistriktet, Skara för Vänersborgsdistriktet, Karlstad för Örebrodistriktet och Härnösand för sitt distrikt. Dövstumpräster ersattes 1962 av kyrkoherdar för döva (kungligt brev 26/5 1961) i sex distrikt under Stockholms domkapitel. Ny förordning kom i SFS 1982:633.


4. Blindundervisning

Blindundervisningen betraktades inte som så problematisk, eftersom det gick att få kontakt med blinda och lära dem den nödvändiga kristendomskunskapen utantill. 1846 öppnades åter Manilla-institutet för blinda gossar och följande år även för flickor, men 1879 utbröts ett särskilt Institut för blinda, som 1888 förlades till Tomteboda vid Stockholm. Undervisning för blinda blev obligatorisk 1896. Förskola för blinda fanns sedan 1884 i Växjö och inrättades från 1899 vid Tomteboda. Arbetshemmet för blinda i Stockholm från 1870 var en verkstad för blinda män. Hantverksskolan i Kristinehamn 1884-1957, senare Landa-skolan, var avsedd för äldre blinda; reglementen utfärdades i SFS 1896:35, 1899:3, 1915:604. Landaskolan upphörde 1974 men verksamheten fortsatte inom AMU, dvs arbetsmarknadsutbildningen (jfr 39.4). Förutom statliga institut fanns flera enskilda t ex fröken A Wikströms hantverksskola för blinda kvinnor i Uppsala från 1884. Blindskola fanns i Lund från 1922 och i Växjö från 1923. Älvsborgs län hade en blindvårdsnämnd, där landstinget utsåg ledamöter och gav anslag bl a till kuratorsverksamhet.

SFS 1932:347, stadgan för statens läroanstalter för blinda, nämner Tomteboda, förskolor och hantverksskolor. 1960:508 omtalar Tomteboda och skolorna för vuxna synskadade i Kristinehamn och Växjö som statens blindskolor.Vid dessa skolor utbildades också lärare för blinda. Numera är blindskolorna nedlagda, eftersom synskadade undervisas integrerat i de kommunala skolorna. Tomtebodainstitutet finns kvar som resurscentrum.


5. Skolor för utvecklingsstörda och flerhandikappade

Elisabeth Anrep-Nordin öppnade 1886 ett skolhem för blinda dövstumma elever i Skara. 1892 flyttade detta skolhem till Vänersborg, där hennes make blivit föreståndare för den nyuppförda dövstumskolan i 4:e distriktet (=Vänerskolan). Skolhemmet bytte sedan namn till Drottning Sofias stiftelse och tog emot både dövstumma blinda och blinda sinnesslöa. Den flyttades till Lund, som 1922-65 hade en vårdanstalt för blinda med ytterligare handikapp och 1965-66 Annetorpshemmet, som var statligt arbetshem och vårdhem för blinda.

Idiotanstalt var den gamla beteckningen på inrättningar för vård och uppfostran av gravt hjärnskadade barn (t ex i Nordisk Familjebok). I slutet av 1800-talet kallades dessa barn officiellt sinnesslöa, från 1968 psykiskt utvecklingsstörda. Smålands Idiothem var dock omkring 1900 namnet på en anstalt i Eksjö (senare Nannylund), som drevs gemensamt av flera landsting från 1880-talet. 1863 öppnade pastor Glasell en enskild skola för sådana barn på en egendom i Bohusläns skärgård. Som bataljonspredikant på Nya Varvet i Göteborg, som utgjorde egen församling, var han föreståndare för ett hem för dövstumma. När prästdottern Emanuella Carlbeck (1829-1901) beslutat att ägna sitt liv åt att undervisa s k idioter uppsökte hon pastor Glasell och startade på Nya Varvet sin första skola med ett par elever. Hon hade mycket god hand med dessa barn, och redan 1867 flyttade hon till Falköping, sedan till Skövde och 1875 till Johannesberg utanför Mariestad. Fröken Carlbeck hade inga ekonomiska resurser för verksamheten, som vid hennes död omfattade c:a 70 barn, men hon klarade den genom gåvor och fick så småningom statsbidrag. Johannesberg köpte hon med lånade pengar. 1883 övertog landstinget anstalten med skola, arbetshem och asyl för sådana barn som endast kunde förvaras. Fröken Carlbeck hade kontakter med Föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm, som drev en skola där från 1870 och ett seminarium för utbildning av lärarinnor från 1879.

31/12 1904 kom en kungörelse om statsbidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa. Georg Schuldheis, som var Medicinalstyrelsens inspektör för både anstalter för sinnesslöa barn och för landets sinnessjukvård (jfr 13.8) skrev från 1905 utförliga årsberättelser om verksamheterna med historik över anstalterna. Trycken spreds bl a till provinsialläkarna. Enligt 1905 års berättelse s 96 hade statsbidrag beviljats följande anstalter, där det sammanlagt fanns c:a 160 platser:

Karlslund i Fresta socken, Stockholms län, enskilt

Margarethahemmet i Stockholm för fallandesjuka sinnesslöa barns vård och uppfostran (jfr nedan)

Ebenezer utanför Jönköping

Wilhelmshöjd, Värnamo, drevs av Föreningen Rädda Sveriges Eländigaste Barn

Hof-Börjesgård, Växjö, drevs av Föreningen för vård av minderåriga obildbara inom Kronobergs län

Nyhem, Helsingborg, drevs av Föreningen för vård av obildbara idioter inom Skåne

Johannesberg, Mariestad (se ovan)

Sofielund, Strömsholm, en avdelning av Västmanlands läns uppfostringsanstalt.

Schuldheis (s 92) nämner också det enskilda Bethaniahemmet i Göteborg med 7 platser (startat av Bengta Hansson 1885 enligt artikel i Göteborgs-Posten 10/9 1995 i samband med nedläggningen), dövstuminstitutet i Hjorted (se 23.2) som ska ombildas till asyl med högst 30 platser för obildbara sinnesslöa, Caroline von Vegesacks Minne med 18 platser som drevs av Föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm. Den äldsta anstalten verkar vara den i Karlskrona från 1860 (Institutet för döfstumma, Barnhemmet och Skyddshemmet för abnorma flickor); vid Schuldheiś inspektion 1902 (s 78) vårdades där 18 vuxna kvinnor, varav 7 dövstumma, 10 sinnesslöa och en sinnesjuk). Han hade avstyrkt ansökningar om statsbidrag från fanjunkare Toll i Eksjö och fröken Bertha Kristiansson i Kungsbacka. Han gav också namn och adresser på samtliga sinnesslöanstalter (s 42 ff). 19 landsting hade ordnat sådana. Skaraborgs och Älvsborgs län drev Johannesberg tillsammans. Dessutom fanns en anstalt för Gävle stad, som låg utanför landsting. Göteborgs stad, som också låg utanför landsting, hade Stretered tillsammans med landstinget i Bohuslän. På asylerna förvarades både barn och vuxna. Redogörelsen 1905 innehåller också ritningar till anstalterna i Uppsala (Rickomberga), Gävleborgs (Bollnäs) och Örebro län (Askersund).

1908 fanns i landet 30 anstalter för uppfostran och vård av sinnesslöa, drivna med bidrag från stat och landsting. Statliga arbetshem för sinnesslöa fanns enligt SFS 1919:659 om statsbidrag till sådana anstalter, ersatt av 1924:147. Enligt Arkivregister för Stockholms län fanns en styrelse för sinnesslöanstalten Åkeshov 1917-40; anstalten flyttades senare till Årsta (Stockholms kommunalkalender 1969 s 213 f, 355).

Enligt 1944:477 om bildbara sinnesslöa ska i varje landsting finnas en centralanstalt, som ska omfatta upptagningshem, skolhem och arbetshem. Barnavårdsnämnden i varje kommun ska se till att efterblivna barn får undervisning och vård, om inte föräldrarna gör det. Enligt 1944:535 utgår statsbidrag till landsting eller stad utanför landsting för sådana anstalter. I SFS 1954:483 om undervisning av psykiskt efterblivna barn införs beteckningen särskola. I varje landsting ska finnas en centralstyrelse för undervisning och vård av dessa barn, som har skolplikt. Landstinget ska driva småbarnshem, skolhem, yrkeshem, arbetshem, vårdhem och ålderdomshem för psykiskt handikappade. Särskoleseminarium fanns i Stockholm 1953-79; utbildning till speciallärare fortsatte sedan vid lärarhögskolor. Ny särskoleförordning kom i SFS 1986:573. Då tillhörde fortfarande särskolan landstinget, men genom 1992:598 flyttades den till kommunerna. Särskolebarnen integrerades i vanliga skolan och specialskolorna lades ned, eftersom elevunderlaget inom en kommun är så litet. Landsting hade tidigare kunnat samverka i omsorgen för psykiskt handikappade barn. T ex bildade Skaraborgs och Älvsborgs län en gemensam omsorgsstyrelse till 1972 med utgångspunkt från den existerande samverkan i Johannesbergsanstalten från 1890-talet. I mitten av 1980-talet började anstalterna avvecklas enligt Socialstyrelsens direktiv.

Till omsorgen om förståndshandikappade och även förvirrade äldre personer hörde tidigare att sätta dem under förmyndare, som både hade ansvar för ekonomin och vårdnaden. Domstol kunde omyndigförklara vuxna på ansökan av t ex släktingar, på grundval av läkarintyg. Numera omyndigförklaras ingen som en gång nått myndighetsålder, men för sådana som inte kan sköta sin ekonomi utses god man under överförmyndares tillsyn (jfr 33.2).


6. Epileptikerskola och vanföreanstalt

Margaretahemmet 1892- i Stockholm för fallandesjuka sinnesslöa barn hade även undervisning. Anstalten flyttades till Åkeshov utanför Stockholm, där den fanns 1905, och 1915 till Knivsta (Stockholms kommunalkalender 1933 s 384). Statsbidrag till epileptikeranstalter utgick enligt SFS 1923:236, ersatt av 1924:147 som också gällde bildbara sinnesslöa. 1939:460 är stadga för statens anstalt för fallandesjuka å Vilhelmsro utanför Jönköping. Anstalten hade undervisning, vård och behandling av epileptiker och övertogs av staten från 1/7 1939. Där fanns ett arbetshem för arbetsträning och skolhem med särskilt anställda lärarinnor. Statlig och statsunderstödd epileptikerskola fanns fortfarande enligt 1960:507 (stadga för övningslärare).

Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg stiftades 1885 och samma år öppnade föreningen en arbetsskola. 1889 tillkom en poliklinik för vanföra, dvs fysiskt handikappade. I den nybyggda anstalten i Änggården i stadens utkant 1912 inrymdes poliklinik, klinik, yrkesskolor och elevhem. Senare tillkom ett skol- och uppfostringshem, som lades ned 1941. En sjukvårdsbyggnad med plats för 93 patienter togs i bruk 1928 och ett elevhem med 66 platser blev färdigt 1964. Den ortopediska kliniken jämte tillhörande verkstäder övertogs 1961 av Göteborgs sjukvårdsförvaltning (Göteborgs kommunalkalender 1972 s 144). Arbetsträning och introduktion i yrkesverksamhet sköts sedan 1980 av arbetsmarknadsinstitut (= AMI se 39.4).