24. POLIS , ÅKLAGARE, TRYCKFRIHETSOMBUD

1. Polisen i staden

Polisen var till stor del en kommunal angelägenhet före 1965. Från 1635 var landshövdingen (=Kunglig Maj:ts befallningshavande) högsta polismyndighet i länet, och landshövdingen kan fortfarande besluta i vissa polisärenden. I Stockholm hade Överståthållaren samma funktion till 1968. Det fanns ingen central statlig styrning, innan Rikspolisstyrelsen inrättades i samband med förstatligandet 1965. I staden var magistraten, dvs stadens styrelse, från 1600-talet även polismyndighet under landshövdingen. Under magistraten kunde finnas en nattvaktskommitté, som skötte bevakningen. Borgmästaren eller från 1863 stadsstyrelsens ordförande (i städer utan magistrat) hade närmaste tillsynen över stadens anställda polisstyrka, som var kommunalt avlönad. I städer med poliskammare eller enbart polismästare ledde dessa verksamheten. Stadsfiskal kunde också vara polischef samtidigt som han var åklagare, liksom polismästare kunde åklaga och döma. Man kände inget behov av att skilja dessa tre funktioner förrän långt in på 1900-talet. 

I större städer inrättades under 1800- och 1900-talen poliskammare. Poliskammaren skötte både efterspaning samt åtal och dom i mindre mål. I städerna skildes också olika polisfunktioner efter hand, och man delade upp arbetet i ordningspolis och detektiv- eller kriminalpolis. De största städerna delades upp i olika distrikt, men man hade dessutom centralpolis, som opererade över hela staden. Större städer införde också ridande polis (se 24.2). Hälsopolis arbetade under hälsovårdsnämnden och stadsläkaren (jfr 26.2) med kontroll av “sundheten”, vilket innebar både förebyggande av spridning av smittosamma sjukdomar och kontroll av matvaruhandel. 

I Stockholm övertog Överståthållaren 1776 polisväsendet från magistraten och inrättade landets första poliskammare, där Överståthållaren skulle döma i ordningsmål. Polismästaren blev chef för polispersonalen. 1838 tillkom en biträdande polismästare och 1856 en polisadjutant, som även var stadsfiskal, dvs åklagare. Överståthållaren fick dock inte tid att döma i poliskammaren utan överlät detta till polismästaren, som då blev både åklagare och domare. Därför inrättades 1864 en ny befattning som Polisdomare, vilket innebar att polisdomstolen inrättades (Stockholms kommunalkalender 1933 s 6). Poliskammaren i Stockholm skildes inte från Överståthållarämbetet förrän 1948. 

I Göteborg inrättades poliskammare 1807 enligt kungligt brev om en förbättrad polisinrättning. Stadsfiskalen var polischef, tills polisfiskalstjänst inrättades 1816. 1825 18/3 utfärdades reglemente för poliskammare i Norrköping (SFS 1825). Ordningsstadgan för rikets städer 1868 24/3 § 29 nämner bara poliskammare, inte polismästare. Den befogenhet som polismästare hade reglerades särskilt genom de kungliga brev som inrättade sådana tjänster. I staden var alltså polisen kommunalt avlönad men chefstjänsten reglerades av staten. Landshövdingen kunde vara ordförande i poliskammare till 1953 (Göteborgs kommunalkalender 1985 s 297). Det fanns två typer av poliskammare. Den ena bestod av polismästare med ett par bisittare, som utövade både polisdomsrätt och övrig polismyndighet. I den andra delades verksamheten upp på två avdelningar, där polisdomaren enbart fungerade som domare och polismästaren skötte övrigt polisarbete. 

På 1910-talet hade följande städer särskild polismästare eller liknande organisation: Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg, Uppsala, Karlskrona, Gävle och Eskilstuna. Men det blev fler efter hand; Karlstad fick poliskammare 1947. I början av 1950-talet fanns polismästare i 18 städer och i alla dessa utom Uppsala fanns poliskammare. Poliskammare upphörde 1964, då de statliga polisdistrikten infördes 1965 och skillnaden mellan land och stad i fråga om polisväsende upphörde. 

Enskilda polistjänstemän förekommer också som arkivbildare t ex poliskommissarie i Sundbyberg 1905-37 (Arkivregister för Stockholms län) eller polisuppsyningsman

2. Poliser i Stockholm, Göteborg och Malmö

I Stockholm utgjordes den första patrullerande polisen av stadssoldater jämte stadsvakten, som från 1634 lydde under magistraten. I början bestod stadsvakten av borgare, som personligen gjorde tjänst, men från 1672 blev den anställd kår under Politiekollegiet (jfr 4.4). Från 1672 ingick 25 man i stadsvakten, men 1809 hade antalet stigit till 136. Borgerskapets bemedlingskommission drev in och förvaltade den avgift för bevakningen som borgarna betalade i stället för att själva tjänstgöra. Bemedlingskommissionen tog alltmer befälet över stadsvakten, tills Poliskammaren inrättades 1776. Brandvaktskompaniet fanns 1729-1833, då tjänstgöringen övertogs av Stockholms stads militärcorps, som ställdes under Överståthållaren och delades i två kompanier: ett för nattbevakning och ett för handräckningsärenden. 

1839 delades Stockholm i tre polisdistrikt, 1850 i 80 bevakningsdistrikt med fyra konstaplar i varje. Detektiv avdelning för spaning fanns från början av 1850-talet; 1917 bytte den namn till kriminalavdelning. 1876 inrättades centralavdelning för polisuppgifter i hela staden (Centralpolisen enligt Stockholms kommunalkalender 1933 s 9 ff). 1885 inrättades ordonnansavdelning

I Malmö var centralpolisen en del av ordningspolisen, som tillkom 1874, men formellt inrättades 1888 med distriktspolis för patrullering och centralpolis för övriga göromål. Den andra delen av ordningspolisen utgjordes av vaktkontoren. Malmö hade också detektiv polis, dvs kriminalpolis från 1874 och ridande polis från 1908. 

I Göteborg sköttes också polistjänsten av stadssoldater till 1785 - de tillhörde garnisonen och var alltså inte enbart poliser. 1785 tillsattes en gevaldiger och sju karlar för polistjänst under stadsfiskalen och politieborgmästaren, och så fungerade det tills poliskammaren tillkom 1807. 1848 fanns Nattbevakningscorpsen (kommunalkalendern 1936 s 38). Detektiv avdelning inrättades 1856 med fem patrullerande konstaplar, från 1868 åtta man under befäl av en överkonstapel. Göteborg inrättade centralpolis 1887. Den bestod av två överkonstaplar och 10 konstaplar. Från 1891 fanns även ridande polis. Hälsopolis fanns under ledning av en sundhetskommissarie (instruktion 1895) och 18 tillsyningsmän (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 113 f). 

Ordonnanspolisen i Göteborg 1937-64 verkställde utredningar i fattigvårds- barnavårds- radio- och mantalsskrivningsärenden, innehav av skjutvapen och åtgärder med anledning av alkoholistlagen (jfr kap. 38) m fl handräckningsärenden. Från 1942 sorterade hittegodsavdelningen under ordonnanspolisen. Från 1957 var ordningspolisen i Göteborg indelad i centralpolis och trafikpolis

21/6 1954 beslöt stadsfullmäktige i Stockholm att uppgiften att till allmänheten överbringa myndigheters och domstolars beslut enligt 1947 års delgivningskungörelse skulle samordnas till en delgivningscentral. Tidigare hade detta skötts av rådhusrättens delgivningscentral och poliskammarkontorets delgivningsavdelning. Den nya centralen skulle vara fristående men inordnas under rätts- och polisdirektionen i fråga om organisation, personal och ekonomi. Den startade 1/11 1954. Arbetsordning utfärdades av Överståthållaren, som också hade överinseendet. Centralen bestod av en expedition samt 30 personer (Stockholms kommunalkalender 1964 s 109). Delgivningscentral fanns även i Göteborg och Malmö. De förstatligades enligt SFS 1964:865, då polisen blev statlig, och bildade sedan arkiv inom polisdistriktet. I Malmö hade delgivningscentralen aldrig separat arkivbildning. 

3. Polisen på landet till 1918

På landsbygden var kronofogden polischef under landshövdingen, men den praktiska polistjänsten sköttes av kronolänsman (instruktion 10/11 1855), som till biträde hade fjärdingsmän (jfr 5.3). Kronofogde och länsman ingick i landsstaten och hade många andra uppgifter förutom att övervaka ordningen, ansvara för häkte och vara åklagare vid tinget. Befattningen som fjärdingsman finns omtalad redan på 1600-talet och upphörde 1955. 1/6 1850 utfärdades en kunglig stadga om fjärdingsmän, och enligt lag 29/9 1899 skulle det finnas minst en fjärdingsman i varje kommun. Fjärdingsman skulle utses på kommunalstämma (se 21.3) för minst tre år i taget och han var anställd av kommunen fast han lydde under länsman. Fjärdingsmannen hade egentligen ingen egen arkivbildning, men det finns enstaka små fjärdingsmansarkiv enligt Arkivregister för Stockholms län (Överenhörna 1926-44, Tyresö 1943-48). 

I Blekinge län infördes ridande polis 1896, och sedan inrättades sådan även i andra län. Hälften av kostnaderna betalades av landstinget, hälften av enskilda, eftersom den ridande polisen skulle ingripa mot “oroselement”. I början av 1900-talet började landstingen bekosta poliser, landstingspolis, som skulle användas på landsbygden. Reservpolisorganisation tillkom 1908 och möjlighet skapades att inrätta länsdetektiver för spaning. Länsdetektiv kunde operera inom flera polisdistrikt, som på landsbygden var länsmansdistrikt, men de hade ingen åtals- eller häktningsrätt. Staten och landstinget delade på kostnaden. Under 1900-talet tillkom på landsbygden även kommunala polisavdelningar, som låg under landsfiskalen, som efterträdde länsman 1918-64. Landsfogden, som var polischef i länet 1918-64, förde liggare över dessa kommunala polismän och blev även chef för landstingsfinansierad polis.

 

4. Landsfiskaler och landsfogde 1918-64

Distriktsindelningen för landsfiskalerna finns i SFS 1917:687, 1941:682 och 1951:316. Från början inrättades 439 landsfiskalsdistrikt, vilket bara var 29 färre än länsmansdistrikten. Ett landsfiskalsdistrikt omfattade en eller flera kommuner. Landsfiskalen övertog en del uppgifter från kronofogden och en del från länsmannen (1917:304, instruktion 903 med många senare ändringar). Han var både kriminal- och ordningspolis, men polisuppgifterna tog mindre delen av tiden, eftersom landsfiskalen också skötte utsökningar och drev in resterande skatter (källskatt infördes inte förrän 1947). SFS 1917:870 innehåller förutom föreskrifter om lands- och stadsfiskals dagbok i utsökningsmål detaljerade formulär för dessa dagböcker; den upphäver liknande föreskrifter för krono- och stadsfogde 12/7 1878. 

Landsfiskalen tillsattes av länsstyrelsen och hade särskilt tillsyn över utlänningar, tiggare, lösdrivare och alkoholister samt tillverkning och försäljning av rusdrycker (jfr kap. 38). Instruktionen gällde även lokala kommunala poliser och köpingåklagare. Stadgan om landsfiskalsexamen (1917:907) innehöll krav på kunskaper i juridik. I SFS 1951:771 kom en omarbetad instruktion. 

Enligt instruktion 1917:902 var landsfogden underställd landshövdingen och ansvarade för polisväsendet på landet och i de städer där det inte fanns magistrat. Därmed fick länet för första gången en polischef förutom landshövdingen. Landsfogden inspekterade landsfiskaler, medelsförvaltare vid domstol, kronouppbördskassör i städerna (till 1946), skötte personalärenden och exekutiva auktioner, så han hade varken mycket tid för polisarbete eller att vara åklagare. Genom ny instruktion (1936:154) stärktes landsfogdens ställning som åklagare och polischef; han fick mer att göra med städernas polisväsen och skyldigheten att företa årliga inspektioner av medelsförvaltning upphörde. Från 1948 fungerade landsfogden som statsåklagare. Från 1965 överfördes landsfogdens polisuppgifter till länspolischef och åklagaruppgifterna till länsåklagare (jfr översikt i 5.3).

 

5. Polislagen 1925

På landsbygden fanns ingen fast organiserad statlig polis förrän statspolisen tillkom 1933. I vissa län hade man inrättat länsdetektiver från 1908. De kunde anlitas i grövre brottmål och annan kriminalpolisverksamhet och kunde röra sig i flera polisdistrikt i motsats till länsman och fjärdingsman. Genom polislagen SFS 1925:170 inrättades kommunalt avlönad kriminalpolisorganisation för landsbygden och städer där det inte redan fanns kriminalpolisavdelning eller detektiv polis. I stad med minst 10.000 invånare skulle för spaning och annan undersökning angående brott finnas särskilt utbildad polispersonal. Vid kriminalpolisavdelning skulle finnas polismän anställda huvudsakligen för verksamhet utanför staden. Denna skulle bekostas av staten. Vid brottsmålsundersökning i ett distrikt utan kriminalpolisavdelning kunde undersökningsledaren rekvirera personal från polischefen i en stad inom samma län. Lagen trädde i kraft 1926 för stad och köping men inte förrän senast 1932 för landsbygden. 

Genom lag om polisväsendet 6/6 1925 indelades landet i polisdistrikt. Varje stad eller köping utgjorde eget polisdistrikt. På landet skulle landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra polisdistrikt. Kommun som utgjorde eget polisdistrikt fick tillsätta polisnämnd, som huvudsakligen var ett organ för den kommunala finansieringen av polisväsendet. Den upprättade förslag till löne- och omkostnadsstat m m men kunde också avge yttranden i frågor av mer allmän betydelse för polisväsendet. Däremot befattade den sig inte med själva polisarbetet. Flera kommuner kunde ingå i ett polisförbund, alltså ett kommunalförbund, för att lösa polisfrågorna. Det fanns ett polisförbund av småkommuner runt Sigtuna 1928-47 och ett i Almunge kommun 1943-65 (Arkivregister för Stockholms län). 

Enligt polisreglementet 1925 26/9 fick i stad eller köping med över 2.000 invånare som bildade eget polisdistrikt bara anställas polisman som genomgått lägre klassen i en av staten bekostad polisskola. För att få anställning vid kriminalpolisavdelning fordrades att vederbörande gått igenom högre avdelningen vid polisskola, som inrättades i Stockholm 1925 och blev statlig 1938 (Stockholms kommunalkalender 1933 s 16, 1969 s 756). 

Göteborg hade då sedan flera år kurser för dem som antagits som extra konstaplar. Göteborgs stads polisskola inrättades genom kungligt reglemente 14/12 1928. Från 1929 skulle i Göteborg meddelas utbildning i minst samma omfattning som i Stockholm. Med anledning av statspolisens tillkomst 1933 ordnades ytterligare kurser 1932 och statsbidrag började utgå. Kungl. Maj:t utsåg inspektör för skolan. Polisskolan i Göteborg slutade sin sista kurs 25/7 1951, men skolan fortsatte som en avdelning inom polisskolan i Stockholm till 1962. Fr o m budgetåret 1954/55 inrättades sex avdelningsskolor till statens polisskola, som hade huvudskola i Stockholm (SFS 1954:511). 

Från 1925 inrättades också Poliskollegium (instruktion i 1925:170 Lag om polisärenden) som upphörde från 1962 (1961:204). I varje landstingsområde eller stad som inte ingick i landsting skulle finnas ett poliskollegium för disciplinär bestraffning av anställda, om polischefen ansåg att strängare straff än varning eller förlust av lön i 7 dagar skulle utdömas. Andra disciplinärenden kunde också hänskjutas till poliskollegiet, men högre polistjänstemän (polismästare, polisdomare, polisintendent, stadsfiskal m fl) ställdes inte inför detta. Ordförande tillsattes av Kunglig Maj:t och skulle vara borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövdning. Övriga ledamöter valdes av stadsfullmäktige. Kostnaderna bestreds av staten (Göteborgs kommunalkalender 1957) Om förande av protokoll genom tjänsteman vid länsstyrelsen se SFS 1958:333 § 26. 

Från 1933 tillkom i städer med kriminalpolisavdelning en avdelning av statspolisen som kunde rekvireras till landsbygden (SFS 1933:447 ändrade 1925:170). Enligt § 5 i 1933:447 skulle ett antal polismän vid den kommunala kriminalpolisen användas för tjänstgöring inom Statspolis utom staden. Dessa skulle sammanföras till en särskild statspolisavdelning. Enligt Svensk uppslagsbok (1935) fanns särskild spritpolis för att jaga lönnbrännare och spritsmugglare, men den tycks inte vara särskild arkivbildare. SFS 1938:165 uppdrog arbetsuppgifterna åt kriminalavdelningen vid statspolis, men upphävde ingen författning om spritpolis. 

Statspolisen inrättades från 1933 med anledning av att det i Ådalen 1931 visat sig ödesdigert att landshövdingen måste kommendera ut militär för att upprätthålla ordning vid arbetardemonstration. 1932:447 är lag om ändring i polislagen av 1925, och 448 är förordning om statspolisorganisationen. Chef för denna var statspolisintendenten, som samtidigt var chef för Stockholmsavdelningen. Särskilda statspolisavdelningar, finansierade av statliga medel, fanns från 1933 vid den kommunalt avlönade kriminalpolisen i följande städer:

Stockholm, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Malmö, Göteborg, Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Sundsvall, Östersund, Luleå och Umeå. I ytterligare sex städer fanns en kriminalkonstapel som huvudsakligen tjänstgjorde som statspolis (Stockholms kommunalkalender 1933 s 16). Senare tillkom statspolisavdelningar i Uppsala, Linköping, Västervik, Visby, Kristianstad, Helsingborg, Halmstad, Uddevalla, Vänersborg, Borås, Hudiksvall och Örnsköldsvik. Flera av dessa tillkom på 1950-talet. Statspolisavdelningarna upphörde när polisen förstatligades 1965. 

Statspolisen indelades vanligen i kriminalavdelning och ordningsavdelning, som båda kunde skickas ut på uppdrag på landsbygden. Ordningsavdelningen arbetade med trafikövervakning, allmän ordning och övervakade större evenemang. Kriminalavdelningen kunde rekvireras av landsfiskalen vid grova brottmål. Vissa motsättningar förekom på 1930-talet mellan statspolis och den ordinarie ortspolisen. 

För den militära polisen se kap. 57. Landstormspolisen i Trollhättan har efterlämnat 4 volymer 1942-45; landstormspolis fanns även vid beredskapsförband 1942-45 vid Militärområde 2. Fästningspolis fanns i Boden 1903-43; den uppgick sedan i statspolisen. Varvspolis fanns vid Stockholms örlogsvarv 1900-45.

 

6. Polisen förstatligas

Distriktsindelningen finns i SFS 1964:113, 1966:564, 1970:589 m fl. Instruktion i 1964:764, 1965:686 m fl. 1986 fanns 118 polisdistrikt (Statliga myndigheter 1986). Lokala arbetsgrupper inom polisdistrikt kan också ha bildat egna arkiv. Länsstyrelsen var från 1965 genom länspolischefen fortfarande ansvarig för länets polisverksamhet. Instruktion för länspolischefens expedition finns i 1964:765; den var egen arkivbildare vid länsstyrelsen 1965 - c:a 1988/91. På Gotland fanns ingen länspolischef. Länspolischefen var föredragande i länsstyrelsen i vissa administrativa polisärenden men helt självständig i fråga om den operativa ledningen av länets polis. Enligt polisinstruktionen 1964:764 skulle länspolischefen ha till sitt förfogande en polisstyrka - länstrafikgrupp - som administrativt knöts till polisdistriktet i residensstaden eller till annan större poliskår i länet. Länskriminal är också en ny arkivbildare. Från 1988 övergick man successivt till att inrätta länspolismästare, som förenade befogenheterna hos polismästare i residensstaden med länspolischef. Länspolismästare fanns då redan i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. Fr o m 1/7 1994 utgör varje län ett polisdistrikt. 

Enligt lag om polisnämnd (1964:320) skulle i varje polisdistrikt finnas en polisnämnd för samråd med polischefen i frågor av allmän betydelse för distriktets polisväsende. Polisnämnd bestod av nio ledamöter. Om distriktet utgjordes av högst fem kommuner, valdes ledamöterna av kommunfullmäktige, annars av ombud för kommunerna. Polisnämnden ersattes av polisstyrelse 1973 enligt 1972:509 som upphävde 1964:317. Ny polislag kom i 1984:387. Polisstyrelsen består av polismyndighetens chef och biträdande chef samt 6-8 ledamöter valda av kommunfullmäktige, om distriktet bara omfattar en kommun, i annat fall av landstinget.

 

7. Specialmyndigheter för offer och förövare

I Stockholm tillkom 1865 en politieinrättning, dvs bårhus, som senare utvecklades till rättsläkarstation vid Karolinska Institutet under Överståthållarämbetet (Stockholms kommunalkalender 1933 s 43, 108, kommunalkalendern 1969 s 227). Instruktion för rättsläkarstationer finns i SFS 1959:79, 1965:783, 1977:860. Den första stationen inrättades i Stockholm 1945, sedan kom Lund 1951, Umeå 1959, Göteborg 1960 samt Uppsala och Linköping. De utför rättsmedicinska obduktioner och laboratorieundersökningar, som tidigare gjordes av provinsialläkare på landet och stadsläkare. Central myndighet var medicinalstyrelsen, tills den avskaffades 1968; därefter blev det Socialstyrelsen. 

Vid höstriksdagen 1961 (prop 185) fattades principbeslut om att inrätta fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda för undersökning av häktade, samt fyra stationer för undersökning av personer på fri fot. Klinikerna förlades i anslutning till medicinska högskolor. Tidigare utfördes rättspsykiatriska undersökningar och personundersökningar på häktade dels vid psykiatrisk avdelning vid vissa fängelser, dels vid mentalsjukhus för personer på fri fot. 1986 fanns rättspsykiatrisk klinik i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg samt rättspsykiatrisk station i Linköping, Växjö, Örebro, Sundsvall och Umeå. Instruktion för rättspsykiatriska stationer finns i SFS 1966:632, 1969:221.

Häkten, som egentligen tillhör polisfunktionen, behandlas i kap. 2. 1, eftersom man inte skilde på häkte och fängelse förr i tiden.

 

8. Åklagare

Som ovan framgått var åklagare och polis samme person i äldre svensk förvaltning, och funktionerna skildes inte helt förrän 1965. Men det fanns även en specialåklagare som kallades landsfiskal c:a 1632 -1917, som inte ska blandas samman med den senare landsfiskalen. 1632 omtalas för första gången landsfiskalen som biträde till landshövding för att kontrollera kronans inkomster och utgifter; han hade rätt att åtala felaktigheter. Förslag om ett landsfiskalsämbete för att allmänt kontrollera att kronans påbud efterlevdes kom 1688 från landshövdingen i Västmanlands län. 1693 fick städerna Västerås, Arboga, Köping och Sala anställa en landsfiskal. Länsstyrelsen utfärdade instruktion och han tillhörde landsstaten, men Kammarkollegium var central myndighet till 1780, senare blev det justitiekanslern. Landsfiskalstjänster för att övervaka kronans rättigheter och åtala i sådana mål tillkom snart i övriga län. Landsfiskalen fick delvis sin lön genom andel i de böter som utdömdes i de mål han vann i domstol. Han var föga populär i bondeståndet, som åtskilliga gånger försökte avskaffa funktionen. Dessa landsfiskaler har inte efterlämnat egna arkiv. 

I städerna fanns tidigt stadsfiskal med specialfunktion som åklagare men han kunde dessutom vara polischef. Göteborg hade stadsfiskal sedan 1660 (instruktion i Göteborgs rådhusrätt Ga:2). Han skulle övervaka efterlevnad av ordningsstadgor och näringsförfattningar samt vara åklagare. Före 1660 var skulten åklagare. I Göteborg blev skultarna, som skötte indrivning (se 3.6) i vissa avseenden underställda stadsfiskalen och det gällde även polisen, tills särskild polisfiskal tillsattes 1816 för att ha uppsikt över polis- och brandväsende. Samme person var dock tidvis stads- och polisfiskal, tills polisfiskalen avskaffades 1868. Polisfiskalen var åklagare vid poliskammaren i Göteborg enligt instruktion 3/8 1836 för polisgevaldiger och uppsyningsmän. 

Kunglig Maj:ts stadga om exekutioner 10/7 1669 reglerade stadsfiskalens funktion som åklagare. Enligt instruktionen för justitiekanslern 26/6 1720 ställdes stadsfiskalerna under denne, och enligt kungligt brev 7/4 1780 skulle de tillsättas av Justitiekanslern i stället för av magistraten eller landshövdingen, men de avlönades av staden. Från 1863 avlönades stadsfiskalen i Göteborg av magistraten. Stadsfiskal hade tillsyn över stadens häkte, hade häktningsrätt och kunde fungera som polischef. Från 1926 fanns i Göteborg två stadsfiskaler, och 1947 inrättades en tredje tjänst. I mindre städer räckte det med en fiskal. 

Instruktioner för stadsfiskal utfärdades i SFS 1894 12/10, 1918:282, 1936:157 (där det fastslogs att stadsfiskal var underställd landsfogde) och 1947:1002. Enligt 1918 och 1947 års instruktioner var stadsfiskal både åklagare och polischef i stad där det inte fanns polismästare. Som polischef var han underställd länsstyrelsen. Stadsfiskal som var polischef skulle ägna uppmärksamhet åt fattigvård samt barn- och ungdomsskydd (1947:1002). Ekonomiskt var han underställd länsstyrelsen, som t ex beviljade tjänstledighet. 1948 övertog Riksåklagaren utnämningsrätten från Justitiekanslern. Stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö kallades förste stadsfiskal efter omorganisationen 1948 och var jämställda med landsfogde som statsåklagare. 

Bergsfiskal fanns vid Sala silverbergslag 1713-1854 och i Stora Kopparbergslagen 1681-1854; han åtalade oordningar och lagöverträdelser vid bergverken vid bergstingsrätt (se 10.1). Tullfiskal var särskild åklagare i tullmål, och tulltjänstemän hade också polisfunktioner inom sitt område (jfr 8.1-2). Yrkesinspektionen fick åtalsrätt inom sitt tillsynsområde (jfr 39.1). Fiskeritillsyningsman hade tidigare åtalsrätt (jfr 11.1). Jordbrukskommission 1911-48 kunde åtala fall av vanvård av jord (se 18.3). Advokatfiskal var kronans ombud och åklagare vid hovrätt, kammarrätt, kammarkollegium och inom militär förvaltning. Köpingåklagare var enligt SFS 1925:494 en polistjänsteman i köping eller municipalsamhälle (se 21.2) som av länsstyrelsen fått förordnande att vara allmän åklagare i fråga om brott begångna inom tätorten. Enligt 1947:1001 blev de distriktsåklagare under landsfogden, i vissa fall med polisbefogenheter. Annars var landsfiskalen polis och åklagare i köping. På landet var länsman till 1917 och 1918-64 var landsfiskalen allmän åklagare; från 1948 blev landsfogden statsåklagare medan landsfiskalerna kallades distriktsåklagare. 

1948 inrättades riksåklagaren (RÅ), och justitiekanslerns uppgifter som högste åklagare överflyttades dit. Riksåklagaren blev centralt verk för åklagarmyndigheterna, då de inrättades från 1965. Åklagare leder förundersökning i samarbete med polisen, beslutar om häktning och åtal och för talan inför domstol, dvs tingsrätt från 1971. Åklagarinstruktion finns i SFS 1974:910. Från 1965 inrättades särskilda distriktsåklagare (instruktion 1964:739) i 90 distrikt (1964:345) som reducerades till 83 från 1985-07-01. I varje län fanns en länsåklagare 1965--1985-06-30 (instruktion 1964:739); de efterträddes 1985-07-01 av 13 åklagarregioner (1984:1137) med överåklagare som chef. Stockholm, Göteborg och Malmö utgör egna åklagardistrikt med överåklagare som chef.

 

9. Tryckfrihetsombud 1812-1977

Tryckfrihetsombud infördes med tryckfrihetsförordningen som antogs 16/7 1812. De utsågs av chefen för justititiedepartementet, som själv bara kunde övervaka huvudstaden. De skulle bevaka eventuella brott mot tryckfriheten i landsorten. Instruktionen 1974:705 upphävdes genom 1977:992. Enligt instruktionen skulle ombuden övervaka att granskningsexemplar av tryckt skrift avlämnades till dem och sedan kontrollera om det i trycket förekom något som kunde föranleda allmänt åtal för tryckfrihetsbrott, t ex något sedlighetssårande. Om tryckfrihetsombudet upptäckte något som verkade brottsligt, skulle skriften med en anmälan skyndsamt insändas till justititiedepartementet. Eventuellt åtal väcktes av justititekanslern, som från 1978 även övertog tillsynen av att tryckfrihetsförordningen efterlevs. 

Arkiven efter tryckfrihetsombud i städerna har levererats till landsarkiven. De är av ringa omfång och innehåller mest material från 1900-talet. Enstaka ombud har dock levererat handlingar sedan mitten av 1800-talet. Enligt riksarkivets gallringsbeslut nr 22 (1962) skulle samtliga handlingar gallras med 10 års frist, men en del undantogs från gallring i beslut nr 525 (1976).