28. POSTEN

1. Historik

Förordningen om postbåden 1636 innebar att post regelbundet skulle befordras genom stafettmetod, som ersatte kronobrevbäringen mellan de kungliga slotten. Det blev alltså möjligt för enskilda att skicka post. Ombytesplatser eller postgårdar inrättades, och postdrängarna gick med posten mellan dem. Avstånden skulle vara c:a 2 mil enligt förordning 1646, då postbönderna ålades att befordra posten ridande; från början av 1800-talet befordrades posten med vagnar, som också tog passagerare (=postdiligenser). 1824 gick den första postångaren mellan Sverige och Tyskland, tidigare seglades posten till kontinenten. Från 1830 infördes skyldighet för gästgivare att befordra post, och detta ersatte skjutsskyldigheten för posthemman. 1863 började man skicka post med järnväg, men större delen gick på landsväg fortfarande 1876. Resepostinspektörer ansvarade för järnvägsposten 1865-1909. De första postvagnarna, som var helgula, kom 1859. 1920 infördes luftpost mellan Malmö och Berlin.

Postgården blev redan på 1600-talet inlämningsställe för allmänhetens post, och där kunde man även hämta sin post. I städer inrättades postkontor. 1636 fanns c:a 30 inlämningsställen i landet, omkring 1700 var det 80. 1860 fanns 200 postkontor och 1949 var de som flest: 4.383 stycken, men 1989 hade de minskat till 2.110 och många kontor har lagts ner därefter; Posten AB har återgått till det gamla systemet med post i butik utanför tätbebyggelse.

Från början befordrades bara brev, men under 1800-talet tillkom paket och trycksaker. Enhetsporto, oberoende av transportsträckans längd, infördes 1855 och samma år utgavs det första svenska frimärket. Samma år började man sätta upp brevlådor. Postinkomster räknades länge som bevillning, dvs ett slags skatt, och det var riksdagen som fastställde avgifterna fortfarande i mitten av 1900-talet, fast Generalpoststyrelsen kunde besluta postavgifter av mindre betydelse.

T o m 1873 hade vissa jordägare på landet skyldighet att befordra kronans brev. Den s k kronobrevbäringen användes mest för länsstyrelsens brev till underlydande landsstatstjänstemän (se 5.3) och av prästerna, som ofta måste skicka brev i folkbokföringsärenden; lokalt kunde prästen också skicka klockaren med brev s k klockarpost. Kronobrevbäringen avskaffades från 1874 och då ökade allmänna postens volym avsevärt. Stadspost var enskilda företag för postbefordran och fanns t ex i Stockholm 1838-55. 1887 bildades ett nytt bolag i Stockholm och 1888 i Göteborg, men genom kunglig kungörelse i december 1888 fick Postverket ensamrätt på reguljär postbefordran. Lokal brevbefordran tilläts dock på vissa orter. Enligt soldatkontrakt 1863 ålades indelta soldater att sköta viss postgång. På 1910-talet kunde kommun avlöna postförare ut till byarna, eftersom posten bara fungerade till centralorten (Svenljunga). Lokalpostkontor fanns till 1947; de var privata företag och gav ut egna frimärken. På 1990-talet har privata lokala postföretag återkommit (City-Mail).

Från 1878 inrättade Postverket lantbrevbärare enligt mönster från Danmark, Tyskland och Frankrike. De tog sig fram till fots, men efter första världskriget fick en del av dem åka hästskjuts. Under mellankrigstiden färdades de annars med cykel; numera kör lantbrevbäraren bil och är ett rörligt postkontor. Från 1974 fungerar en del av lantbrevbärarna också som kontaktpersoner för de sociala myndigheterna inom kommunen. 1989 fanns 2.745 lantbrevbärarlinjer.

Postens diligenstrafik inrättades 1831-38, och den återupptogs 1923 med bussar norr om en linje Östersund-Sollefteå- Örnsköldsvik. Det var en kombinerad transport av passagerare och post. Diligenstrafiken privatiserades 1990.

Från 1914 verkställde Postverket utbetalning av folkpension, och sedan 1918 skötte det uppbörd av kronoutskylder (=statlig skatt) på landsbygden. Sedan 1936 kunde man betala krono- och kommunalskatt på posten i Stockholm. Röstning i politiska val kunde i vissa fall göras på postanstalt i stället för i vallokal. 1934 infördes nordisk postunion.

2. Postverkets organisation

Generalpoststyrelsen inrättades 1850 som ett centralt ämbetsverk, men redan 1697 fanns ett överpostdirektörsämbete. Instruktioner för Generalpoststyrelsen finns i SFS 1909:177, 1920:591, 1930:189.

1893-1909 utgjordes den regionala organisationen av fem postinspektörsdistrikt, men postförvaltningen i Stockholm, Göteborg och Malmö utgjorde egna distrikt. Från 1910 inrättades postdirektioner: Södra i Malmö, Västra i Göteborg, Östra i Linköping, Mellersta i Stockholm - dessutom utgjorde Stockholm eget distrikt - och Norra i Sundsvall. Huvudpostkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö hade en speciell organisation och leddes av överpostmästare; övriga kontor leddes av postmästare eller stationsmästare. I mitten av 1900-talet fanns 7 postdistrikt (=postdirektioner) förlagda till Malmö, Göteborg, Linköping, Stockholm, Gävle, Sundsvall och Boden. Under postdirektionerna fanns fasta eller rörliga postanstalter - de rörliga var postkupéerna på järnvägen, som upphörde 1996, samt sjöpost- och ångpostexpeditioner. De fasta var postkontor, postexpedition och poststation (beroende på behörighet). Postombud var butiker där man kunde hämta posten själv. Det var allmän samling vid affären på landet på 1950-talet, när tåget eller bussen kom på eftermiddagen och affärsinnehavaren läste upp adressaternas namn vid sorteringen.

Instruktionen 1965:841 ersatte 1960:519 och följdes av 1969:736. Postdirektionerna ersattes av sju postdistrikt för regional verksamhet. Postverket fick bestämma distrikten och organisationen av den lokala verksamheten. Enligt Statskalendern 1979 låg t ex under Göteborgs regionkontor många postområden, kallade Alingsås 1, Arvika 1, Halmstad 1 osv. Inom postområden fanns postkontor och lokalpostkontor (som alltså var något annat än 1940-talets lokalpostkontor se 28.1).

Det affärsdrivande statliga postverket gjorde en stor omorganisation 1983-84. Man delade upp verksamheten i två huvudaffärsområden: Brev och paket resp. Giro och kassa, vilken också gällde inom de 32 regionkontoren. Till postkoncernen hörde också ett antal dotterbolag: Tidningstjänst AB (för distribution av dagstidningar), Swedpost AB, Postens transporttjänst AB. Postens Inköpscentral (PIC) sålde kontorsmateriel, från början endast för den statliga förvaltningen men sedermera allmänt.

Enligt Sveriges Nationalatlas: Infrastrukturen (1992) fanns 70 uppsamlingspostkontor samt 39 spridningskontor för brev och 24 för paket, men sedan har rationaliseringen gått vidare. Varje huvudenhet, dvs Brev och paket resp. Giro och kassa leds av en marknadschef. Regionerna styrs från huvudaffärsområdena via intäktsmål m m. 1986 fanns över 2.000 postkontor, indelade i olika klasser i fråga om befogenheter och lön. I slutet av 1990-talet har många ersatts av postombud i butik. I mars 1994 bolagiserades postverket och blev Posten AB, vilket ytterligare markerat att det är fråga om affärsverksamhet som ska ge staten/ägaren intäkter, inte service till dem som behöver skicka brev eller paket.


3. Posträtter

1704-1836 fanns speciella posträtter; de omtalas i en förordning 8/1 1704 och i 1707 års postmästarinstruktion. I landsortsstäder bestod de av postmästaren som ordförande och två ledamöter av magistraten, dvs stadens styrelse, och stadsnotarien. Posträtt behandlade ärenden om missbruk av fribrevsrätt och postfunktionärers försummelser i tjänsten. Det fanns även blandad post- och rådhusrätt, inrättad genom kungligt brev 5/7 1753 med betydligt större befogenheter i postala mål. Post- och rådhusrätt omtalas i Helsingborg, Karlskrona, Kristianstad och Laholm. I Stockholm fungerade en ständig posträtt med särskild sammansättning, men den drogs in 1817 och lades under kämnärsrätten (jfr 1.2). Genom kungligt brev 9/11 1836 förordnades att både enkla posträtter och blandad post- och rådstuvurätt skulle upphöra. Fortfarande på 1910-talet fanns dock vissa undantagsbestämmelser för rannsakning av postiljoner och postförare.