31. BYGGNADER OCH BOSTÄDER


1. Kronans slott och fästningar; inkvartering av soldater

Från 1634 till 1727 hade Överståthållaren i Stockholm tillsyn över både kungliga slottet och kronans övriga byggnader i Stockholm. 1636 tillkom Fortifikationen för att sköta rikets befästningar. Fortifikationen fick 1721 en regional organisation i brigader. För fästningarnas arkiv se kap. 51. Fästningarna hade då även börjat användas som straffängelser (se 2.4).

I många städer fanns garnisoner, och det var en uppgift för stadens styrelse, magistraten, att inlogera soldaterna. I flera städer inrättade dock borgerskapet egna tillfälliga eller permanenta inkvarteringskommissioner för att fördela bördan. Karlskrona hade inkvarteringskommission 1791-1820, Karlshamn 1810-11. I Malmö tillkom Inkvarteringsverket redan 1658. Malmö hade landets största garnison, bara Riga i Lettland med 3.000 man var större. Alla husägare var skyldiga att inkvartera soldater, deras familjer och garnisonens arbetsfolk. Inkvarteringskommissionen i Göteborg omtalas 1773 (kommunalkalendern 1985 s 19, jfr 1957 s 3) och den låg då under Stadens Äldste (jfr 4.3) som representerade borgerskapet. På 1800-talet byggdes kaserner för garnisonerna och inkvarteringen upphörde.

Slottsarkitekten Tessin blev överintendent 1697 och fick allmän tillsyn över kungliga slott, hus, trädgårdar m m. Från 1772 fanns ett Överintendentsämbete i Stockholm, som organiserades ordentligt från 1810 och övervakade statliga byggnader både i huvudstaden och i landsorten, om inget annat statligt verk hade till uppgift att sköta dem. Överintendentsämbetet godkände t ex ritningar till kyrkor.


2. Bestämmelser om byggnader före 1875

Även småstäder hade stadsbyggmästare i mitten av 1600-talet för att kontrollera nybyggen men de bildade inga egna arkiv. Stockholm hade stadsarkitekt redan på 1600-talet, och byggningskollegium blev ett av de kollegier som infördes 1636 för att sköta stadens förvaltning; 1822 slogs det samman med politiekollegiet. Börsbyggnadsdeputerade i Stockholm tycks ha börjat sin verksamhet 1767 och hade uppsikt över bygget av Börsen, som finansierades genom en särskild avgift på in- och utskeppade varor. De ersattes 1781 av Kommitterade över börs- och brobyggnader.

Göteborg hade före 1719 byggningskollegium, som bestod av byggningspresident och fyra rådmän. De skötte främst stadens offentliga byggnader men även utdelning av tomter, granskning av ritningar m m. 1719-1874 låg dessa ärenden under magistraten (handels- och politiborgmästaren samt byggnadsrådmannen). Även Stadens äldste och från 1819 drätselkommissionen hade vissa befogenheter i fråga om byggnadsväsendet. Göteborgs första byggnadsordningen kom 1803. 1804 delades byggnadsfrågorna mellan stadsarkitekt och stadsingenjör. Stadsarkitekten hade kontrollerat byggnadsverksamheten sedan början av 1700-talet och föredrog byggnadsärenden inför magistraten till 1874 och sedan i den kommunala byggnadsnämnden (Göteborgs kommunalkalender 1978 s 50).

Tingshus var de tidigast reglerade byggnaderna på landet. 1734 års lag, Byggningabalken 26:4 säger: Tingsbyggning skall vart härad bygga - - - Där skall vara en stuva så stor som det tarvas och två kamrar, och vare häradet skyldigt den byggning uppehålla.

Tingshusbyggnadsskyldige fanns till 1971. Enligt stadga 1909 5/6 deltar alla som betalar kommunalskatt även i underhåll av tingshus. Tingshusbyggnadsskyldiges handlingar kan finnas i kommunarkiv eller ha hamnat i domstolens arkiv och därigenom gått vidare till landsarkiv.



3. Byggnadsstadgan från 1874

Byggnadsstadgan för rikets städer 8/5 1874 föreskrev att en särskild byggnadsnämnd skulle ha överinseende över stadens bebyggande. Stadgan gällde även för köping och från 1900 för municipalsamhälle, där Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelse bestämde om val och sammansättning av byggnadsnämnd. Magistraten fick tillsätta ett par av ledamöterna i byggnadsnämnden.

1907 kom dessutom en stadsplanelag för att bättre reglera byggandet i städer. Stadsplanelagen 1931:142 och byggnadsstadgan 1931:364 gällde från 1932. Stockholms stadsplanenämnd med arkiv 1669-1953 motsvarar byggnadsnämnd. På landsbygden var byggandet fritt till mitten av 1900-talet, men där byggnadsplan eller utomplanebestämmelser fastställts av länsstyrelsen, skulle byggnadsverksamheten skötas av en byggnadsnämnd på i regel tre personer, varav länsstyrelsen utsåg en och kommunalfullmäktige två. I stället för byggnadsnämnd kunde en särskild person förordnad av länsstyrelsen utses att ha överinseende över verksamheten. I regel kallades denne person bostadsinspektör.

Enligt Byggnadslagen 1947:385 och byggnadsstadgan 30/6 1947, som trädde i kraft 1948, skulle byggnadsnämnd finnas i varje kommun, om inte länsstyrelsen medgav undantag, vilket kunde ske längst t o m 1951. För mer begränsade områden kunde byggnadsnämnds uppgifter helt eller delvis fullgöras av en byggnadsinspektör eller av kommunalnämnd.

Enligt 1947 års byggnadslag kunde Kunglig Maj:t bestämma om det skulle upprättas en regionplan för byggande och i vilken utsträckning gemensam planläggning skulle äga rum. 22/9 1949 beslutades att regionplan skulle upprättas för Göteborgs, Mölndals, Kungälvs och Marstrands städer samt omgivande landskommuner och även för Kungsbacka stad och kommuner i norra Halland och i Älvsborgs län. Länsstyrelsen fastställde förbundsordning för regionplaneförbundet 12/12 1949. Det leddes av förbundsdirektör och regionplanenämnd med fem anställda (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 349). Stockholm fick också regionplanenämnd 1949 (kommunalkalendern för Stockholm 1969 s 595). Regionplane- och näringslivsnämnd fanns vid Stockholms landsting (kommunalkalendern för Stockholm 1985 s 457) och för Storstockholm en särskild planeringsnämnd.

1959 års byggnadslagstiftning stärkte kommunernas ställning genom att det statliga inflytandet i byggnadsnämnderna togs bort. De lokala byggnadsordningarna slopades. SFS 1971:1088 ersatte 1947 års byggnadslag. Enligt byggnadsstadgan 1971:1089 ska byggnadsnämnd finnas i varje kommun. Gällande bygg- och planlag är SFS 1987:10.

4. Reglering av bostäder och hyror: bostadsinspektion, hyresnämnd, bostadsförmedling

Kontrollen av byggnader gällde först husens placering t ex ur brandsynpunkt och för att stadsbilden skulle bli tilltalande. Efter engelsk förebild började man också vid sekelskiftet inspektera bostäderna ur hygienisk synpunkt; hälsovårdsstadgan som gällde i stad liksom byggnadsstadgan gav sådana befogenheter. I större städer inrättades en bostadsinspektion. Stockholm inrättade bostadsinspektion redan 1906 och anställde en bostadsinspektris. Uppsala anställde bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden 1908. Göteborg hade bostadsinspektion sedan 1910 (kommunalkalendern 1936 s 113).

Enligt hälsovårdsstadgan 1919 skulle hälsovårdsnämnden i stad eller liknande samhälle låta inspektera bostäder ur sanitär synpunkt. På landsbygden blev det inte obligatoriskt, men landsting, kommun och även statliga provinsialläkare (jfr 13.6) hade viss inspektionsrätt. En del landsting inrättade bostadsinspektion. Stockholms landsting hade bostadsinspektion 1947-53 (Arkivregister för Stockholms län).

Då hälsovårdsnämnd blev obligatorisk i landsbygdskommuner från 1936 började den ofta inspektera bostäder för att kunna hjälpa till att söka förbättringslån från egnahemsnämnden (jfr 31.5). I hälsovårdsnämndernas arkiv finns därför ibland de första ritningarna till bostadshus och ekonomibyggnader på landsbygden.

Några offentliga organ för att skaffa folk lämpliga bostäder (utom soldatinkvarteringen se 31.1) blev inte aktuella förrän inflyttningen till städerna ökade och bostäder blev en bristvara. Landets första kommunala bostadsförmedling inrättades i Sundsvall 1909, sedan kom Skara 1910, Landskrona 1911, Malmö 1912 (där var det arbetsförmedlingen som skötte bostadsförmedling).

Under första världskriget 1914-18 kom den första hyresregleringen för att hindra att husägare skodde sig på hyresgästernas bekostnad. Enligt SFS 1917:219 Lag om oskälig hyresstegring infördes tvångsreglering av hyror från 26/5 1917 till 1/10 1918. Lagen gällde stad, köping och municipalsamhälle med över 5.000 invånare. På dessa orter skulle det också finnas kostnadsfri bostadsförmedling. Kunglig Maj:t kunde förordna att lagen skulle tillämpas även i landskommun eller del av sådan, om det behövdes. En kommunal hyresnämnd bestående av ordförande och fyra ledamöter skulle övervaka efterlevnaden. Genom 1918:380 förlängdes hyresregleringen till 31/12 1919, och den förlängdes ytterligare genom 1921:309 t o m 30/9 1923; därefter upphörde den. 1923 bestämdes att bostadsförmedling var obligatorisk i städer med över 30.000 invånare, men Stockholm lade ändå ned sin 1928. 1930 fanns bara bostadsförmedling i Göteborg, Malmö, Gävle, Landskrona och Skara.

Enligt lag 22/6 1939 kunde kommunal hyresnämnd sköta bostadsförmedling, om stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige så bestämde. Medlingsnämnd i hyrestvister kunde finnas 1939-41. Tidigare fungerade kommunal hyresnämnd som sådan medlingsnämnd och likaså 1942-69; från 1969 övertog statlig hyresnämnd uppgiften.

Ny lag om hyresreglering m m (1942:429) trädde i kraft 30/6 1942 och ny instruktion för hyresnämnder kom också (1942:431). Bestämmelserna gällde denna gång stad, köping och municipalsamhälle som vid 1942 års ingång hade minst 2.000 invånare. Lagen skulle gälla t o m 30/6 1943 men förlängdes gång på gång (t ex 1968:46). I varje kommun där lagen gällde skulle finnas en hyresnämnd bestående av ordförande, som i regel var jurist, eftersom hyresnämnden fungerade som domstol, och två ledamöter utsedda av kommunen. Hyresnämnden kunde också sköta bostadsförmedling på orten, om kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige så bestämde. Från 1969 inrättades de statliga hyresnämnderna i varje län (se nedan) och övertog de kommunala hyresnämndernas uppgifter.

Den statliga hyresnämnden kallades också länshyresnämnd (Stockholms kommunalkalender 1969) och inrättades genom SFS 1968:349 (ändringar 1970:998, 1971:483, 560, 698) och instruktion 1968:507. De kommunala hyresnämnderna upphörde allteftersom de avgjort ärenden som inkommit under 1968. Flera hyresnämnder hade från början gemensamt kansli, och från 1972 fick de gemensamt kansli med arrendenämnd (1971:698, jfr 18.6). Indelningen blev följande:

Stockholm Stockholms, Uppsala och Gotlands län

Västerås Västmanlands och Södermanlands län

Linköping Östergötlands län

Jönköping Jönköpings och Skaraborgs län

Växjö Kronobergs, Kalmar och Blekinge län

Malmö Kristianstads och Malmöhus län

Göteborg Göteborgs o Bohus, Älvsborgs och Hallands län

Örebro Värmlands och Örebro län

Gävle Kopparbergs och Gävleborgs län

Sundsvall Västernorrlands och Jämtlands län

Umeå Västerbottens län

Luleå Norrbottens län


Ärenden till hyresnämnd och arrendenämnd skulle tas emot vid tingsrätterna i Uppsala, Gotland, Eskilstuna, Norrköping, Mariestad, Möre och Öland, Karlskrona, Kristianstad, Helsingborg, Halmstad, Borås, Karlstad, Falun och Jämtbygden.

Bostäder byggdes av byggmästare som spekulerade i inflyttningen till städerna - därav hyresregleringarna. En möjlighet att motverka säljarens marknad var att bygga bostäder i offentlig regi. Kommunala bostadsbolag började i större skala på 1940-talet (Göteborgs kommunalkalender 1969 s 251 ff) men redan 1921 beslöt Göteborgs stadsfullmäktige att börja bygga bostäder i kommunal regi, och de kooperativa bostadsrättsföreningarna (HSB) började 1923.

Bostadsförmedlingsnämnderna återkom efter andra världskriget och förmedlade hyresrätter, bostadsrätter och småhustomter i attraktiva inflyttningsorter. Järfälla kommun utanför Stockholm hade t ex bostadsförmedlingsnämnd 1956-74, sedan fortsattes verksamheten av fastighetsnämnd (Arkivregister för Stockholms län). Bostadsförmedlingen kunde ibland skötas av en kommitté under kommunalnämnden t ex Delegerade för bostadsförmedling i Upplands Bro 1968-72, som sedan blev bostadsförmedlingsnämnd 1972-76. Bostadsnämnd kunde också sköta bostadsförmedling. Solna hade en prövningsnämnd för bostadsförmedlingsärenden 1953-80 (Arkivregister för Stockholms län). Försvaret hade särskild bostadsnämnd (SFS 1921:727).

Till följd av ny bostadsförsörjningspolitik har efter 1990 många kommuner valt att upphöra med förmedlingsverksamheten, som i stället övertagits av husvärdarna. Bostadsförmedling är inte längre obligatorisk kommunal service.


5. Finansiering av bostäder

Kommunal bostadsnämnd kunde på 1930-talet förmedla lån till bostadsförbättring, men detta övertogs av förmedlingsorgan under drätselkammaren i stad eller kommunalnämnden på landet. Förmedlingsorgan var först frivilliga men blev obligatoriska 1948.

Statliga bostadsbidrag förekom redan under första världskriget, men 1935 infördes familjebostadsbidrag för bostäder i flerfamiljshus. Fr o m 1939 förekom även särskilda pensionärshemsbidrag. Familjebostadsbidrag utgick 1948-68, ursprungligen enligt SFS 1948:547. De administrerades från början av de kommunala förmedlingsorganen, som då blev obligatoriska, men funktionen kunde utövas av annan nämnd. Genom en kungörelse 1957 fick förmedlingsorganen beslutanderätt i bidragsfrågor. Från 1969 kallades familjebostadsbidragen för bostadstillägg, från 1977 bostadsbidrag. Hos de kommunala förmedlingsorganen söktes också bostadsanpassningsbidrag. Med stöd av lagen om bostadsbidrag (SFS 1993:737) överfördes handläggning och beslut om bostadsbidrag fr o m 1993-07-01 till de allmänna försäkringskassorna (se 35.2). Överklaganden, omprövningar och återkrav sköts sedan 1994 av Boverket, som är det centrala statliga ämbetsverket och förlagt till Karlskrona från 1/7 1988.

Statliga lån till bostadsbyggande förekom redan under första världskriget. Fr o m första hälften av 1930-talet tillkom lån inom den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten till bl a arbetarsmåbruk. Olika kommunala nämnder kunde biträda i denna verksamhet: arbetarsmåbruksnämnd, egnahemskommitté, hälsovårdsnämnd och kommunalnämnd. Hushållningssällskapens egnahemsnämnder (från 1940 statliga, jfr 18.5) förmedlade lån till bostadsförbättring t ex inledning av elektricitet, både i bostäder och ladugårdar. 1935 infördes bostadsanskaffningslån för bostäder i flerfamiljshus i städer och stadsliknande samhällen, och 1938 vidgades dessa även till enfamiljshus. Statlig räntegaranti infördes i början av 1940-talet.

Till en början sköttes låneförmedlingen ibland av kommunal egnahemskommitté eller bostadsnämnd, men från mitten av 1930-talet inrättades frivilliga förmedlingsorgan under drätselkammaren eller kommunalnämnden (jfr 31.4). Bostadslåneverksamheten har sedan 1948 ombesörjts av det centrala verket Bostadsstyrelsen, regionala länsbostadsnämnder och kommunala förmedlingsorgan.

Utöver lån till ny- och ombyggnader med räntebidrag har förekommit investeringsbidrag, radonbidrag m m. Genom riksdagens beslut 1991 och 1992 har kommunens uppgifter på bostadsfinansieringens område praktiskt taget upphört. Fr o m 1992 sker all långivning för bostadsbyggande på den allmänna lånemarknaden. Tidigare krav på kommunal borgen har upphört från 1993. Av förmedlingsorganens handläggande uppgifter återstår efter 1994-01-01 endast låneärenden som ska slutföras enligt de gamla reglerna, vissa från staten övertagna lån samt ärenden om radonbidrag.

Handlingar före 1948 är resultat av en frivillig och olikformig kommunal verksamhet. Från 1948 utgör låneakterna hos de kommunala förmedlingsorganen i stort sett kopior av länsbostadsnämndens handlingar.

Länsbostadsnämnderna fanns 1948-93. De började sin verksamhet hösten 1948 med tillfälligt utfärdade föreskrifter av Kungl Maj:t 8/10 1948. Instruktion finns i SFS 1949:339 och 1965:669. Länsbostadsnämnd fanns inte på Gotland. Ärenden rörande Stockholm handlades först av det centrala verket, Bostadsstyrelsen, men från 1963 fanns gemensam nämnd för Stockholms stad och län.

Länsbostadsnämnderna skulle sköta den statliga låne- och bidragsverksamheten och verka för planmässig förbättring av bostadsförsörjningen inom länet. I samråd med Bostadsstyrelsen skulle nämnden utföra undersökningar rörande bostadsförhållanden och det framtida bostadsbehovet. På grund av minskade eller upphörda subventioner till bostadsbyggande nedlades länsbostadsnämnderna 1993.

Nämnden bestod av ordförande och fem andra ledamöter, som förordnades av Kunglig Maj:t (=regeringen) för högst tre år. I de flesta län var landshövdingen ordförande. Länsbostadsdirektören, nämndens chefstjänsteman, var självskriven ledamot. Huvuduppgiften var att bevilja lån till nybyggnad eller ombyggnad av en- två- eller flerfamiljshus, förbättringslån, invalidbostadsbidrag m m. Länsbostadsnämnderna beslutade om ersättning till kommunerna för bostadsbidrag till enskilda.

Olika låne- och bidragstyper var från början:

egnahemslån och förbättringslån (1948:546)

familjebostadsbidrag och bränslebidrag (1948:547)

lantarbetarbostadslån och bidrag (1939:465 med ändring 1948:548)

statsbidrag till fiskarbostäder (1939:472 med ändring 1948:549)

Från 1921 fanns i Göteborg pensionärshem uppförda med statsbidrag för att bereda subventionerad bostad för folkpensionärer som annars skulle belasta fattigvården, dvs folkpensionen räckte inte till hyra på öppna marknaden. En kommunal pensionärshemsnämnd fanns 1955-73. Från 1974 flyttades förvaltningen av dessa pensionärshem till kommunala bostadsföretag, men socialförvaltningen behöll förmedlingen (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 319 f, 1975 s 200). Uppsala hade pensionärshemsstyrelse vid ungefär samma tid som Göteborg hade pensionärshemsnämnd.

För att det skulle gå att möblera de nya bostäder, som byggdes kommunalt eller kooperativt från 1930-talet och gynna familjebildning, infördes från 1938 statliga bosättningslån, som handlades av ortsombud (1937:810 stadgar om ersättning till sådana ortsombud). Instruktion i 1946:570 ändrades genom 1962:329 och 1969:781. I varje kommun skulle finnas ett ombud, valt av kommunen eller utsett av drätselkammaren i stad, från 1971 av kommunstyrelse (Göteborgs kommunalkalender 1975 s 214). Ny förordning 1976:264 upphävdes genom 1981:1180. Ortsombud finns kvar i Göteborgs kommunalkalender 1985 men inte 1994.


6. Senare förvaltning av kommunala och statliga byggnader

I landskommuner och landsting bildades ofta en central byggnadskommitté för att sköta fastigheterna, och den övergick ibland till att bli en fastighetsnämnd. Enligt förordningen om kommunal styrelse i stad 1862 sorterade fastighetsförvaltningen under drätselkammaren. I större städer t ex Stockholm, Göteborg och Uppsala delades drätselkammaren (drätselnämnden i Stockholm) så att avdelning 2 fick hand om fastigheterna. Stockholm inrättade fastighetsnämnd redan 1919; den efterträdde lantegendomsnämnden 1908-19 som förvaltade kommunens egendomar utanför staden. Fastighetsnämnden övertog även bostadskommitténs arbete för att avhjälpa bostadsbristen i Stockholm samt byggnadskontorets arkitekturavdelning (Stockholms kommunalkalender 1985 s 70).

Göteborg inrättade fastighetsnämnd 1955, då enligt nya kommunallagen drätselkammaren måste vara odelad. Enligt Göteborgs kommunalkalender 1957 skötte fastighetsnämnden förutom förvaltning av stadens fastigheter även frågor rörande inkorporering av grannkommuner, utarrendering av tomtmark, utläggning av gator och trafiklinjer, stadsplan m m. Enligt 1985 års kommunalkalender sköter fastighetsnämnden i Göteborg även bostadsförsörjningen sedan 1971, då drätselkammaren upphörde. I dag (1995) finns lokalförsörjningsnämnd samt några kommunala fastighetsbolag för Göteborgs kommuns offentliga byggnader.

För statens byggnader efterträdde Kungliga Byggnadsstyrelsen Överintendentsämbetet 1918 (se 31.1), Enligt instruktionen fick Byggnadsstyrelsen även yttra sig över stadsplaner och tomtindelning i städerna och ställdes därmed över den kommunale stadsarkitekten.

Länsarkitektorganisationen inrättades genom beslut av 1917 års riksdag och instruktion utfärdades i SFS 1919:105. Enligt denna bestämde Kunglig Maj:t distrikten och antalet länsarkitekter på förslag av Byggnadsstyrelsen och efter att ha hört länsstyrelserna. Den förste länsarkitekten tillsattes 1920. Nya instruktioner finns i 1935:354, 1944:399, 1961:453 och 1965:701. Länsarkitektdistrikten omfattade till en början flera län, men distrikten delades efter hand och från 1936 skulle länsarkitekt finnas i varje län. Central myndighet var först Byggnadsstyrelsen men från 1967 Statens Planverk. Länsarkitekterna hade ett särskilt ansvar för statens byggnader, förutom att de skulle yttra sig om planfrågor i länet. De uppgick i länsstyrelsen 1/7 1971, då länsarkitekten blev chef för planenheten.

1/7 1967 bildades Byggnadsförvaltningarna med kontor i Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå för förvaltning och vård av statens byggnader, produktion av nya lokaler m m. Den övertog då handlingar rörande statliga byggnader från länsarkitekten. I den nya organisationen ingick som särskilda byggsektioner de tidigare byggnadsavdelningarna, som tillhörde Byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå - tidigare kallade distriktskontor. 1993 bolagiserades statens byggnadsförvaltning och delades upp på Vasakronan, som sköter större delen av den civila förvaltningens lokaler enligt avtal med myndigheterna, Statens fastighetsförsörjningsverk, ett verk för gamla kulturbyggnader t ex slott samt Akademiska Hus för högskolan.

För Vadstena slott, där landsarkivet är inrymt, fungerade landsarkivarien som slottstillsyningsman 1899-1974. Prästgårdar har sedan 1926 skötts av boställsnämnder, medan det är församlingen som ansvarar för kyrkobyggnader (se 6.4).