35. PENSION OCH FÖRSÄKRING

1. Pension

Pension var under äldre tid bara knuten till vissa yrken. Krigsmanshuskassan bildades 1646 genom indragna egendomar från Vadstena kloster, och gamla krigare hade också intagits i Vadstena krigsmanshus. 1637 blev Krigskollegium direktion för Vadstena krigsmanshus, och krigsmanshuskontoret växte fram för att förvalta krigsmanshusmedlen. 1770 upplöstes krigsmanshuset och i stället delade man ut pensioner till sådana indelta soldater som tidigare varit berättigade att intas på krigsmanshuset, s k gratialister (Krigsarkivets beståndsöversikt del 1 s 177, 203). Krigsmanshuskassan avskaffades inte förrän genom SFS 1985:814, en författning som upphäver många gamla. Vadstena krigsmanshuskassas verifikationer 1866-1907 utgör 494 volymer i Arméförvaltningens civila departement (KRA 1 s 45) så verksamheten var omfattande, fast den minskade allteftersom de gamla indelta soldaterna avled under 1900-talet. Under 1940-talet utfärdades författningar om utbetalning från kassan.

Från början av 1800-talet fanns Uppsala Invalid- Corrections- och Arbetshus, som ursprungligen var avsett för krigsinvalider men snart blev ett arbetshus för lösdrivare m fl. Det köptes av Uppsala stad 1856 men bibehöll en viss militär prägel - föreståndaren var till 1929 en militär. Invalidkåren i Karlshamn bestod av 24 man och en underofficer (1 volym handlingar 1791-1834) som överfördes till Ulriksdals invalidinrättning (1822-1849) för officerare, underofficerare och meniga vid de värvade trupperna. Flottans pensionskassa 1642-1937 stod under överinseende av Amiralitetskollegium och dess efterföljare. Arméns pensionskassa 1756-1937 övertog 1/3 av krigsmanshuskassan och gav pension åt militära och civila ämbets- och tjänstemän. Under den fanns Allmänna militäränkepensionsstaten 1828-1937 för pensioner åt fattiga änkor och barn.

Prästerskapets änke- och pupillkassa organiserades 1874 för att understödja prästernas efterlevande. Tidigare hade man haft nådår och hoppats att den nye prästen skulle gifta sig med änkan eller en dotter och därmed kunna försörja företrädarens familj.

Statliga ämbetsmän hade pensionsrätt sedan 1778, dvs de kunde vid 70 års ålder lämna tjänsten men ändå uppbära lönen. 1858-60 infördes ett verkligt pensionssystem för statstjänstemän. Pensionsavgifter inbetalades för folkskollärare, som var anställda av församlingarna (jfr 19.3), och pension betalades ut via de kyrkliga skolråden under slutet av 1800-talet. Stockholm och Göteborg hade kommunal styrelse av folkskolan men betalade givetvis också lärarpension. Den jordägande lantbefolkningen förutsattes ordna sin pension genom att få undantag, när gårdsbruket överläts till nästa generation. För icke jordägande gällde enligt lagen att barn var skyldiga att försörja sina föräldrar, liksom föräldrar sina barn. Andra släktingar var inte försörjningspliktiga enligt lag, och då fick fattigvården träda in. Bland jordägare och borgerskap var det dock en hederssak att man sörjde även för andra släktingar än föräldrar.

Lagen om pensionsförsäkring (SFS 1913:120) stadgade att varje socken på landet samt varje stad eller köping skulle utgöra ett pensionsdistrikt. I detta skulle finnas en pensionsnämnd med av länsstyrelsen utsedd ordförande. Stadsfullmäktige eller kommunalstämma utsåg övriga ledamöter. 1940 utsågs alla ledamöter i pensionsnämnd av länsstyrelsen, men pensionsnämnd räknas ändå som en kommunal arkivbildare. I en stad kunde finnas flera pensionsnämnder; Uppsala hade tre stycken. Pension utbetalades i förhållande till inbetalda avgifter, men dessutom utgick ett inkomstprövat pensionstillskott, som finansierades till 3/4 av statsmedel, 1/8 av landsting och 1/8 av kommunerna. Rätten till pensionstillägg bortföll vid en årsinkomst på 425 kronor för män och 400 kr för kvinnor; det årliga pensionstillskottet var max 225 resp. 210 kronor (Svensk Uppslagsbok). Pensionsnämnden (1914-1963) prövade ansökan och beslutade om sökande hade rätt till pension eller understöd, men beslutet kunde överklagas till Kungliga Pensionsstyrelsen, som fastställde beloppen (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 217). Pensionsstyrelsens ortsombud (77 stycken) verkade 1913--1963-06-30, men deras arkiv har helt utgallrats enligt Riksarkivets beslut 56(1963).

Försäkringskassan började betala ut pension från 1963, och då upphörde de kommunala pensionsnämnderna. Ålderspensioneringen från 1913 var en statlig angelägenhet, men administrationen sköttes av kommunerna med statsbidrag.


2. Från sjukkassa med statsbidrag till allmän försäkringskassa

Från 1870- och 1880-talet började frivilliga sjukkassor bildas. 1891 kom den första sjukkasselagen (SFS 1891:19), och enligt den gavs statliga förvaltningsbidrag till de sjukkassor som registrerade sig hos myndigheterna. SFS 1910:77 reglerade i detalj sjukkassornas verksamhet från 1911 och torde ha gällt de flesta kassor, eftersom de som hade över 100 medlemmar skulle registreras för att få statsbidrag enligt SFS 1910:78. Riksförsäkringsanstalten, som tillkom 1902, skulle utöva tillsyn.

Från 1913 stödde staten de kassor som betalade understöd till kvinnor som fött barn och måste stanna hemma från arbete (jfr 34.2). SFS 1931:280 om erkända sjukkassor (ändrad 1937:340,342) trädde delvis i kraft 1932, men bestämmelser om sjukersättning först 1938. Sjukkassorna var då organiserade i centralsjukkassa och lokala sjukkassor, alltså ungefär samma system som Försäkringskassan sedan haft. Sjukkassorna betalade förutom sjukhjälp, sjukvårdsersättning, moderskapspenning och moderskapshjälp även bidragsförskott till barn (om inte fäder betalade) och barnbidrag, som på 1930-talet var ett slags pension till barn utan försörjare.

1947 kom lagen om allmän sjukförsäkring. Meningen var att den skulle träda i kraft 1950 men det blev inte förrän 1955. 27/5 1953 beslöt riksdagen att införa allmän sjukförsäkring fr o m 1955. Övergången från frivillig sjukkassa till obligatorisk satte inga större förvaltningshistoriska spår. Göteborgs stads erkända sjukkassa från 1934 fortsatte som allmän centralsjukkassa, och till den var lokala sjukkassor anknutna; centraliseringen hade börjat 1940, då en av de större lokalsjukkassorna överlät sin verksamhet på centralsjukkassan. När den frivilliga erkända sjukkasserörelsen upphörde 1954, fanns i Göteborg bara 4 lokalsjukkassor kvar. Lokal omorganisation hade alltså föregått beslutet 1953.

Centralsjukkassan stod under Riksförsäkringsanstaltens tillsyn. Centralsjukkassan i Göteborg leddes av en ombudsförsamling på 70 personer valda av stadsfullmäktige för 2 år. I styrelsen var 4 ledamöter utsedda av ombudsförsamlingen, en vardera av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och stadsfullmäktige (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 309 f). Det kommunala inflytandet över centralsjukkassan var alltså stort.

1963 trädde lagen om allmän försäkring (SFS 1962:381) i kraft. Försäkringskassan fick då hand om folk- och tilläggspensionen och bytte därför namn. Försäkringskassan skötte även frivillig sjukpenningsförsäkring och pensionsförsäkring och de pensionstillskott till folkpensionen som infördes 1/7 1969. Alla skulle från 16 år, som fortfarande betraktades som början på yrkeslivet, vara inskrivna i ortens försäkringskassa. En allmän försäkringskassa skulle finnas i varje landstingskommun och i stad som inte ingick i landsting. Försäkringskassan bestämde själv antalet lokalkontor. Styrelsen för försäkringskassan bestod av 7 ledamöter. Kungl. Maj:t utsåg ordförande, Socialstyrelsen och länsstyrelsen utsåg vardera en och landstinget eller stadsfullmäktige utsåg 4 ledamöter (Stockholms kommunalkalender 1969 s 661 f).

Försäkringskassans beslut fattas i regel av tjänstemän, men ärenden om förtidspension beslutades av pensionsdelegation och inkomstprövad folkpension och hustrutillägg av försäkringsnämnd. I Göteborg fanns 1975 fyra pensionsdelegationer inom försäkringskassan, 1985 var det fem. Försäkringsnämnd kallas numera socialförsäkringsnämnd, som beslutar om förtids- och sjukpension. Ordförande utses av regeringen, landstinget / kommunfullmäktige utser tre ledamöter och de tre fackliga centralorganisationerna (LO, TCO, SACO) varsin. Göteborg hade åtta socialförsäkringsnämnder 1994 (kommunalkalendern 1994 s 264 f).

1974 infördes allmän tandvårdsförsäkring, som också handläggs av försäkringskassan, som samma år fick överta yrkesskadeförsäkringen samt utbetalning av allmänt barnbidrag, som barnavårdsnämnden tidigare skött. Kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) handläggs av arbetsförmedling (se 39.2) men betalas ut av försäkringskassa. I maj 1991 infördes ett särskilt kommunalt inkomstprövat bostadstillägg för folkpensionärer som försäkringskassan också utbetalar. 1992 flyttades administrationen av familjebidrag till värnpliktiga från Försvarets civilförvaltning och kommunerna till Försäkringskassan, som också handlägger delpensionsförsäkring, utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning och studiepenning för vuxenstuderande (jfr kap. 45).

1986 fanns 26 allmänna försäkringskassor i landet. Från början betraktades de som ekonomiska föreningar, men numera är försäkringskassorna självständiga offentligrättsliga organ med egna styrelser. I styrelsen för Stockholms läns allmänna försäkringskassa utser landstinget 6 ledamöter, i de andra utses 4 kommunalt. Varje försäkringskassa har ett centralkontor, ett antal lokalkontor och ibland även filialexpeditioner. Försäkringskassornas arkiv innehåller akter över nästan hela befolkningen, eftersom de flesta blir sjuka någon gång under sitt yrkesverksamma liv och till slut får pension. Det är bara i försäkringskassans akter man kan se vad människor egentligen har arbetat med.

Försäkringskassans beslut (och Riksförsäkringsverkets som första instans) kunde 1979-91 överklagas hos försäkringsrätt (instruktion SFS 1978:633). Den var domstol för överklagade mål, där försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket beslutat i första instans. Försäkringsrätten erstte Riksförsäkringsverket som mellaninstans. Försäkringsrättens uppgifter övertogs 1991 av Länsrätterna, vars beslut kan överklagas hos Kammarrätt och i sista instans hos Försäkringsöverdomstol.