38. NYKTERHET

Brännvinsproblemet härstammar från 1700-talet, då en påhittig godsägarinna upptäckte att det gick att göra brännvin av potatis, inte bara av säd. Staten försökte tjäna pengar genom monopol på bränning vid kronobrännerier 1775-87, då husbehovsbränningen förbjöds. Sedan fick man åter bränna på gårdarna, efter ansökan hos Länsstyrelsen. I en del länsstyrelsearkiv finns tjocka volymer med ansökningar om tillstånd att bränna. 1855 års lagstiftning införde en ny typ av kontroll och beskattning av tillverkningen och nya regler om försäljning (se utförlig artikel om brännvinslagstiftning i Nordisk Familjeboks andra upplaga). Brännvinsmedlen delade staten ut till hushållningssällskapen från 1855, till landstingen från 1864. Städerna använde inkomsterna från brännvinsförsäljning till olika nyttiga ändamål under senare delen av 1800-talet. Detta gjorde statsmakterna ovilliga att arbeta för spritförbud. När kommuner införde lokala förbud mot brännvinsförsäljning, upphävdes eller modifierades dessa av länsstyrelsen.

Kommunal nykterhetsnämnd infördes genom SFS 1913:102, lag om behandling av alkoholister. Från 1/8 1916 skulle det finnas nykterhetsnämnd i varje kommun, men fattigvårdsstyrelsen kunde fullgöra uppgiften. Samtidigt startade den första statliga vårdanstalten för alkoholister, Venngarn i Uppland, men antalet intagna blev så litet att de flyttades till Salbohed och Venngarn var 1918-21 i stället tvångsuppfostringsanstalt, men blev sedan åter alkoholistanstalt. Uppsala läns nykterhetsförbund hade dock startat ett alkoholisthem redan på 1890-talet. Alkoholistvårdanstaltskommittén i Stockholm 1914-16 efterlämnade ett arkiv på 0,1 m (Arkivregister för Stockholms län).

Göteborgs stads vårdanstalt för alkoholmissbrukare på Lärjeholm fick reglemente fastställt av Kunglig Maj:t 25/1 1918 och erkändes som allmän anstalt; den lades ned 1937 och ersattes av Västkusthemmet i Öxnevalla socken (kommunalkalendern 1957). Svartsjö tvångsarbetsanstalt för män lades 1920 under Socialstyrelsen i stället för Fångvårdsstyrelsen och började ta emot alkoholister jämte tvångsarbetare, liksom Landskronaanstalten för kvinnor.

Nykterhetsnämnden skulle inte bara ingripa mot alkoholister utan hade även att göra med handel med skattefri sprit och vissa alkoholhaltiga preparat (SFS 1918:564), försäljning av pilsnerdricka (SFS 1919:406) och försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker (1925:119).

Redan i automobilförordningen 1920 sades att endast de som gjort sig kända för nyktert leverne skulle kunna få körkort. Straff för rattfylleri infördes 1923 och på 1930-talet kom promillegränserna. Enligt motorfordonsförordningen 20/6 1930 skulle nykterhetsnämnd höras om körkortssökande, innan polisen utfärdade nykterhetsintyg (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 208 f) och samma gällde enligt vägtrafikförordningen (SFS 1951:648 § 28,32).

Inflytandet över försäljning av rusdrycker var en viktig del av nykterhetsnämndens verksamhet (SFS 1937:436). Försäljningen skedde via systembolag, och SFS 1918:1111 räknar upp alla landets systemaktiebolag. Göteborgssystemet, dvs att ett lokalt bolag skötte utminuteringen utan vinstkrav, härstammade från 1865 och tillämpades på många orter.

Kontrollstyrelsen var från 1910 central myndighet för indirekt beskattning (tillverknings- och omsättningsskatt = acciser). Då Brattsystemet med ransonering av inköp allmänt infördes 1919 blev en huvuduppgift tillsyn över tillverkning och försäljning av alkohol (instruktion SFS 1923:336 för maltdrycker=öl, 1926:315 för brännvin, 1939:893 jfr 1939:887 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

1950:207, 1957:547-548). Fyra regionala myndigheter fanns 1950-1970. 1971 uppgick kontrollstyrelsen i det nybildade Riksskatteverket.

Systembolagsstyrelser fanns t o m 1954. Ordförande i nykterhetsnämnden i Göteborg fick deltaga i överläggningar vid Göteborgssystemet AB men inte i besluten. Enligt rusdrycksförordningen 26/5 1954 ersattes systembolagsstyrelserna av rådgivande nämnd för utskänkningsärenden, som i varje län skulle finnas till detaljhandelsbolaget för rusdrycker. Nämnden avgav yttranden om utskänkningstillstånd och samarbetade med intendenten för utskänkningsärenden, yttrade sig om utminuteringställen (=systembutikers förläggning). Länsstyrelsen utsåg två ledamöter, landstinget två - stad utanför landsting utsåg två - och länsnykterhetsnämnden en ledamot (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 364, 1969 s 249). Intendent för utskänkningsärenden skulle finnas i varje län och fick instruktion i SFS 1954:647. De var f d restauranginspektörer och samtidigt distriktschefer vid systembolag för försäljning av alkoholhaltiga drycker.

Enligt Svensk uppslagsbok (1935) hade bara c:a 400 av landets 2.532 kommuner särskild nykterhetsnämnd och alkoholistanstalt fanns förutom Venngarn i Gunnarskog, Flisby (för kvinnor), Björknäs arbetshem, Järlåsa, Lärjeholm vid Göteborg samt Älvgården. Enligt SFS 1931:233 (lag om behandling av alkoholister) kunde länsstyrelse besluta om tvångsintagning på anstalt på ett år, sedan andra åtgärder misslyckats. Den som under de senaste fem åren redan varit intagen på anstalt fick två år. Nykterhetsnämnden ansökte om intagning och fick betala vistelsen. Dessutom fanns enskilda institutioner med statsbidrag till driften (SFS 1932:217), dit kunde alkoholmissbrukare söka frivilligt. Sådana anstalter var Diakonistiftelsens Härnö vid Mariefred, Frälsningsarméns på Kurön i Mälaren och Lunds stifts prästers nykterhetsförbunds hem vid Höör.

Från 1939 inrättades statlig länsnykterhetsnämnd för att utöva tillsyn över de kommunala nykterhetsnämnderna. Länsnykterhetsnämnden kunde även ingripa i enskilda fall. Instruktioner finns i SFS 1938:666, 1956:552 =lag om nykterhetsvård, 1965:790. Socialstyrelsen var central myndighet. Länsnykterhetsnämnd bestod av fem ledamöter (sex i län med två landsting eller med stad utanför landsting). De skulle vara bosatta i länet och valdes på två år. Socialstyrelsen utsåg ordförande och en läkare, länsstyrelsen utsåg en och landstinget två ledamöter. Nämndens verksamhet utövades av en nykterhetsvårdskonsulent, ofta biträdd av en eller flera nykterhetsvårdsassistenter. Från 1969 infördes samordnad socialkonsulentverksamhet (enligt SFS 1970:296) först försöksvis sedan successivt i olika län (jfr 20.5). Det var fråga om sammanslagning av socialvårdskonsulent, länsnykterhetsnämnd och barnavårdskonsulent. 1981 upphörde länsnykterhetsnämnden, och handlingar i oavslutade ärenden överfördes till länsstyrelsens socialkonsulentgrupp. Nykterhetsnämnderna upphörde c:a 1970 och ersattes av social centralnämnd i kommunen; från 1982 hette den bara socialnämnd.

Gudhems alkoholistanstalt i Västergötland tillkom 1959 - den efterträdde en nedlagd remontdepå, vars kamrer tyckte att de som skött hästar borde kunna sköta människor också (personligt meddelande till författaren vid arkivinspektion). 1982 fanns i landet fem statliga anstalter jämte många behandlingshem drivna av landsting ( t ex Lindåsen i Skaraborgs län) eller i stiftelseform under socialstyrelsens tillsyn (Ekbacken i Mullsjö). Från 1/3 1983 övergick de statliga anstalterna till landsting eller kommun, men från 1/4 1994 drivs de åter i statlig regi under Statens Institutionsstyrelse. Meningen var att kommunerna skulle köpa vårdplatser för missbrukare av staten, men av olika skäl föredrar kommunerna att ordna annan form av behandling på hemorten.