39. ARBETSMILJÖ OCH ARBETSMARKNAD


1. Från yrkesinspektion till arbetsmiljöfond

Arbetsmiljöfrågor uppmärksammades genom industrins utveckling i slutet av 1800-talet och var länge knutna till fabriksmiljö. Det gällde att undvika olycksfall i arbetet och sjukdomar som orsakades av dåliga arbetslokaler t ex vid hantering av farliga kemiska ämnen. Psykisk arbetsmiljö uppmärksammades inte förrän under senare delen av 1900-talet och blev ingen uppgift för den statliga yrkesinspektionen förrän på 1990-talet.

Kontroll av skyddsanordningar i industriarbete lades på kommunal hälsovårdsnämnd i stad från 1882, och yrkesinspektionen biträddes senare av kommunala tillsynsmän från hälsovårdsnämnder. Statlig yrkesinspektion infördes genom 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara. 1890 kom instruktion för tre yrkesinspektörer i hela landet (Norra, Mellersta och Södra distriktet). Norra distriktet bestod då av de fem norrländska länen, Uppsala och Södermanlands län samt Stockholms stad. Antalet distrikt ökade till fem 1895 och åtta 1901 (SFS 1890:32, 1894:84, 1900:80) och yrkesinspektörerna fick assistenter till hjälp. Kommerskollegium var överordnad myndighet. Till en början gällde inspektionen enbart industriarbete, men från 1912 fick yrkesinspektionen övervaka alla arbetsplatser, där arbetare användes av arbetsgivare. Hemarbete och delvis även jordbruksarbete var undantag. Yrkesinspektionen var först rådgivande men fick sedan rätt att förelägga vite och stänga arbetsplatser.

Bergmästares tillsyn av vissa ångpannor flyttades genom SFS 1912:302 till yrkesinspektionen. 1912 infördes en särskild kvinnlig yrkesinspektion, där en inspektris (Kerstin Hesselgren) med hjälp av ett par assistenter skulle bevaka hela landet; yrkesinspektörerna blev då nio (1912:255). Överordnad myndighet blev från 1912 den nyinrättade Socialstyrelsen, där det i Socialfullmäktige satt representanter både för arbetsgivare och arbetstagare. Det fanns även ett Socialt råd för arbetarskyddsärenden. Från 1939 blev Riksförsäkringsanstalten central myndighet och från 1949 Arbetarskyddsstyrelsen, som då bildades av Riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå och Arbetsrådet, som sedan 1920 skött arbetstidsfrågor.

Enligt SFS 1931:423 fanns nio distrikt förutom den rikstäckande yrkesinspektrisen:

1. Stockholms stad, Gotlands län

2. Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län

3. Östergötlands och Skaraborgs län

4. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län

5. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

6. Göteborgs och Bohus, Hallands och Västgötadelen av Älvsborgs län

7. Värmlands och Örebro län samt Dalsland

8. Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län

9. Västernorrlands, Norr- och Västerbottens län


Genom 1938:697 blev det fyra kvinnliga och elva manliga distrikt. Ändringar i distriktsindelningen gjordes genom 1949:429 och 1957:646. Brott mot arbetstidslagstiftning och arbetarskyddslagstiftning kunde anmälas till åtal enligt 1949:429 § 17. Enligt 1965:791 blev det elva distrikt. Dessutom fanns flera specialinspektörer:

bergmästare (se 10.1), skogsinspektör, chefen för Arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion, chefen för luftfartsinspektionen, sprängämnesinspektörer (Sprängämnesinspektionen är egen central myndighet från 1981), tillsynsmän för elektriska starkströmsanläggningar samt en av Sjöfartsstyrelsen utsedd tjänsteman.

1974 omorganiserades yrkesinspektionen och flera specialinspektioner avskaffades. Kvar blev sprängämnesinspektionen och tillsynsmän över elektriska starkströmsanläggningar. 1974 blev det 19 distrikt, varav fjorton har ett län som område och fem har två län (Göteborg: Göteborgs och Bohus samt Hallands län, Malmö: Malmöhus samt Kristianstads län, Kalmar: Kalmar samt Gotlands län, Växjö: Kronobergs samt Blekinge län, Härnösand: Västernorrlands samt Jämtlands län). Kungligt brev 1/6 1956 om yrkesinspektionens förtroenderåd i varje distrikt upphävdes 1973.

Arkiven består till större delen av arbetsställeakter, som gallrats hårt. Gallringsbestämmelser utfärdades av Kungl. Maj:t 16/7 1931, 10/11 1939, 19/6 1942 (som upphävde de två tidigare). Riksarkivets gallringsbeslut 365-366 (1973) och 412 (1974) kritiserades av Sven Lindqvist i boken Gräv där du står. Endast typarkiven (Göteborg och Härnösand) skulle bli kvar. Riksarkivet upphävde dock tills vidare gallring enligt 412 (skrivelse dnr 1233/1978). I gallringsbeslutet 365 utsågs Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län till typarkiv, men Kopparbergs län är också typarkiv enligt 412.

Skogsyrkesinspektionens arkiv -1966 skulle gallras helt enligt 366 men sparas i samma typdistrikt som yrkesinspektionen enligt 412; detta gäller även handlingar från Bergmästare som övertagits av yrkesinspektionen. Enligt 842 (1982) gallras material från försök med ADB-systemet MI-08 hos yrkesinspektionen i Eskilstuna och Gävle. 1995 bedrev yrkesinspektionen arbetet med ADB-stöd men utskriven pappersdokumentation lades fortfarande i dossiererna.

Skyddskommitté ska finnas på arbetsplats med över 50 anställda enligt arbetarskyddslagstiftningen. Skyddskommitté sammansätts av arbetsgivar- och fackliga representanter. Handlingar från skyddskommitténs arbete bör finnas i arkiven från statliga och kommunala myndigheter (jfr 44.3).

Arbetsmiljöfonden bildades 1972 och kallades då Arbetarskyddsfonden. Den finansierades av arbetsgivaravgifter och skulle stödja förslag och utveckling inom arbetsmiljöområdet. Styrelsen utses av regeringen och AMF sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet.

Arbetslivsfondens regionala kanslier, ett i varje län, inrättades 1990-05-01 med centralt kansli i Nacka och instruktion i SFS 1990:130, ändrad 1991:2001. De började arbeta 1/7 1990 för att stödja förbättringsprojekt inom arbetsmiljöområdet. Arkiven består mest av ärendeakter ordnade efter diarie- och dossierplan. Arkivbildningsplan upprättades av centrala kansliet. In- och utbetalningar sköttes av kammarkollegium, löner av centrala kansliet. Enligt förteckningsplan finns styrelsens protokoll, diarier, verksamhetsplaner och årsberättelser. Arbetslivsfonden upphörde 1995-06-30.


2. Arbetsförmedling och statlig arbetsmarknadspolitik

Sjömanshusen (se 14.2) hade sedan gammalt arbetsförmedling för sjömän. I de större hamnstäderna hade Sveriges redarförening inrättat förmedlingskontor. 1920 överenskoms att sjömansförmedling skulle skötas av offentlig arbetsförmedling, men i städer där det inte fanns sakkunnig personal på den offentliga arbetsförmedlingen fortsatte sjömanshusen att förmedla arbeten. Då sjömanshusen förstatligades 1961 och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) blev huvudman för verksamheten, sammanslogs arbetsförmedling och sjömansmönstring.

Under 1800-talet och början av 1900-talet var arbetsförmedling i städerna ett privat näringsfång, inte minst för kvinnor som förmedlade tjänstefolk. 1900 och 1901 motionerade riksdagsmannen Edvard Wavrinsky (Göteborg) om en utredning för att bl a inrätta offentlig arbetsförmedling. Flera landsting och städer utanför landsting ordnade på eget initiativ arbetsförmedling från början av 1900-talet. Helsingborg och Göteborg inrättade kommunala arbetsförmedlingar 1902. Malmö hade arbetsförmedlingsanstalt 1904, från 1907 med bidrag både från staten och landstinget. Från 1908 var den centralförmedlingsanstalt för Malmöhus län och skötte även bostadsförmedling från 1913. Statlig länsarbetsnämnd inrättades i Malmö redan 1917. De norrländska länen hade tidigt arbetsförmedling: Norrbotten och Gävleborgs län från 1907, Västerbotten från 1912 (landsarkivet i Härnösand).

1906 beslöt riksdagen att stödja arbetsförmedling anordnad av landsting, hushållningssällskap eller kommun med statliga medel, och 1910 började kommerskollegium ge ut en riksvakanslista över lediga platser i landet. Från 1912 sammanställdes även distriktsvakanslistor (SOU 1946:44). 1912 fanns 21 länsanstalter och 11 arbetsförmedlingsanstalter i kommun (=större stad). 1915 fanns arbetsförmedling i alla län.

De kommunala arbetsförmedlingarna leddes av en styrelse. I Göteborg utsåg länsstyrelsen ordförande och stadsfullmäktige tre representanter för vardera arbetsgivare och arbetstagare. Länsstyrelsen utsåg också en av de tre revisorerna (kommunalkalendern 1936 s 223).

Genom SFS 1934:267 ålades varje landsting och stad utanför landsting att ordna arbetsförmedling. I Malmö blev den gemensam för staden och Malmöhus län. Göteborgs offentliga arbetsförmedling fungerade som distriktskontor för arbetsförmedlingsanstalter i Göteborgs och Bohus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 223). I distriktet fanns då 5 huvudkontor, 24 avdelningskontor och dessutom 34 fasta länsombud. I Stockholm fanns en kommunal arbetsnämnd som skötte arbetsförmedlingen; den fortsatte med detta som statligt organ 1940-05-20--1966-06-30, då den uppgick i länsarbetsnämnden.

Genom SFS 1940:329 ställdes den offentliga arbetsförmedlingen under staten och ledningen flyttades från kommunal arbetsförmedlingsstyrelse till länsarbetsnämnder, som provisoriskt inrättades genom 1940:328 och lydde under Statens Arbetsmarknadskommission. Vid länsarbetsnämnd fanns en särskild arbetsförmedling för flyktingar, som upphörde 30/11 1943 och ersattes av utlänningsexpeditioner vid flera länsarbetsnämnder.

Vid årsskiftet 1939/40 hade Statens Livsmedelskommission publicerat ett upprop angående bildande av arbetsblock på landsbygden för gemensam användning av dragare och arbetskraft. Meningen var att block skulle bildas frivilligt, men om så inte skedde skulle myndigheterna hjälpa till. Länsblockmyndigheter (instruktion SFS 1943:54, upphävd från 1/7 1951 enligt 1951:562) bestod av en ledamot från varje kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap. De lydde under riksblockmyndigheten men länsarbetsnämnden biträdde med personal.

1948 förstatligades arbetsförmedlingen helt och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) bildades. Från 1993 (SFS 1993:440 med ändring i 1499) är privat arbetsförmedling tillåten, dvs arbetsgivare får köpa sådana tjänster. SFS 1991:746 upphävde 1935:113 men det var fortfarande förbjudet att driva arbetsförmedling i vinstsyfte, och tillstånd för privat arbetsförmedling gavs bara för ett år i sänder.

Länsarbetsnämnderna blev permanenta statliga myndigheter genom SFS 1948:440. De skulle förverkliga en aktiv arbetsmarknadspolitik och genom dem skapades kontakter med andra länsorgan. Fr o m 1957 inordnades dövstumkonsulenter (se 23.3) i länsarbetsnämnderna och fr o m 1970 övertog de sjömansförmedlingen från sjömanshusen (jfr ovan). Central sjömansförmedling för hela landet fanns vid länsarbetsnämnden i Göteborg. Länsarbetsnämnd består av ordförande och sju ledamöter (enligt SFS 1965:667, tidigare var det nio ledamöter). Länsarbetsdirektören är självskriven ledamot och landshövdingen är ordförande. Övriga ledamöter utses av arbetsmarknadens parter. Enligt SFS 1968:368, arbetsmarknadskungörelsen, ska länsarbetsnämnden följa utvecklingen på arbetsmarknaden, planlägga och vidta åtgärder för en tillräcklig sysselsättning. Yrkesvägledning inom det kommunala skolväsendet sköts av länsarbetsnämnden. Nämnden ger ekonomiska bidrag till omflyttning, bostadsanskaffning, omskolning, fortbildning, stöd att starta eget företag, och den betalar ut medel för beredskapsarbete, lönebidragsanställningar och arbetslivsutveckling (ALU).

Länsarbetsnämnden skulle ansvara för sysselsättning inom byggnads- och anläggningsverksamhet genom byggarbetsnämnd. Vid 1963 års riksdag beslöts att frågan om säsongsutjämning av byggindustrins arbetskraft skulle lösas genom frivillig samverkan mellan kommuner, arbetsmarknadsverket och byggarbetsmarknadens parter. Detta system infördes 1/7 1966. Varje län indelades i ett antal planeringsområden, och inom varje område tillsattes en byggarbetsnämnd med rådgivande funktion. Det praktiska planeringsarbetet och kansliet sköttes av länsarbetsnämnden. 1990 hade Stockholms byggarbetsnämnd 14 ledamöter (Stockholms kommunalkalender 1990 s 122).

Arbetsmarknadsstyrelsen har också haft regionkontor för beredskapsarbeten som särskild arkivbildare enligt gallringsbeslut 678 (1979) och utredning av riksarkivet (dnr 192/S 32).

Länsarbetsnämnderna har med tiden delegerat många beslut och arbetsuppgifter till arbetsförmedlingarna, som blev självständiga myndigheter 1987. 1976-86 var det arbetsförmedlingarnas distriktskontor som betraktades som arkivbildande myndigheter. Det material som innehåller mest om verksamheten, nämligen dossierer över arbetssökande, har insänts till länsarbetsnämndens arkiv efter slutad handläggning.

Från 1980 har länsarbetsnämnden införlivat de arbetsvårdsinstitut (tidigare prövnings- och träningsverkstäder) som drevs av landsting och städer utanför landsting från 1950- och 1960-talen. På 1960-talet utgick statsbidrag för att ordna arbetsprövning och arbetsträning. Arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade anvisningar för verksamheten. I Stockholm fanns en kommunal arbetsvårdsnämnd 1/7 1966 till 1971, då Stockholms stad gick in i landstinget. Den arbetade för att inlemma partiellt arbetsföra i arbetsmarknaden. Från 1955 fanns en arbetsvårdsbyrå under fattignämnden i Stockholm, från 1962 under Socialnämnden (Stockholms kommunalkalender 1969 s 192, 326). Arkivet efter arbetsvårdsnämnden i Stockholms landsting 1971-79 omfattar 172 hyllmeter (Arkivregister för Stockholms län).

En delegation inom länsarbetsnämnden bestående av länsarbetsdirektören och högst femton andra ledamöter leder verksamheten vid arbetsmarknadsinstituten (AMI). Ledamöterna representerar landstinget, länets kommuner, försäkringskassan, arbetsmarknadsutbildningen (AMU), handikapporganisationer m fl. AMI ska ge arbetssökande fördjupad vägledning, arbetsprövning och arbetsträning. Arbetsmarknadsinstitut nämns första gången i SOU 1939:13 Rationaliseringsutredningen, men då gällde det ett centralt statligt organ, ungefär motsvarigheten till det som sedan blev Arbetsmarknadsstyrelsen 1948. På 1960-talet inrättades ALU= Arbetsliv och Utbildning, vars metoder blev föregångare till AMI:s. Detta ALU ska inte förvväxlas med 1990-talets ALU (=Arbetslivsutveckling) dvs en kortare anställning på AMS-medel i hopp om att förvandling till en fast anställning. AMI blev egna myndigheter 1980, men deras arkivbildning är ganska liten, eftersom klientakterna arkiveras på länsarbetsnämnden. När AMI beslutar om lönebidragsanställningar blir arkivbildningen större. Arbetslivstjänst inom länsarbetsnämnden utför konsultarbete inom rehabilitering gentemot försäkringskassan (se 35.2) och företag.

Inom arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder utvecklades tidigt datoriserade informationssystem. Arbetsförmedlingens datasystem AF 90:2 innehöll följande delregister:

1. Sökanderegister

2. Arbetsgivareregister

3. Orderregister (=platsregister som var grund för Platsjournalen)

4. Utbildningsregister

5. Kursregister

I sökanderegistret fick enligt datainspektionens beslut inga negativa uppgifter om arbetssökande antecknas t ex alkoholproblem eller hög frånvaro vid tidigare anställningar. Därför hade många arbetsförmedlare av praktiska skäl en manuell personakt, som aldrig redovisas i arkivbildningen.


3. Kommunala organ mot arbetslöshet

Arbetslöshet hänger samman med industrialisering. På landsbygden rådde snarare brist på arbetskraft, så länge allt gjordes med människo- eller djurkraft. Arbetshus inrättades på 1700-talet efter utländsk förebild i större städer för att ge utbildning och sysselsättning åt arbetslösa (se 20.4), men det var då fråga om tvångsarbete.

Kommunala arbetslöshetskommittéer fanns 1914-44. Enligt SFS 1914:237 utgick understöd till medellösa arbetslösa samt statsbidrag till detta. Verksamheten skulle skötas av arbetslöshets- och hjälpkommittén, men kunde även skötas av kommunalnämnd eller motsvarande myndighet. Kommittéernas verksamhet reglerades genom kungörelse om statsbidrag till arbetslöshetshjälp 7/7 1922 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 324). Liknande bestämmelser fanns i SFS 1934:434, som delvis upphävdes av 1944:476 men i vissa delar gällde till 1/7 1949, då arbetsmarknadsorganen helt förstatligades. Någon generell skyldighet för kommun att tillsätta arbetslöshetskommitté eller uppdra verksamheten åt annan kommunal myndighet fanns aldrig. Arbetslöshetskommitté efterträddes 1944 av arbetslöshetsnämnd, som senare blev obligatorisk.

Enligt SFS 1944:475-476 kunde Kunglig Maj:t (=regeringen) förordna att arbetslöshetsnämnd skulle finnas inom kommun för att sköta statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet för arbetslösa. I stad kunde drätselkammare, alltså stadens styrelse, och på landet kommunalnämnden utgöra arbetslöshetsnämnd. I kommun som inrättat arbetslöshetskommitté före 1/7 1944 kunde denna utgöra arbetslöshetsnämnd. Arbetslöshetsnämnd kunde vara gemensam för flera kommuner. I Selångers kommun (senare Sundsvall) har arbetsdirektion efterlämnat handlingar 1949-64 (Arkiv i Norrland 4).

Stockholms arbetslöshetsnämnd administrerade allmänna barnbidrag 1948-57 - sedan övergick detta till Barnavårdsnämnden (Stockholms kommunalkalender 1969 s 243). I Göteborg satt representanter för kommunala myndigheter, frivillig hjälpverksamhet samt för arbetsgivare och arbetstagare i arbetslöshetsnämnden (kommunalkalendern 1957 s 321) och socialnämnden utgjorde även arbetslöshetsnämnd 1967/68 - 1989.

Kommunal arbetsförmedlingsnämnd ska enligt SFS 1986:739 (instruktion för arbetsmarknadsverket) finnas vid länsarbetsnämnd; den består av representanter för kommunen och arbetsmarknadens parter. Normalt finns en arbetsförmedlingsnämnd i varje kommun som har arbetsförmedlingskontor (Stockholms kommunalkalender 1990 s 470, Göteborgs kommunalkalender 1994 s 237, där den står under länsarbetsnämnden).

4. Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildning (AMU) startar med AMU-center c1952-1985, fortsätter med AMU-myndigheter i länen 1986--1993-06-30 och AMU-enheter 1986-1993.

Redan på 1920-talet förekom arbetslöshetshjälp för ungdomar och verksamheten vidgades under 1930-talet. Kommunal arbetslöshetskommitté var ansvarig för denna kursverksamhet. 1940 tillsattes den centrala Arbetsmarknadskommissionen (SAK) och verksamheten utökades till omskolning och utbildning av tempoarbetare inom verkstadsindustrin. 1944 övertogs den centrala ledningen av den nyinrättade Kungliga Överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) som också hade hand om tekniska elementarläroverk, yrkesskolor m fl. SFS 1945:445 gav statsbidrag till kommunala yrkesutbildningskurser för arbetslösa. I början av 1950-talet användes yrkesutbildning som arbetsvård för skadade personer och från 1954 för arbetslösa. 1955 startade AMS på försök kurser för omskolning av ensamstående kvinnor samt medelålders personer.

1959 fick frågor rörande yrkesutbildning en egen sektion på arbetsförmedlingen. Ordet arbetsmarknadsutbildning förekommer första gången i AMŚ verksamhetsberättelse 1967/68. Ett regionalt organ för kursplanering tillkom 1962, då kursstyrelse under KÖY inrättades i varje län med kanslifunktion hos länsarbetsnämnd. Dessa kursstyrelser bildade egna arkiv (protokoll m fl handlingar) t o m 1985. KÖY uppgick från 1965 (SFS 1964:531) i Skolöverstyrelsen (SÖ), som t o m 1985 var central myndighet för Arbetsmarknadsutbildningscentra.

Ett AMU-center kunde ha filialer med egen arkivbildning, men formellt var det centret som hade kanslifunktionen. SÖ svarade för den administrativa, pedagogiska, yrkestekniska och ekonomiska ledningen av AMU-verksamheten. Riksförsäkringsverket svarade för elevernas utbildningsbidrag, som utbetalades genom försäkringskassorna.

1986--1993-06-30 leddes AMU av en särskild styrelse och fungerade som uppdragsmyndighet, dvs intäkter skulle finansiera verksamheten, som då minskade och blev mer beroende av arbetsmarknadsläget. AMU-gruppen inom varje län leddes av en styrelse på åtta personer under en direktör. Den pedagogiska delen sköttes av kursnämnder för olika yrken eller yrkesområden (SFS 1985:833 men kursnämnder fanns även tidigare). Avsikten var att företag skulle köpa arbetsmarknadskurser, men en stor del av inkomsterna kom från arbetsförmedling och försäkringskassa. Från 1/7 1993 ombildades AMU-gruppen till ett statligt bolag, varvid verksamheten också rationaliserades och lades ned på många orter.

Varje AMU-center var egen arkivbildare, och det kunde finnas flera center i varje län. Från 1986 skulle det bara vara en arkivbildare per län, men t ex Älvsborgs län hade arkivbildning både i Borås och Trollhättan. AMU:s arkiv är hårt gallrade. De viktigaste bevarade handlingarna är betyg och intyg. Utbildningens innehåll är svårare att få uppgifter om, liksom vid andra skolor.