41. ENERGI: FRÅN KVARNAR TILL KÄRNKRAFT

Konsten att utvinna kraft ur vattenfall är gammal. Från 1697 tillsattes kvarnkommissioner i länen som reglerade tillgången till vatten och bl a såg till att kungsådran i vattendrag hölls öppen (jfr 11.1).

Den första vattenlagen kom 1880. Häradsrätterna dömde i vattenmål, tills vattendomstol inrättades 1919. Det blev fyra vattendomstolar: Norrbygden i Umeå, Österbygden och Sörbygden i Stockholm samt Västerbygden i Vänersborg. 1919-32 fanns även Mellanbygdens vattendomstol för mellersta Norrland, men den sammanslogs från 1933 i stort sett med Norrbygdens. Svea hovrätt blev vattenöverdomstol (Svensk uppslagsbok 1935) . Från 1971 är tingsrätterna i Luleå, Umeå, Östersund, Stockholm, Vänerborg och Växjö första instans i vattenmål och Svea hovrätt fortfarande vattenöverdomstol (Statliga myndigheter 1986 s 18).

Gasverk började anläggas i mitten av 1800-talet. I Göteborg anlades på privat initiativ ett gasverk för gatubelysning redan 1846 efter engelsk förebild. Därefter följde Norrköping 1852, Stockholm 1853, Malmö 1854, Landskrona 1856, Uddevalla 1858 samt Karlstad, Ystad, Eskilstuna, Uppsala och Falköping 1860. Textilfabrikerna anlade gasverk, t ex Rydal i Viskan en bit nedanför Borås och Kampenhof i Uddevalla, som för övrigt samarbetade med staden om gasverket. Gasverksstyrelse tillsattes i många städer, men det var långt ifrån alla som skaffade gasverk. Halmstad hade t ex inget gasverk, utan där hade hushållen vedspis och fotogenkök, tills de elektriska spisarna kom.

Olja började importeras på 1870-talet. Repslageriägaren John Peterson i Uddevalla blev en av pionjärerna inom oljebranschen. Han importerade petroleum från Amerika och byggde 1887 en av de första och största oljecisternerna i landet. Kontrollanter för undersökning av eldfarliga oljor tillkom 1875 (SFS 97, 99) och tillsattes till en början av länsstyrelsen men från 1885 av chefen för civildepartementet. Sedan förordnades de av Kommerskollegium, som var deras centrala myndighet. De var 8 stycken (förordningar 1921:876 och 1927:53) och upphörde 1962 (1961:568 § 69). Deras efterlämnade arkiv är små och kan även påträffas i arkiv efter lantbrukskemisk kontrollstation (se 18.4). Eldfarliga oljor kontrollerades även av sprängämnesinspektorer från 1921.

Den tidigaste utbyggnaden av vattenkraft skedde privat. Den första hydroelektriska anläggningen gjordes 1882 i Viskan för Rydals bomullspinneri. 1904 köpte staten Trollhättefallen i Göta älv med omgivande mark efter 10 års processer. Trollhättans kraftverk byggdes 1906-10, Porjus (i Stora Lule älv) 1910-15, Älvkarleby i Dalälvens utlopp 1911-15, Lilla Edet i Göta älv 1918-26, Motala 1919-21, Harsprånget (i Lule älv) 1919-21, fast det tog 20 år att fullborda det, Norrfors i Ume älv 1924-26. Omkring 1930 var hälften av den då disponibla vattenkraften utbyggd i älvarna söder om Dalälven. Längre norrut var bara 5% utbyggt. På 1940-talet byggdes vattenkraften ut i Jämtland, på 1940- och 1950-talen i Västernorrland, under 1950-talet i Västerbotten samt från 1950- till 1980-talet i Norrbotten, utom Porjus (se ovan). Riksarkivets gallringsbeslut 186(1967) medgav gallring av verifikationer för kraftstationsbyggen från och med 1933, men mittersta årgången från anläggningens byggnadstid bevaras. Gallringsbeslut 238 (1969) för Vattenfallsverket gäller även enskilda kraftstationer.

Kungliga Vattenfallsstyrelsen bildades 1909 för att förvalta de statsägda Trollhättefallen. Instruktioner finns i SFS 1908:177, 1920:594, 1939:518, 1948:395, 1960:495. Enligt 1920:594 utgjordes lokalförvaltningarna av kraftverken i Trollhättan, Älvkarleby, Motala, Västerås och Porjus. I 1939:518 har Porjus ersatts av Norrländska kraftverken, och i 1948:395 har dessa delats i Mellersta Norrlands, Övre Norrlands och Norrbottens kraftverksförvaltningar. Södertälje kanalverk hade tidigare legat under Vattenfallsstyrelsen men övergått till Väg- och vattenbyggnadsverket.

Enligt instruktion 1965:847 § 15 var högst sju kraftverksdirektörer och en kanaldirektör (i Trollhättan) chefer för den regionala verksamheten. Vattenfallsverket bestämde deras verksamhetsområden. Förutom vattenkraftverk finns oljeeldade kraftverk som det i Stenungsund, som byggdes på 1950-talet och tas i bruk som reserv. Det läggs i malpåse 1998. Från 1965 bröts alunskiffer i Ranstad utanför Skövde för att framställa uran, men driften lades ned på 1970-talet. 1964-72 fanns en tungvattenreaktor i Ågesta söder om Stockholm. Vid Studsvik finns en forskningsreaktor. 1972 togs den första reaktorn i kärnkraftverket Oskarshamn i bruk. Vindkraftverk drivs enligt 1975 års program; det största ägs av Statens Energiverk men det finns många privata.

1982 blev det ny organisation för Vattenfall med regionala förvaltningar i Trollhättan, Stockholm, Motala, Sundsvall och Luleå. 1986 skedde produktionen av elektrisk kraft i c:a 70 egna eller delägda vatten- och värmekraftstationer, 5 oljekondensationsstationer, 11 gasturbinstationer samt kärnkraftverken Ringhals och Forsmark. Barsebäck ägs av Sydkraft, vari ingår flera svenska kommuner samt staden Hamburg, Oskarhamns kärnkraftverk ägs delvis av Stockholms kommun. Vattenfalls regioner var 1986: Västsverige, Mellansverige, Östsverige, Mellersta Norrland, Norrbotten, Värmekraftverken och Trollhätte kanalverk. Vattenfallsverket bolagiserades 1992.

Staten äger huvuddelen av kraftverken norr om Dalälven. I söder finns flera kommunala kraftverksbolag förutom Sydkraft. Skråmforsen i Gullspångsälven med utlopp i Vänern byggdes ut genom Örebro Elektriska AB, som redan 1899 började överföra elkraft till staden. Omkring 1900 började elektrifieringen i större skala, och kommunala elverksstyrelser inrättades i städer och andra tätorter. Det första elverket för gatubelysning tillkom i Härnösand 1885 och det första kommunala elverket i Växjö 1887. Senare efterträdde energiverksstyrelse både elverksstyrelse och gasverksstyrelse. Ibland har kommunen verkstyrelse eller teknisk nämnd för all teknisk verksamhet.

Statens elinspektion startade 1903. SFS 1902:137, kap. 3 handlar om tillsyn av elektriska anläggningar. Kommerskollegium kunde skicka ut inspektörer. Instruktioner finns i kap. 12 i 1957:602 och 1965:647. Från början var verksamheten centraliserad till Stockholm, men 1965 delades den i fyra distrikt: norra, östra, västra med lokaler i Stockholm och södra med placering i Hässleholm. 1967 fanns distriktskontor i Hässleholm, Kristinehamn, Stockholm, Hudiksvall (Nedre norra distriktet) och Skellefteå (Övre norra distriktet). Kommerskollegium var central myndighet tills Statens Industriverk tog över enligt 1973:587. Från 1/7 1983 blev det nybildade Statens Energiverk central myndighet. Fr o m 1991-07-01 ingick verksamheten i Näringslivs- och Teknikutvecklingsverket (NUTEK). 1993-01-01 bildades Elsäkerhetsverket, som tog över större delen av elektriska inspektionens uppgifter. Ett fåtal ärenden blev kvar hos NUTEK. Fr o m 1993 ingår distrikten i Elsäkerhetsverket, så de regionala inspektionsdistrikten har upphört som egna myndigheter. De viktigare handlingarna i elinspektionernas är koncessionshandlingarna från 1950-talet till c:a 1990; de finns även i Koncessionsbyråns arkiv.

Lokal säkerhetsnämnd vid kärnkraftverk inrättades 1981-02-01. Instruktion finns i SFS 1981:10 med ändring i nr 679. Nämnden ska ha ordförande och högst 12 ledamöter, som utses av regeringen. De bör vara bosatta i den kommun där kraftverket ligger, och den kommunen föreslår 10 ledamöter medan kommuner inom beredskapszon förslår tre. Enligt instruktion i 1988:810 ska ledamöterna följa det kärntekniska säkerhetsarbetet och informera allmänheten.