43. KULTUR, IDROTT, FRITID


Inledning

Detta område har främst avsatt arkivbildare på det kommunala planet, även om det i Stockholm finns olika kulturinstitutioner som länge haft statligt stöd, t ex Operan och de stora museerna. Kultur och fritid tillhör främst 1900-talet, och i synnerhet senare delen av 1900-talet. Den lilla fritid folk hade tidigare fylldes av föreningslivet, som då levde helt på deltagarnas engagemang i motsats till idag, då skattemedel håller liv i många föreningar. Föreningsarkiven samlas i princip hos folkrörelsearkiven; i somliga kommuner har föreningsarkiven och kommunarkiven integrerats. Föreningar kan också lämna arkiv till landsarkiv och riksarkiv; många centralorganisationer har lämnat arkiv till Riksarkivet.

Kultur och fritid har sammanförts i detta kapitel, därför att båda företeelserna förutsätter ett visst mått av fritid. Genom att både kommuner och landsting ger bidrag till föreningar och deras arrangemang, kan man i kommunal och landstingskommunal kulturnämnds och i kommunal fritidsnämnds arkiv oftast få en översikt över föreningslivet inom kommunen eller länet. Kulturnämnden omfattade alla aktiviteter utom idrott. Bildningsnämnd fanns i Knutby storkommun (senare Uppsala) 1951-59 (Arkivregister för Stockholms län) och torde ha motsvarat kulturnämnd. Kulturstipendienämnd fanns i både små och stora kommuner. Göteborgs stipendienämnd från 1952 uppgick 1963 i kulturnämnden. Almunge (senare Uppsala) hade kulturstipendienämnd 1960-63 (Arkivregister för Stockholms län). När den fria nämndbildningen hos kommunerna började 1992, infördes i många fall en kultur- och fritidsnämnd. Utbildning till fritidspedagog finns vid folkhögskolor och inom gymnasieskolan. Utbildning i kulturkonsumtion sker inom de frivilliga bildningsförbunden (ABF, Medborgarskolan, Vuxenskolan).


1. Bibliotek

Enligt folkskolestadgan 18/6 1842 skulle prästerskapet uppmuntra inrättandet av sockenbibliotek. Man var vid den tiden allmänt intresserad av folkbildning, vilket t ex de årliga publikationerna från Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande från 1830-talet och framöver vittnar om. Men det gällde just nyttan, inte nöjet, även om detta också tillgodosågs genom de billiga romanserier som Lars Johan Hierta m fl tryckte och spred över landet. Romaner hittade man dock sällan i sockenbiblioteken eller i de läsecirklar som ståndspersoner på herrgårdarna ordnade. På 1860-talet kom nya påpekanden om vikten av sockenbibliotek.

Församlingsbiblioteken i Stockholm var föregångare till folkbiblioteken (Stockholms kommunalkalender 1933 s 451 ff). I många städer ordnades bibliotek för allmänheten länge på frivillig basis genom donationer eller föreningar. Biblioteksnämnden i Göteborg var kopplad till styrelsen för Robert Dicksons stiftelse för folkbibliotek 1902- och skötte även läsrum. 1882 hade fyra läs- eller väntrum för arbetare inrättats av Göteborgs utskänkningsaktiebolag (senare AB Göteborgssystemet); kaffeserveringen i läsrummen indrogs, då läsrummen övertogs av Robert Dicksons stiftelse (kommunalkalendern 1936 s 174). Läsrum och lånebibliotek, där man kunde låna hem böcker mot en liten avgift, fanns i de flesta städer.

I Malmö drevs biblioteket från 1883 av Biblioteks- och föreläsningsföreningen och av Malmö lånebibliotek för arbetarklassen. 1904 fick Biblioteks- och föreläsningsföreningen stadsfullmäktiges uppdrag att bygga ett stadsbibliotek, vilket man dock inte gick i land med. Gamla museet fick i stället bli stadsbibliotek, när museet kunde flytta in i fästningen. Först 1927 inrättades en kommunal biblioteksnämnd i Malmö.

Bestämmelsen om sockenbibliotek ingick även i 1882 och 1897 års folkskolestadgor, och skyldigheten överfördes till skolrådet, där prästen var ordförande. Folkbibliotek sorterade annars under kommunalstämman. Efter en motion till Andra Kammaren vid 1899 års riksdag framhöll lagutskottet att frågor rörande sockenbibliotek skulle skötas av kommunalstämman; dock kunde skötseln uppdras åt en särskild biblioteksstyrelse. Enligt SFS 1905:29 s 15 lades från 1906 folkundervisning jämte församlingsbibliotek med skolbibliotek under kyrkostämma. Utskottet hade tidigare sagt att kommunbibliotek skulle skötas av kommunalnämnd, som kunde utse särskild biblioteksstyrelse. Man fick då dels kyrkliga bibliotek för skolan dels kommunala för vuxna. SFS 1912:229 beviljade statsbidrag till folkbibliotek, och där skilde man på skolbibliotek och folkbibliotek, men folkbibliotek kunde drivas både av kyrkan och av kommunen. Vanligen överfördes folkbiblioteket från kyrkan till kommunen i samband med att folkskolan flyttades över till kommunen, vilket skedde i städerna från 1910-talet och på landet 1931-51. Skolöverstyrelsen fick enligt sin instruktion (1918:1115) överinseende över folkbiblioteken, eftersom de var kopplade till folkskolan. Biblioteksstyrelse omtalas som ett kyrkligt organ i SFS 1930:261. Senare överfördes ofta biblioteksfrågorna till en kulturnämnd, så t ex i Upplands Väsby, som hade biblioteksstyrelse 1951-63 och sedan kulturnämnd (Arkivregister för Stockholms län).

Landstingen understödde redan från 1863 de dåvarande sockenbiblioteken, och sedan centralbiblioteken i länen tillkom på 1930-talet (=länsbibliotek) har landstingen burit större delen av kostnaderna för dessa, medan varje kommun bekostar sina lokala folkbibliotek, som på landsbygden fortfarande ofta är kopplade till skolan.

1928 inrättades det första stifts- och landsbiblioteket i Linköping (SFS 1928:461) för att tillgodose både folkbildning och forskning utanför universitets- och högskoleorter - högskoleorter var då bara Lund, Göteborg, Stockholm och Uppsala). Bokunderlaget utgjordes av ortens läroverksbibliotek jämte stiftets boksamlingar. Därtill kom folkbiblioteksverksamhet på kommunala medel. Sedan tillkom Skara (1938:20), Västerås och Växjö (1953:44 resp 712). Den statliga finansieringen av stifts- och landsbiblioteken upphörde från 1975 (1974:976).

Utbildning till folkbibliotekarie fick man tidigast genom praktik. På 1940-talet fanns kurser på en eller två terminer vid Biblioteksskolan i Stockholm, senare i Solna. Vid de vetenskapliga biblioteken var studiemeriter, dvs doktors- eller licentiatexamen tillräckliga; bibliotekskunskapen gavs genom praktik. 1977 tillkom Bibliotekshögskolan, som förlades till Borås och utbildade både folkbibliotekarier och bibliotekarier för vetenskapliga bibliotek. Från 1993 finns biblioteksutbildning även vid andra högskolor.


2. Arkiv

Riksarkivet, som i praktiken är lika gammalt som central kunglig förvaltning, leder sitt ursprung tillbaka till en kansliinstruktion 1618. Det blev helt självständig institution 1878. Ungefär samtidigt började man intressera sig för de gamla statliga myndigheternas arkivhandlingarna ute i landet (länsstyrelser, domstolar och kyrkoarkiv). Regionala statliga arkivinstitutioner började inrättas från 1899 (landsarkivet i Vadstena). Landsarkiven i Uppsala och Lund tillkom 1903, Visby länsarkiv 1905, Göteborgs landsarkiv 1911, Östersunds länsarkiv 1929, Härnösand 1935. Visby och Östersund kallades länsarkiv till 1958, eftersom deras distrikt bara omfattade ett län i motsats till landsarkiven, vars distrikt omfattade 4-6 län.

Uppsaladistriktet omfattade först hela Norrland och Vadstena hade även de västsvenska länen till 1911. Lunds distrikt blev de gamla danska landskapen. Stockholms kommunala stadsarkiv tillkom 1930 och fungerade som statligt landsarkiv för Stockholms stad, senare kommun, men är från 1993 landsarkiv för hela Stockholms län, som tidigare tillhörde Uppsaladistriktet. Malmö kommunala stadsarkiv var från 1903 även statlig arkivmyndighet för staden men är enbart depå från 1993 enligt avtal med landsarkivet i Lund. Det landstingsdrivna Värmlandsarkiv i Karlstad blev 1995 landsarkiv för Värmlands län, som tidigare låg under landsarkivet i Göteborg.

Varje landsting har ett landstingsarkiv, där sjukvårdens arkiv utgör den största beståndsdelen men de innehåller även många skolarkiv och arkiv efter vårdinstitutioner. Varje kommun har också ett kommunarkiv. De kommunala arkiven från 1863 - för städerna ofta före 1863 - förvaras av nuvarande storkommun.

Utbildning i arkivkunskap började på 1970-talet med s k yrkesinriktade kurser, och den har sedan dess funnits vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Från 1996 finns i Stockholm en professur i arkivvetenskap. Undervisning i arkivkunskap finns även i Lund, Karlstad och Sundsvall och har periodvis funnits i Göteborg.

3. Musik

Detta område har sedan gammalt en offentlig del, eftersom de militära musikkårerna spelat en stor roll för det regionala musiklivet. Musikkårer fanns vid de flesta regementen, vilket många regementsmarscher vittnar om. Flottans musikkår i Stockholm 1814-71 har efterlämnat handlingar 1902-69 (Krigsarkivets beståndsöversikt 6 s 251) och en regementsmusikkommitté 1902 har avsatt en volym (KRA 2 s 534). 1971 ombildades militärmusiken till civil statlig regionmusik.

Rikskonserter från 1968 var en statligt finansierad stiftelse med nio regionkontor för produktion av offentliga konserter, skolkonserter och för stöd till musikaliska aktiviteter (Statliga myndigheter 1986; stadgar 1987 3/12 enligt Statskalendern). Rikskonserters regionala verksamhet överfördes tillsammans med regionmusiken till landstingen 1988.

Regionmusiken tillkom 1971-07-01 genom att de gamla regementsmusikkårerna blev en civil statlig musikorganisation med huvuddelen av verksamheten inom det civila musiklivet. Regionmusiken hade ett centralt kansli i Stockholm och låg under utbildningsdepartementet. Verksamheten var uppdelad på åtta musikregioner ute i landet med två eller tre musikavdelningar inom varje region. Varje län hade en musikavdelning med 22-24 musiker och viss administration. Västra musikregionen (O, P och R län) hade ett gemensamt kansli i Skövde t o m 1985. Bergslagsregionen hade kansli i Karlstad. En stor del av regionmusikens insatser skedde inom ramen för Rikskonserter. Från 1988 övergick verksamheten till landstingen i form av stiftelser.

Kommunal musiknämnd förekommer t ex i Boo kommun (senare Nacka) 1957-70 och Turinge kommun 1953-63 (Arkivregister för Stockholms län). En rent kommunal musikorganisation var Spårvägens musikkår i Göteborg (1995). En annan typ av offentligt finansierad musikverksamhet är Poliskören. I båda fallen är det fråga om en kombination av insatser på fritid och lön från en myndighet.

Offentlig musikutbildning startade med Stockholms konservatorium 1771-1940, sedan Musikhögskola. Göteborgs Musikkonservatorium började 1954 utbildning för musiklärare, kyrkomusiker, sångare, instrumentalister och musikpedagoger och blev Musikhögskola 1/7 1971. Kommunal musikskola blev vanlig under 1970- och 1980-talen. Den gav alla intresserade skolbarn möjlighet att åtminstone pröva blockflöjtsspel i grupp mot låg avgift. Kommunala besparingar under 1990-talet har ofta drabbat musikskolan.

4. Konst, arkitektur, konsthantverk, museer, fornminnen

Urpsrunget till Konstakademien i Stockholm var en ritarskola i samband med utsmyckningen av det nya Stockholms slott, som började byggas efter branden 1696. Slottsarkitekten Tessin ombildade den till Kongl. Ritakademien 1735, och från 1768 hette den Målar- och bildhuggarakademien. Till 1879 fanns förberedande teckningsklasser. Konstakademien hade tre avdelningar: antikskolan, modellskolan och skolan för byggnadskonst. Arkitekter utbildades ursprungligen vid Konstakademien, men 1859 infördes även byggnadsteknisk undervisning för arkitekter vid Teknologiska institutet i Stockholm och Chalmers tekniska institut i Göteborg. Tekniska högskolan i Stockholm utbildade arkitekter från 1877, men efter examen kunde de fortsätta studierna vid Konstakademien, senare kallad Konsthögskolan, som fortfarande har påbyggnadskurser i arkitektur.

Tekniska skolan i Stockholm grundades 1844 av konstnären Mandelgren, övertogs följande år av Slöjdföreningen och drevs från 1860 av en stiftelse med bidrag från staten och Stockholms stad. Skolan omfattade teknisk aftonskola, teknisk skola inom konstindustriella området för kvinnlig ungdom, Högre konstindustriella skolan med 3-årig kurs för mönsterritare, dekoratörer, ciselörer och gravörer; till denna anslöts 3-årig utbildning för teckningslärare, byggnadsyrkesskola och maskinyrkesskola (Stockholms kommunalkalender 1933 s 371). Tekniska skolor fanns även på många andra orter i landet (jfr 19.8), men i regel utan inslag av konsthantverk. Slöjdföreningens skola för konsthantverk i Göteborg är numera institution för design och konsthantverk inom universitetet.

Till konsthantverket kan även vävutbildningen föras. Vävskolorna i Borås och Norrköping hörde samman med textilindustrin. Borås vävskola från 1866 var först jacquardvävskola. 1894 skildes undervisningen i handvävning för kvinnor från maskinvävning för män. Mönsterateljé fanns från 1905. Vävskolan har sedan utvecklats till Textilinstitut, som samarbetade med Konstfackskolan i Stockholm och gav dess elever en termins utbildning i varukännedom och processteknik. Textilinstitutet i Borås tillhör ortens högskola och är nu det enda i landet med handvävsutbildning och den tekniska delen av designutbildningen. Vid institutet bedrivs även avancerad textilhistorisk forskning t ex om gammal vävningsteknik från olika länder.

På textilområdet är gränsen mellan yrkesutbildning och konstnärlig verksamhet flytande. Flera textilutbildningar omtalas i en offentlig utredning om utbildningen inom det husliga området (SOU 1945:4) och SFS 1961:433 (jfr kap. 19.9.D). Vävutbildningen övergick 1961 till en textil linje vid de statliga seminarierna för huslig utbildning, som 1977 blev institutioner för hushållsvetenskap vid ortens universitet.

Skolan för bokhantverk, som 1903-06 fanns vid Tekniska skolan i Stockholm, hade 2-åriga aftonkurser och låg under Skolöverstyrelsen från 1921 (Stockholms kommunalkalender 1933 s 373). Bokbindarskola drevs av Stockholms kommun 1957-74 (Arkivregister för Stockholms län); numera finns utbildning i handbokbindning vid Leksands folkhögskola.

Det första offentliga museet tillkom 1792 genom att Gustaf III:s konstsamlingar öppnades för allmänheten. Många museer har senare vuxit fram genom enskildas och hembygdsorganisationers samlarverksamhet samt kommunala ambitioner på området. Stockholm hade kommunal museinämnd 1941-73, som sedan uppgick i kulturnämnden (kommunalkalendern 1985). Södertälje hade kultur- och museinämnd 1965-66 (Arkivregister för Stockholms län).

Landsantikvarie är chef vid länsmuseum, som ofta är en stiftelse med kommun och landsting som delägare. Landsantikvarien företräder Riksantikvarieämbetet i länet. Tidigare ansvarade landsantikvarien för lokal och regional fornminnes- och byggnadsminnesvård och fungerade som expert åt länsstyrelsen. Då fornfynd gjordes vid byggarbetsplatser tillkallades landsantikvarien. På 1970-talet inrättades i stället tjänster som länsantikvarie vid länsstyrelse, och då överfördes den statliga antikvariska verksamheten från länsmuseerna till länsstyrelsen, utom kyrkobyggnadsfrågor, som stannade hos landsantikvarien/ länsmuseet.

I de största städerna finns speciella organ inom det estetiska området. I Stockholm bildades 1919 Rådet till skydd för Stockholms skönhet (kommunalkalendern 1985 s 358). Skönhetsrådet finns fortfarande. Göteborg tillsatte 1946 en kommunal konstnämnd för utsmyckning av skolor, sjukhus m fl offentliga byggnader.

5. Teater

Stockholm har länge haft statligt finansierade teatrar som Operan och Dramaten, medan däremot Stockholms stadsteater är kommunal. Teaterbyggnader uppfördes i många småstäder från mitten av 1800-talet, t ex Uddevalla och Ystad, och uppläts åt resande teatersällskap. De största städerna började få kommunala fasta ensembler från 1930-talet. Riksteatern från 1970-talet turnerar i hela landet. Dessutom har fasta länsteatrar byggts upp som stiftelser under landsting eller kommun med statliga bidrag.

Utbildning för scenen fanns tidigare enbart vid privata teaterskolor i Stockholm. Man kunde också antas som elev vid en av de få institutionsteatrarna. Statens skola för scenutbildning inrättades 1/7 1964 i Stockholm, Göteborg och Malmö. Central myndighet var Teater- och Orkesterrådet, tills scenskolorna flyttades över till ortens högskola 1/7 1977. Skara scenskola, som firade 30-årsjubileum i oktober 1994, är en stiftelse; utbildningen är eftergymnasial men räknas inte som högskoleutbildning.

I Stockholm finns Danshögskolan, Dramatiska Institutet, Operahögskolan och Teaterhögskolan som fristående statliga högskolor utanför Stockholms universitet. I Göteborg ligger Teater- och operahögskolan inom universitetets humanistiska fakultet.


6. Idrott och fritid i övrigt

Brunnsanstalter är de äldsta rekreationsorterna. Medevi i Östergötland stammar från slutet av 1600-talet, och under 1700-talet utvecklades många hälsobrunnar, t ex Baggetofta utanför Uddevalla som senare blev Gustafsbergs badort. Från slutet av 1700-talet fanns badanstalter vid kusten för rika badgäster, ibland kombinerade med brunnsdrickning även för mindre bemedlade. I mitten av 1800-talet tillkom friluftsbaden, eftersom badandet då började flyttas från inomhuskar till inhägnade bassänger direkt i havet. "Vilda bad" direkt i vågorna praktiserades i Amerika i mitten av 1800-talet, och beskrevs med en viss förtjusning av Fredrika Bremer i Hemmen i Nya världen, men ansågs fortfarande i början av 1900-talet föga lämpliga här i landet. Många kommunala anläggningar för idrott och fritid byggdes i början av 1900-talet. Badanstalterna tillkom egentligen av hygieniska skäl, men samtidigt byggde man simbassänger. Hygien var ett kommunalt ansvarsområde, särskilt i städerna där hälsovårdsstadgan 1874 fick stor betydelse för renlighetsivern.

I Göteborg fanns styrelsen för Renströmska badanstalten, som byggdes med donationsmedel 1876. Driften av det första badhuset i arbetarstadsdelen västra Haga, till en början även försedd med tvättinrättning, gav överskott så att flera badanstalter kunde öppnas i förorterna t ex Majorna (kommunalkalendern 1936 s 136). 10 öre för skolbarn vid stadens varmbadhus var en vanlig badtaxa i början av 1900-talet. I Uppsala drevs en kommunal tvättinrättning fram till 1920-talet; den gick dock med förlust och lades ned. Men även mindre städer anlade badanstalter och friluftsbad. I Mölndal engagerade sig kyrkostämman för att bygga ett skolbad, som senare blev det kommunala varmbadhuset. Ibland fanns badhusstyrelse som uppgick i fritids- eller idrottsnämnd/styrelse.

Idrotten blev en växande folkrörelse från sekelskiftet 1900, och det kommunala engagemanget tog sig först uttryck i att man byggde idrottsplatser och ordnade andra lokaler; kanske tillsattes en idrottsplatsstyrelse. Idrottsnämnden i Uppsala tillsattes 1930 för att utvidga och underhålla stadens idrottsplatser.Sedan började man ge kommunala bidrag till föreningar som drev idrottsverksamhet. Ungefär samtidigt började kommunerna engagera sig mer allmänt för parker och planteringar. Uppsala tillsatte en planteringsnämnd 1909, men staden hade redan 1816 uppdragit åt drätselkammaren att ha uppsikt över trädplanteringar och andra nyttiga prydliga anläggningar i staden. I andra städer hette det parknämnd/styrelse. Ibland kombinerades park- och idrottsstyrelse eller park- och friluftsstyrelse. Idrotts- och friluftsnämnd fanns i Botkyrka 1946-62 (Arkivregister för Stockholms län). Turistväsendet är också en 1900-talsföreteelse, och i somliga kommuner tillsattes en särskild turistnämnd.

Handelsflottans välfärdsråd tillsattes 1948 av Kungl. Maj:t för att planera och samordna välfärdsarbete för svenska sjömän under deras vistelse i hamn. Lokala kommittéer inrättades i större hamnar t ex Göteborg (kommunalkalendern 1969 s 294). I 1985 års kalender har det bytt namn till Handelsflottans kultur- och fritidsråd; kommunen ger anslag till idrott för sjömännen.

Stockholm hade idrottsstyrelse från 1929. Park- och idrottsnämnden efterträddes av fritidsnämnd från 1979 (Stockholms kommunalkalender 1985 s 312): från 1985 tillkom i Stockholm dessutom 14 fritidsdistriktsnämnder (kommunalkalendern 1990 s 307). Fritidsnämnd blev vanlig på 1960-talet och den kunde även överta barnkoloniverksamhet, t ex i Järfälla från 1964 (Arkivregister för Stockholms län, jfr 33.4).

Idrottsutbildning: Gymnastiska centralinstitutet (GCI) inrättades 1813 av P H Ling, som fick statligt arvode och lokalhyran betald av staten. Utbildningen hade en stark militär prägel, även om reglemente utfärdades av ecklesiastikdepartementet. 1830 lades gymnastikinstitutet under Stockholms stads undervisningsverk, som var en styrelse för stadens läroverk. Nya stadgor utfärdades 1864, 1887 och 1934 (SFS 1934:350-351), 1959:397. Enligt 1864 års stadga utbildades även sjukgymnaster, men det fanns utbildning i medikal gymnastik tidigare. Kurser för kvinnliga elever anordnades från 1887 vartannat år, från 1900 årligen. GCI hade ensamrätt på utbildning av gymnastikdirektörer och sjukgymnaster till 1902; sedan tillkom andra utbildningsinsitut t ex Sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund. Skolämnet hette gymnastik med vapenöfning under senare delen av 1800-talet, blev sedan gymnastik med lek och idrott från c:a 1920 och heter numera idrott, vilket betonar att det inte längre är fråga om att främst motionera stillasittande skolbarn under lekfulla former.

1959:397 ersattes av 1967:273 Stadga för gymnastik- och idrottshögskolorna. En ny gymnastik- och idrottshögskola tillkom i Örebro från läsåret 1966/67 enligt förslag i ecklesiastikdepartementets utredning 1965:7. Enligt högskoleförordningen 1977:459 inordnades från 1/7 1977 gymnastik- och idrottshögskolorna i ortens högskola för lärarutbildning, medan forskningsdelen överfördes till Karolinska institutet; en professur i fysiologi och hygien fanns där från 1939.