45. STUDIESTÖD


Sedan gammalt fanns det tre sätt att bekosta studier vid universitet eller annan högskola: 1) hjälp av föräldrar eller släktingar 2)stipendier 3)lån    

Stipendier var då knutna till donationer, och ofta hade givaren uttalat vilken grupp av studerande som var berättigad. Det kunde vara studerande från en viss ort, ett landskap, av en viss släkt (t ex är många Riddarhusstipendier för adliga ungdomar sådana) eller en viss yrkeskategori. De gamla stipendierna kunde bara sökas av manliga studerande. En del av de yrkesutbildningar som växte fram under 1800-talet ägde rum i internat och var kostnadsfria. Men utbildning på annat ställe än hemorten var dyrbar, och dyrast var långvariga studier vid universitet.

Enligt SFS 1939:148 inrättades statsstipendienämnder för att göra det lättare för "utmärkt begåvade obemedlade studerande" att studera vid universiteten i Lund och Uppsala samt vid Karolinska Institutet (medicinsk högskola) i Stockholm. Enligt SFS 1944:306 kunde även studerande vid högskolorna i Stockholm och Göteborg söka sådana statliga stipendier. En nämnd bestod av fem ledamöter, en utsedd av Universitetskansler (föregångare till Universitets- och högskoleämbetet), två av högskolan och två av de studerande vid högskolan. Statsstipendienämnden utlyste stipendier för ett läsår i sänder och fördelade dem före siste april. Stipendium gavs högst tre läsår och kunde utgå i pengar eller i form av fri bostad och kost. Statsstipendienämnden handlade även de statliga räntefria lånen för universitetsstudier (SFS 1939:290). Nytt reglemente enligt 1953:366. Statsstipendienämnden efterträddes från 1/10 1964 av Studiemedelsnämnd (SFS 1964:574). Arkiven utgörs av akter.

1/7 1953 inrättades studiehjälpsnämnden (SFS 1953:530) för att ge studielån, studiebidrag och stipendier till elever vid andra högre utbildningar, t ex till gymnasieelever. Den blev senare Centrala studiestödsnämnden, en central myndighet för studiemedelsnämnderna, först i Stockholm och sedan i Sundsvall.

Studiemedelsnämnder inrättades enligt instruktion (1964:578) i Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg och Umeå, alltså de dåvarande universiteten. 1968 tillkom studiemedelsnämnd i Linköping. Från 1991-07-01 är studiemedelsnämnderna kontor inom Centrala Studiestödsnämnden (CSN) och inte längre självständiga myndigheter. Arkiven består mest av personakter, varav endast akter för personer födda dag 5 och 15 sparas (Riksarkivets gallringsbeslut 713 och 1987:25).

Från 1960-talet satsade stat och kommun kraftigt på vuxenutbildning för dem som inte gått i nioårig grundskola eller gymnasium (jfr kap. 19.6). En vuxenutbildningsnämnd inrättades i varje län genom SFS 1975:394. Central myndighet var CSN i Sundsvall. Vuxenutbildningsnämnd bestod av ordförande och åtta ledamöter, varav fem utsågs av regeringen och fyra företrädde utbildningsväsendet i länet; de utsågs i regel av landstinget. Ett litet kansli till varje nämnd var antingen förlagt hos studiemedelsnämnden eller försäkringskassans centralkontor, men det fanns också separata kanslier (t ex i Borås). Nämnden handlade ärenden om timstudiestöd, dagstudiestöd (flitigt använt för fackliga studier) samt särskilt vuxenstudiestöd enligt SFS 1973:349 om statsbidrag till uppsökande studieverksamhet på arbetsplatser. 1976 tillkom ett särskilt studiestöd, studiepenning, som utgick som timstudiestöd, dagstudiestöd eller särskilt vuxenstudiestöd. Utbetalningarna sköttes av försäkringskassan efter beslut i vuxenutbildningsnämnd. Liksom studiemedelsnämnderna upphörde vuxenutbildningsnämnderna som självständiga myndigheter 1991-06-30, men verksamheten fortsatte på regionala kontor under CSN. Handlingar rörande vuxenstudiestöd sparas för personer födda dag 5 och 15, resten gallras (Riksarkivets gallringsbeslut nr 759, 760 (1981) och 1987:26.